Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gällande. Efter Perseus’ besegrande inskredo
romarna. Etolerna fingo själfva bestraffa
de macedoniskt sinnade. 1,000 akéer fördes som
gisslan till Rom och internerades där (hvilket
mycket bidrog till den grekiska odlingens spridning
i Italien). Retade af denna och andra afsiktliga
orättvisor, förklarade akéerna krig; de besegrades af
Quintus Cæcilius Mete11us och Lucius
Mummius. Med Korints förstöring genom den senare
(146) slutades kriget, och Grekland blef snart en
provins under namn af Achaia. Greklands konstskatter
vandrade till stor del till Rom. Syrien och Egypten
arbetade, genom krig mot hvarandra, romarna i
händerna. Roms sträfvan var att hindra uppkomsten
af någon annan stormakt vid Medelhafvet. Kartago
hade återuppblomstrat och aktade sig sorgfälligt
att komma i strid med romarna. Emellertid ansåg
senaten, att Kartago kunde bli farligt, åtminstone
för Roms handelsintressen. Kartago underkastades
den ena kränkningen efter den andra, och slutligen
fordrade Rom, att kartagerna skulle lämna sin
stad. Med förtviflans mod värjde de olycklige sig
(tredje puniska kriget; 149-146), men besegrades af
Publius Scipio Africanus d. y. Staden förstördes,
och plogen drogs öfver platsen. Dess område blef
provinsen Africa 146, således samma år som Macedonien
och Achaia miste all själfständighet. Numera kunde
intet af de länder, som lågo inom den grekisk-romerska
kulturkretsen, upptaga täflan med Rom. Cisalpinska
Gallien underkufvades 200-191 fullständigt och blef
provins. I Spanien, som 197 delats i två provinser,
hade romarna att bekämpa ständiga uppror, hvilkas
kufvande öfverlämnades delvis åt utmärkta fältherrar,
men delvis äfven åt oskickliga och trolösa män. De
tappre lusitanerna (i nuv. Portugal) reste sig
under anförande af Viriathus (omkr. 150-139),
hvilken romarna endast genom lönnmord kunde göra sig
kvitt. Staden Numantia gjorde med sina 8,000 invånare
ett långvarigt motstånd och kunde först efter 15
månaders belägring intagas af Scipio (133). Attalos
III af Pergamon, hvilket rike förstorats med de från
Antiochos III tagna länderna, dog 133, sedan han
testamenterat sitt rike och sin ofantliga förmögenhet
till Rom. Så bildades (129) provinsen Asia, och de
grekiske grannkonungarna blefvo i själfva verket
Roms lydfurstar.
Revolutionstiden. Sociala missförhållanden.
Partistrider. Inbördeskrig. Republikens undergång
(133-31 f. Kr.). Man hade under republikens äldre
tider varit frikostig med förlänande af romersk
medborgarrätt, men öfver Italiens gränser ansåg
man sig ännu ej kunna utsträcka den. Den blef för
öfrigt allt mindre värd i politiskt hänseende. Den
demokratiska anda, som rådt ända till under första
puniska kriget, hade lämnat rum för en annan
uppfattning. Senaten, en samling af rika stormän,
hvars högsta rangklasser hade tillfälle att som
provinsståthållare förvärfva oerhörda summor,
tog alltmera makten från folket och ämbetsmännen,
som senare ställde sig i beroende af senaten, där
de numera oftast själfva hade säte. De och deras
efterkommande bildade nobilitas (se ofvan), hvarur
både senat och ämbetsmän utgingo och som kan anses
som en fortsättning af det gamla patriciatet. Senatens
ökade inflytande
förskrifver sig dock hufvudsakligen från det ökade
behofvet af fasthet i ledningen af de omfattande krigen
och den alltmera invecklade politiken. Inom senaten
egdes största inflytandet af de store fältherrarna,
såsom Scipionerna (Scipio d. ä. hade nästan en
konungs makt och anseende). Grekisk civilisation
fick alltmera insteg i Rom; Marcus Porcius
Cato sökte förgäfves värna det fornromerska
kynnet, som alltmera gick under för den grekiska
odlingens och de österländska rikedomarnas förenade
krafter. Därmed vidgade sig också klyftan mellan
de olika samhällsklasserna. Bonden, som bar
krigstjänstens bördor, kunde ej längre upptaga
täflan med de allt rikare stormännen. Dessa köpte
en god del af Italiens jord, som fördelades på ett
jämförelsevis ringa antal ofantliga gods (latifundia)
och på hvilka åkerbruket alltmera fick vika för
den bekvämare boskapsskötseln. I de många krigen
togos otaliga fångar, hvilka för en ringa penning
såldes som slafvar. Enstaka slafuppror, såsom på
Sicilien, förekommo nu. Ja t. o. m. i Rom inträffade
slaforoligheter, som varslade om framtiden. Äfven
statens jord, ofantliga landsträckor, vunna genom
eröfring, togs i besittning af stormännen. Så
minskades Italiens fria landtbefolkning, och den
nödvändiga brödsäden måste införas till Italien
från provinserna, i synnerhet från Sicilien. Många
strömmade numera till Rom, där de lefde af att sälja
sina röster vid ämbetsmannavalen eller att göra
de store andra skamliga tjänster. Men det oaktadt
nedsjönk den stora massan i allt djupare elände: i
Rom bildade sig ett vidtutgrenadt proletariat, färdigt
att följa hvem som ville ge det bröd och nöjen (panem
et circenses). Det demokratiska partiet (populares)
fick högt begåfvade ledare i bröderna Tiberius,
lidelsefull och ungdomligt optimistisk, och Gajus
Sempronius Gracchus, mera målmedveten och vältalig,
både på fädernet och mödernet af aristokratisk
börd och tillhörande en förnäm och exklusiv, men
frisinnad krets, dit äfven Gajus Lælius, konsul
140, som föreslagit en reduktion af statsjorden,
hörde. Graccherna sökte genom jämnare fördelning af
statsjorden åter skapa ett fritt bondestånd; båda
föllo offer för senatspartiets (optimates) olagliga
förfarande (133 och 121). Gajus hade måhända mera
förskyllt sitt öde än brodern: i hela hans uppträdande
röjes ett begär efter envåldsmakt. Genom att utvidga
riddarståndets (equites, se d. o.) rättigheter
sökte han stäcka senatens makt. Men senaten lyckades
förstöra folktribunens popularitet genom att förmå
en af hans ämbetsbröder, Marcus Livius Drusus,
att öfverbjuda honom i löften åt folket. Den rörelse,
som Graccherna väckt och som till stor del tog sig
uttryck i riddarnas, d. v. s. på den tiden de store
köpmännens och bankirernas (negotiatores), kamp
mot bördsadeln i senaten, lade sig ej. Kapitalet
segrade. Så infördes penninghushållningen i
st. f. naturahushållningen. Det uppstod en stor mängd
entreprenörer, som bildade aktiebolag för att förpakta
statsinkomsterna. Optimaternas djupa sedliga förfall
blottades genom kriget mot den numidiske konungen
Jugurtha (111-105), som till en början tillfogade
romarna en rad af nederlag, förorsakade af de romerske
fältherrarnas besticklighet, men slutligen besegrades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
