Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kämpades den afgörande striden 392. Volskerna hade
samtidigt bemäktigat sig de romerska kolonierna
Velitræ och Satricum; detta föranledde ett krig, som
slutades med romarnas seger. I Etrurien ledo invånarna
i Vulsinii ett nederlag 391. Då inbröt plötsligt
ofärd öfver Rom. Gallerna hade, okändt hvarifrån,
gått öfver Alperna och bemäktigat sig Poslätten
(Gallia cisalpina), kastat sig öfver etruskerna
där och undanträngt umbrerna från Adrias kust ända
till Ancona. Sedan gick en svärm af främlingar öfver
Apenninerna och belägrade Clusium i Etrurien. Romerska
sändebud, berättas det, afsändes dit och deltogo mot
folkrättens sedvanor i kampen. Gallerna fordrade de
skyldiges utlämnande, och då deras begäran afslogs,
tågade de under sin brennus (höfding) mot Rom. Vid
Allia, en biflod till Tiber, blefvo romarna och
deras bundsförvanter slagna. Staden togs utan
motstånd och gick till en stor del upp i lågor (390,
enligt andra 387 eller måhända 388). Rom måste betala
1,000 marker guld, innan det kunde förmå eröfrarna
till aftåg. Den romerska nationalkänslan kunde ej
lida detta förnedrande minne; så uppstod sagan,
att Lucius Furius Camillus besegrat gallerna och
fråntagit dem lösesumman. Ännu två gånger ryckte
gallerna till närheten af Rom, 361 ända ner till
Kampanien; 334 slöts med dem formlig fred. I dessa
krig, förmäler arfsägnen, utfördes stora bragder af
Marcus Manlius Torquatus och Marcus Valerius
Corvus. Från den tiden är legenden om de åt Juno
helgade gässen, som vid gallernas anfall skulle
varskott vakterna på Capitolium. Rom repade sig
snart. I södra Etrurien upprättades redan 387 fyra
nya romerska tribus. Åt många af de underkufvade
gafs romersk medborgarrätt. I Latium utbröto däremot
oroligheter, som ej slutade förrän 358, då de latinska
städernas förbund förnyades. 357-354 stred Rom mot de
etruskiska städerna Tarquinii och Falerii; därvid
eröfrades staden Cære. Därmed var södra Etrurien
fullständigt kufvadt af romarna. Förbund ingicks med
Falerii år 343. Med mellersta Italiens tappraste folk,
samniterna, slöts skyddsförbund 354. Tillsammans
med sina bundsförvanter slogo romarna, anförda af
Camillus, 348 gallerna så grundligt, att ryktet
därom framträngde till Grekland. Rom började åter
få en vidsträcktare handel. Med Kartago slöts 348
ett handelsfördrag, hvars ordalydelse vi känna. De
latinska kuststäderna byggde fartyg för krämarfärder
eller sjöröfveri. I förening med samniterna underlade
romarna sig nu de folk, som bodde mellan bådas
gränser. Det må lämnas därhän, huruvida de båda folken
kommo i strid om bytet, eller om det s. k. första
samnitkriget (343-341) är en dikt. Latinerna slöto
sig tillsammans med kampanerna och möjligen andra
mot romarna, som måhända med hjälp af samniterna,
hvilka efter 423 börjat bemäktiga sig Kampaniens
fruktbara slätter, fullkomligt besegrade fienderna
vid Sinuessa på gränsen mellan Latium och Kampanien
(340). Till detta krig förläggas berättelserna om
konsuln Publius Decius Mus d. ä., som, genom att själf
inviga sig åt underjordens gudar, räddade sin här,
och om konsuln Titus Manlius Torquatus, som lät afrätta
sin egen son för brott mot krigstukten. Båda dessa
konsuler vunno slaget vid Vesuvius (340). Rom
fråntog fienderna en del af deras land; det latinska
förbundet upplöstes, och latinerna förlorade en god
del af sina privilegier samt fingo mottaga romerska
kolonier. Efter 338 ingick Rom förbund med Capua
och kampanerna; kontrahenterna medgåfvo hvarandra
ömsesidig borgarrätt utan rösträtt (civitas sine
suffragio) och kämpade sida vid sida, men Rom
hade hegemonien. Andra städer i Kampanien följde
Capuas exempel. Därmed slutar första skedet i Roms
yttre utveckling, under hvilket romarna gjort sig
till herrar öfver landet mellan ciminska skogen
(se Cimino) i n. och Terracina och Circeji
i s. - Stora svårigheter erbjuder skildringen
af den inre utvecklingen och de strider, genom
hvilka författningen fick sin gestalt. Härvidlag ha
nämligen sägnen och den afsiktliga förfalskningen ej
allenast öfverdrifvit och förvrängt, utan på flera
ställen kastat händelser och tider så om hvarandra,
att klarhet knappt står att vinna. En långvarig
och hetsig strid rådde emellan adeln, patricierna
(se d. o.), och de sannolikt från Latium inflyttade
plebejerna (se d. o.), hvilka drefvo småhandel och
handtverk. En tredje samhällsklass var klienterna
(se Klient), patriciernas torpare, hvilka i
början följde patricierna i allt. Att patricierna,
i besittning af nästan all jord och förmögenhet,
missbrukade sin makt, är otvifvelaktigt. Lagen eller
rättssedvänjan berättigade en patricier, som hade
att fordra något af en plebej, att, om tillgång till
betalning ej fanns, bysätta gäldenären och sedan sälja
honom som slaf, ja till och med i vissa fall döda
honom. Plebejerna, som till följd af de ständiga
krigen i allmänhet blefvo allt fattigare, fingo
till en stor del göra straffarbete i patriciernas
hus, i synnerhet som dragare i mjölkvarnar. De
kunde ej hoppas på rättvisa af konsulerna, hvilka
liksom sannolikt äfven senatsmedlemmarna voro
patricier. Till slut blef spänningen så stark,
att plebejerna (494) beslöto att grundlägga en
egen stat och gjorde utvandring (secessio) till
Heliga berget, ett stycke n. ö. om Rom, den första
"storstrejk", som omtalas i historien. Ett formligt
fördrag, såsom mellan två krigförande nationer,
slöts mellan patricier och plebejer. Därigenom
(andra säga dock först 471) fingo plebejerna som
motvikt emot patricierna egna ämbetsmän, tribuni
plebis, folktribuner (folköfverstar). Folktribunerna,
hvilkas antal med tiden ökades från 2 till 10 (senast
449) hade inga bestämda befogenheter, men deras
personer voro på grund af det högtidligt besvurna
fördraget oantastliga (sacrosancti). Därigenom
kunde de hjälpa plebejerna, då folktribunerna, på
hvilka ingen vid svåra timliga och andliga straff
kunde förgripa sig, med sin person skyddade dem från
att häktas af de patriciske ämbetsmännen. Konsulerna
funno det snart mera praktiskt att på förhand inhämta
tribunernas mening; om dessa hotade med intercessio
(mellankomst) eller sade veto (jag förbjuder), kunde
intet uträttas mot plebejerna, hvarken af konsuler
eller senat. Tribunerna fingo därför småningom plats
i denna; de kunde sammankalla tribuskomitierna,
i hvilka plebejerna hade öfvervikten, valdes äfven
där (sedan Publilius Voleros lag, 471) och blefvo
alltmera erkända som hela statens ämbetsmän. Så
småningom fingo folktribunerna större befogenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
