- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
727-728

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

än någon annan magistratus (ämbetsman),
hvarför ock en af kejsarmaktens hörnstenar
var den potestas tribunicia, tribunbefogenhet,
som tillkom kejsaren, (Jfr nedan C. Statsmakter
och Statsförfattning
.) Till sitt biträde fingo
tribunerna ædiles (se Edi1) och judices decemviri
(sedan decemviri [st]litibus judicandis). Kampen
mot patriciernas företrädesrättigheter fortsattes
oaflåtligt. Patricierna voro de ende, som rättsligt
hade del i statens offer och religion. På
religionen hvilade till stor del den oskrifna
sedvanerätten. Lagens tillämpning låg sålunda i
patriciernas händer. Efter en lång strid genomdrefvo
plebejerna 451 en ovanlig och i botten revolutionär
åtgärd, att i stället för de ordinarie ämbetsmännen
valdes decemviri legibus scribundis ("tiomän för
lagars skrifvande"), d. v. s. att författningen
suspenderades, för att decemvirerna, oberoende af
de patriciske ämbetsmännen, skulle kunna fylla sitt
värf. Dessa fulländade, ej utan grekiskt inflytande,
särskildt kretensiskt, tio lagtaflor. Det följande
årets decemvirer tillade ytterligare två. Emellertid
ville de ej afgå, utan behöllo olagligt makten. Då
en af dem, berättas det, Appius Claudius, begick
en upprörande våldsgärning mot den plebejiska
flickan Virginia, ryckte krigshären, som befann
sig på berget Algidus, mot Rom; ett folkupplopp
utbröt, och decemvirerna måste afgå. Emellertid
bestod deras verk, De tolf taflornas lagar, såsom
grundvalen för den senare så vidlyftigt utbildade
romerska rätten. Enligt andra skulle de två senaste
taflorna ha tillagts af konsulerna för år 449,
Marcus Horatius och Lucius Valerius. Dessa skulle
först ha infört prägladt mynt samt genomdrifvit
lagar af innehåll, att tribuskomitierna skulle ha
samma beslutanderätt i fråga om lagstiftningen som
centuriatkomitierna samt att ingen ämbetsman skulle
få tillsättas med en makt, från hvilken intet vad
(provocatio) funnes till folket. Genom dessa lagar
stadfästes ock folktribunernas okränkbarhet. Genom
lex Canuleja (445) fingo plebejerna connubium,
d. v. s. den särdeles följdrika rätten att ingå
äktenskap inom de patriciska familjerna. Plebejernas
fordran att få del i statens jord (ager publicus)
ledde först senare till påföljd. För att bereda
plebejerna tillträde till statens högsta ämbeten
utgafs s. å. en lag, hvarigenom man i stället för
konsuler skulle kunna välja tribuni militum consulari
potestate
("krigstribuner med konsulsmyndighet"),
till antalet växlande emellan 3 och 8. Deras ämbete
anses vara bildadt efter mönster af de ateniensiske
strategernas; äfven plebejer voro valbara till
detsamma, ehuru under de omkr. 80 år ämbetet egde
bestånd blott sällan någon plebej valdes. Förmodligen
sedan 447 egde menigheten rätt att till konsulernas
biträde vid kassaförvaltning m. m. välja 2 patriciska,
dock af tribuskomitierna valda quæstores (se
Kvestor); sedan 421 valdes 4. För uppskattningen
(census) af medborgarnas förmögenhet och den därmed
följande indelningen i klasser, som förut tillkommit
konsulerna, valdes sedan 443 två patriciska censores
(se Censor 1). Oroligheter rådde under dessa och
följande tider beständigt. Ej mindre än tre försök
att bemäktiga sig despotisk makt omtalas, men såväl
Spurius Cassius (486) och plebejen Spurius
Mælius
(439) som Marcus Manlius
(384) fingo för sitt "högförräderi" plikta med
lifvet. Snart efter den galliska branden utbröto
stridigheterna med förnyad häftighet. Måhända just
genom kostnaderna för stadens återuppbyggande
måste den fattigare befolkningen skuldsätta sig
och dessutom göra krigstjänst. Ett annat tvistefrö
var plebejernas tillträde till konsulatet. Vid
den tiden måste således förnäma och jämförelsevis
förmögna plebejiska släkter ha förefunnits, hvilket
åter förutsätter en utvidgad handel. Då, säger
den vanliga berättelsen, framlade folktribunerna
Caius Licinius Stolo och Lucius Sextius Lateranus
förslag till tre lagar (se Licinius, sp. 369), som
efter lång kamp genomdrefvos (367) och hvilkas följd
bl. a. var, att den ene af konsulerna måste vara
plebej. Samtidigt af skildes dock från konsulatet
domsrätten och uppdrogs åt en prætor (se Pretor),
som i början visserligen måste vara patricier,
men hvars ämbete sedan 337 stod öppet äfven för
plebejer. 366 inrättades ett nytt patriciskt
ämbete, ædiles curules. 356 bekläddes diktaturen,
350 eller 339 censuren af en plebej, och 300 fingo
plebejerna genom lex Ogulnia tillträde äfven till de
högsta prästämbetena. För patricierna förbehöllos
endast saliernas kollegium och den betydelselösa
befattningen som "offerkonung". Sannolikt
först under dessa stridigheter fingo plebejerna
tillträde till senaten. Senatens rätt att bekräfta
folkbesluten, auctoritas patrum (andra mena därmed,
att kuriatkomitierna skulle haft denna rätt), gjordes
genom en lex Publilia (339) till en tom form. Härmed
var författningsstriden mellan patricier och plebejer
till ända: båda hade nu ett gemensamt statsväsen,
och bland båda funnos rika, förnäma och ansedda
släkter. I öfverensstämmelse därmed ombildade censorn
Appius Claudius 312 författningen därhän, att i de
5 servianska klasserna, i hvilka dittills endast de
bofaste (assidui) upptagits, numera samtliga borgare,
äfven proletärer och frigifna, fingo rösträtt.

Roms välde utbredes öfver hela Italien (338-265
f. Kr.). Genom ståndens försoning fick Rom ny styrka,
och dess hjältetid inträdde. Efter Kampaniens
eröfring kommo romarna i strid om Neapel med sina
dittills varande bundsförvanter, samniterna. Mot
dessa fördes krig ("det andra samnitiska")
326-304. Kriget gick till en början illa. 321
blef romerska hären innesluten i Caudinska passen
och måste "gå under oket", sedan landafträdelse
blifvit gjord. Rom förstod emellertid att vinna
apulerna och lukanerna till bundsförvanter,
och oaktadt enstaka motgångar utvidgade de sitt
område ända till Apulien. 310 angrepo etruskerna
romarna, men förvekligade af ett långvarigt lugn,
tillbakaslogos de af konsuln Quintus Fabius och slöto
fred 308. Många folk (af den sabelliska stammen)
i mellersta Italien afföllo från samniterna och
slöto förbund med Rom. Under detta krig började Rom
skaffa sig en flotta; flera kolonier grundlades
i de nyvunna länderna. Rom hjälpte lukanerna
mot Tarentum. Därigenom kom det i beröring med
Stor-Grekland. 299 eller 298 började det svåra
s. k. tredje samnitkriget, så mycket farligare, som
Rom angreps äfven af etrusker och galler. I Lukanien
stred konsuln Lucius Scipio Barbatus med framgång,
såsom ännu i dag kan läsas på hans peperinosarkofag,
nu i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcc/0410.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free