Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. III. Rom kejsardöme (31 f. Kr.-476 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han af pretoriantribunen Chærea i en täckt, ännu
kvarvarande gång på Palatinen. Pretorianerna hälsade
som kejsare Caligulas farbroder Tiberius Claudius
Germanicus (41-54), som helt och hållet berodde
af sina gemåler, först den gränslöst utsväfvande
Messalina, sedan hans egen brorsdotter, den sköna,
hårda Agrippina d. y., och sina frigifna, bland
hvilka de ryktbaraste voro Pallas och Narcissus. Dessa
underhöllo hans skuggrädsla, för hvilken 30 senatorer,
200 riddare och många andra föllo offer. Emellertid
var hans yttre politik, tack vare utmärkta fältherrar,
ej oberömlig. Mauretanien blef provins; Britannien
började underkufvas. Äfven för fredliga värf vann han
loford. N. om Ostia grundlades en stor säker hamn,
Portus romanus, och genom Fucinosjöns uttappande
vanns mycket jord. Genom att bevilja provinsialerna
i Gallien jus honorum, rätt att bekläda romerska
riksämbeten och bli senatorer, gaf han impuls till
provinsens romanisering. Agrippina förmådde honom
att med åsidosättande af hans egen son, Britannicus,
adoptera hennes son i första giftet, Nero. Agrippina
lät sedan förgifta Claudius, och Nero Claudius
Cæsar blef kejsare (54-68). Den vackre, estetiskt
anlagde och, som det tycktes, lefvande unge mannen
hälsades med jubel. Emellertid visade han snart sin
rätta natur. Oerhördt njutningslysten och blaserad,
behöfde han de starka sensationer, som åstadkommas
af mord, namnlösa laster och gräsliga skådespel. Han
lät döda Britannicus, sin moder, sin första gemål,
Octavia, och sin lärare Seneca. "Jagad af sin
moders hämndgudinnor", blef han allt grymmare och
hänsynslösare. Roms högadel, hvars rikedomar han
behöfde, decimerades; af samma skäl försämrades
myntet. Världens behärskare uppträdde på skådebanan,
först inför en trång krets af förtrogna, men efter 64
äfven offentligt. Kvinnoregementet, som ofta ingripit
i den juliska släktens öden, fick under honom ny fart,
sedan han gift sig med den skamlösa Poppæa Sabina, af
ridderlig börd. En oerhörd eldsvåda i Rom tillskrefs,
mot all sannolikhet, kejsaren; denne sköt skulden
på de kristne, af hvilka många aflifvades under
förfärliga marter. Emellertid förde hans fältherrar
lyckliga krig: eröfringarna i Britannien fortsattes,
parternas anspråk tillbakavisades af Domitius Corbulo,
som till belöning af Nero fick befallning att döda
sig själf (67), och i Palestina bekämpade Vespasianus
med kraft ett svårt uppror, som börjat 66. Likaledes
fortsattes, såsom under hela kejsartiden, äfven
under dess sorgligaste skeden, lagstiftningsarbetet
och rättsutvecklingen. År 68 utbröto uppror
både i Gallien och i Spanien. Befälhafvaren i
sistnämnda land, Servius Sulpicius Galba (68-69),
utropades till kejsare och ryckte mot Rom. Nero
flydde fegt och lät döda sig af en bland sina
frigifna. Därmed var den julisk-claudiska dynastien
till ända. Galba störtades af Marcus Salvius Otho
(jan.-april 69), en af naturen ej oduglig ädling,
men hvars hela lif förflutit i utsväfningar. Otho
besegrades vid Bedriacum af Aulus Vite11ius
(april-dec. 69), ståthållare i Germanien, och gaf
sig själf döden. Vitellius intågade i Rom; sedan han
under åtta månader på mat och dryck förslösat 112
mill. kr., dödades han af en bland de fältherrar,
som slutit sig till Titus Flavius
Vespasianus (69-79), hvilken i Afrika och Asien blifvit
hyllad som kejsare, den förste af den flaviska
dynastien. Vespasianus återförde ordning och tukt. Ett
farligt uppror i Germanien och Gallien kufvades
år 70. Samma år intogs Jerusalem af kejsarens son
Titus. Den utmärkte Agricola fortsatte Britanniens
eröfring. Statskassan, som vid Vespasianus’
regeringstillträde haft en brist af 5 milliarder kr.,
fylldes, ofta med hårda eller futtiga medel. Det
enda, hvarpå kejsaren slösade, var förskönandet af
Rom. Vespasianus efterträddes af sin äldre son Titus
Flavius Vespasianus (79-81), som förstått att kufva
flera dåliga böjelser och under sin korta regering
skickade sig så, att han, åtminstone af den officiella
historieskrifningen, fick namnet "människosläktets
kärlek och glädje", Under hans tid inträffade (79) ett
fruktansvärdt utbrott af den dittills som utslocknad
ansedda vulkanen Vesuvius. Hans broder Titus Flavius
Domitianus (81-96) var en i de flesta fall
mycket usel regent. Tyrannisk - han kallade sig
"romerska folkets gud och husbonde" -, betecknade han
hvarje dag med någon grymhet eller någon djurisk
utsväfning. Lysten efter krigsära, bekrigade
han dacerna, men blef slagen och slöt en skymflig
fred. Äfven mot sarmaterna kämpade han. Agricola vann
fortfarande segrar i Britannien, men hemkallades
af den afundsjuke kejsaren. I Germanien vunno hans
fältherrar stora framgångar. Chatterna m. fl. folk
på högra Rhenstranden kufvades. I Rom blef hans
tyranni allt värre; senatorer lågo slagna som efter
en drabbning, kvinnor gingo i landsflykt. Slutligen
föll han för en palatsrevolution, sedan han blifvit
fruktansvärd äfven för "lakejer". Hans efterträdare,
Marcus Coccejus Nerva (96-98), regerade väl,
och dennes adoptivson, spanjoren Marcus Ulpius
Trajanus (98-117), var en af de utmärktaste
furstar historien känner. Ehuru som människa ej utan
samtidens karaktärslyten, lät han likväl aldrig
i fråga om statsangelägenheter leda sig af sina
enskilda tycken. Uppväxt i vapen, var han rätte
mannen att återställa romarnas krigsära, som delvis
tillspillogifvits af Domitianus. Han började därför
krig mot dacerna 101, slog deras decebalus (konung)
och intog 102 dennes hufvustad, Sarmisegethusa (i
nuv. Siebenburgen). Fred slöts, men bröts snart åter
af dacerna. Trajanus banade sig väg till hjärtat
af dacernas rike, som blef provins (mellan 107
och 109). Marmorpelaren på det af kejsar Trajanus
anlagda Forum Ulpium i Rom förevigar ännu minnet af
hans daciska bragder. Den af Domitianus påbörjade
gränsbefästningen, limes, från Main till öfre öfre
Neckar fullbordades af Trajanus. I fredslugnet visade
han sig lika stor som i krigsbullret. Bibliotek
anlades, konster och vetenskaper gynnades, vägar
drogos fram, offentliga byggnader uppfördes i alla
landsdelar, och dock var statskassan full. Trajanus’
rykte var stort öfver hela världen, och ända från
Indien kommo sändebud. År 114 utbröt krig i Asien:
Armenien och Mesopotamien underkufvades, Assyrien
betvangs, och de upproriske judarna kufvades. Under
förberedelser till ett krig mot parterna dog Trajanus
i Selinus i Cilicien. "Blif lyckligare än Augustus,
bättre än Trajanus!" tillropade senaten en ny kejsare
ännu 200 år därefter. Själfva kristendomen ärade hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
