Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. III. Rom kejsardöme (31 f. Kr.-476 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inkomster gjorde Caracalla 212 rikets samtliga
invånare till romerska medborgare: dessa betalade
nämligen vissa skatter, såsom på frigifningar och
testamenten. Emellertid bekrigade han med framgång
alemannerna. På ett fälttåg mot parterna dödades han
af pretorianprefekten Opellius Macrinus (217-218),
hvilken var en redlig, men alltför sträng man. Nu
hade det kommit därhän, att kejsarvärdigheten
bortgafs af kvinnor. Julia Mœsa, en syster till
Septimius Severus’ sköna och ärelystna hustru Julia
Domna från Syrien, hade en dotter Julia Soëmis,
hvars son Marcus Aurelius Heliogabalus (Elegabalus;
218-222) på mormoderns anstiftan af de syriska
trupperna utropades till kejsare. Macrinus drog
emot honom, men blef dödad. Heliogabalus’ regering
var en kedja af vidunderliga, stundom äfven löjliga
utsväfningar. Gardet dödade honom, ehuru han på
alla sätt sökt vinna det, och uppsatte på tronen
hans unge kusin, Marcus Aurelius Alexander Severus
(222-235). Dennes moder, Julia Mammæa, och den
store rättslärde pretorianprefekten Ulpianus ledde
regeringen. Kejsarmaktens tyglar åtdrogos ännu mera,
och en del af de republikanska ämbetena, nu blotta
namn, försvann. Kejsaren företog ett fälttåg mot
konung Artaxerxes, hvilken störtat den partiska
dynastien och grundlagt det nypersiska riket,
hvilket visade sig ännu farligare för romarriket än
parterna. Under ett därpå följande krig mot germanerna
blef Alexander jämte sin moder dödad af soldaterna,
som voro missnöjda med hans stränga krigstukt. Hans
efterträdare Julius Verus Maximinus (235-238), en
jättelik, grym och girig man af tracisk börd, var en
duglig fältherre, som besegrade germanerna. Upprorsmän
i Afrika beklädde den åttioårige ståthållaren
Gordianus (237) och hans liknämnde son med
den kejserliga purpurn. Sonen föll i en drabbning
mot Mauretaniens ståthållare, och fadern gaf
sig döden. Senaten, som förklarat Maximinus för
fäderneslandets fiende, valde två af sina anseddaste
medlemmar, Maximus Pupienus och Cælius
Balbinus (10 mars-15 juli 238), till kejsare, hvilka
såsom tronföljare ("cæsar") erkände en ung man,
Cœlius Gordianus III (238-244), en sonson till den
förutnämnde gamle Gordianus. Maximinus dödades vid
Aquileja af sina egna soldater, Pupienus och Balbinus
mördades senare i Rom. Gordianus, allmänt älskad för
sin godhet, var nu ensam kejsare, men han öfverlämnade
regeringsbestyren åt sin svärfader, pretorianprefekten
Misitheus. Denne dog 243, och Gordianus föll ett
offer för hans efterträdare, araben eller syrern
Marcus Julius Philippus Arabs (244-249). Under
denne kejsare firades Roms tusenårsfest (248). Vid
ett uppror dödades Philippus af sina soldater och
efterträddes af Gajus Messius Decius (249-251), från
Pannonien. Han var en duglig kejsare; han förföljde
dock kristendomen såsom farlig för romarväsendet och
den romerska staten. Decius stupade i kamp med en
svärm goter, som inträngt i Mesien och Tracien. "Det
är numera ej upproriska soldathopar, som bortgifva
tronen, det är stabsofficerarna." Denna gång var deras
val ej lyckligt. Gajus Vibius Gallus (251-253),
som slöt en skymflig fred med goterna, dödades af
sina egna soldater. Marcus Æmilius Æmilianus
(aug.-dec. 253) föll för
sina officerare; de hyllade den utmärkte Publius
Licinius Valerianus (253-260), som till medregent
utnämnde sin yngre son Publius Licinius Egnatius
Gallienus (260-268). Olyckor bröto nu från alla
håll in öfver riket: en förfärlig pest hade härjat
ända sedan 252; goter och alemanner sköflade Illyrien
och Macedonien; frankerna trängde, säges det, ända
ner till Spanien. Under ett krig med perserna blef
Valerianus förrädiskt tillfångatagen (260). Gallienus
tillbakaslog visserligen perserkonungen Schapur I,
men syntes vara föga angelägen att friköpa sin fader,
som dödades. Gallienus förstörde rikets finanser
genom att försämra silfvermyntet så, att det höll
högst 5 proc. ädel metall. Legionerna uppsatte
öfverallt motkejsare, bland hvilka de ryktbaraste
voro Postumus (259-267) i Gallien (oafhängigt
till 274) och Odenathus (261-omkr. 267) i Palmyra,
efter hvars död östern styrdes af hans maka,
Zenobia. Upprorsmännen voro så många, att man
har kallat dem - "de 30 tyrannerna". Germanernas
infall fortforo och förde riket till fördärfvets
brant. I Italien kommo de ända till Ravenna. Från
Aten tillbakaslogos de med nöd af historieskrifvaren
Dexippos. Gallienus blef i ett krig mot inkräktaren
Aureolus dödad af sina egna officerare, och illyrern
Marcus Aurelius Claudius (268-270) valdes till
kejsare. Han tillfogade alemannerna och goterna
stora nederlag och fick tillnamnet Gothicus. Pesten
bortryckte honom i Sirmium, och illyrern Lucius
Domitius Aurelianus (270-275) bekläddes med
purpurn. Denne öfvervann germanerna och Zenobia
samt firade 274 en lysande triumf i Rom. Fruktan
för barbarerna var dock så stor, att Rom omgafs med
murar och torn. Aurelianus ombildade den romerska
religionen till likhet med österns soldyrkan och
anlade det österländska härskartecknet, diademet. Han
mördades vid Bysantium, och generalerna hänsköto i
sin afund kejsarvalet till senaten, som efter sex
månaders betänketid utsåg den 70-årige, ofantligt
rike konsuln Tacitus (275-276); denne vann
segrar öfver goter och alaner i Mindre Asien och
vidtog många nyttiga åtgärder. Legionerna i östern
utropade Marcus Aurelius Probus (276- 282)
till kejsare. Han rensade Gallien från germanerna,
förföljde dem in i deras eget land och förstärkte den
af Hadrianus anlagda befästningslinjen mellan Rhen och
Donau. Vid dessa floder lät han plantera drufvor, så
att den franska, renska och ungerska vinodlingen leder
sitt ursprung från honom. Soldaterna tyckte ej om de
arbeten han ålade dem i fredstid och dödade honom
vid Sirmium. Carus (282-283) slog sarmaterna,
besegrade perserna och öfvergick Tigris, men dog under
misstänkta omständigheter i Mindre Asien. Han hade
till medregenter upptagit sina söner, Numerianus
(till 284) och Carinus (till 285). Båda dessa mördades
af sina egna.
Dominatets (enväldets) tid (284-395 e. Kr.). På
kejsartronen uppsteg den kraftige Gajus Aurelius
Valerius Diocletianus (284-305), son till en dalmatisk
frigifven slaf. Han insåg, att det ej vore möjligt
för en enda att sköta det ofantliga rikets försvar
och förvaltning. Efter någon tid hade han uttänkt
en högst egendomlig styrelseform. Han upptog till
medregent sin vän och stridskamrat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
