Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. C. Statsmakter och statsförfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snart stigande betydelse samt huru slutligen quæstor
sacri palatii blef en hög riksämbetsman se
Kvestor). Alla de nu nämnde ämbetsmännen hade en viss
befogenhet (potestas), men imperium egde endast
konsulerna, pretorerna och deras ställföreträdare
(diktatorn, konsulartribunerna, decemvirerna och
triumvirerna), hvilka samtliga kunde föra befäl i
fält; ihågkommas bör, att romarna ej förr än sent
skilde på civila ämbetsmän och officerare. Bådas
befattningar inbegrepos i rangskalan för den högre
politiska ämbetsbanan, som tedde sig sålunda:
dictator, consul (eller hans ställföreträdare),
interrex, prætor, magister equitum (diktatorns
generaladjutant och kavalleribefälhafvare), censor
(som dock faktiskt var den mest ansedda magistratus,
förvaltad efter konsulatet), ædilis, quæstor. Som
steg till kvesturen, det lägsta af "riksämbetena",
gällde vigintisexviratus, 26 ämbetsmän med olika
dömande eller förvaltande befogenheter och under dem
krigstribunerna (se nedan Hären och flottan) samt de
båda befälhafvarna under den tidigare republikens
tid öfver flottan, duoviri navales. Äfven för
utomordentliga fall kunde ämbetsmän tillsättas,
såsom för att grundlägga nya kolonier, för att
bygga eller underhålla de stora militärvägarna
från Rom o. s. v. Naturligtvis behöfdes under
den romerska statens mera framskridna tid massor
af aflönade tjänstemän och tjänare (apparitores,
senare officiales). Den förra klassen
sammanfattades under namnet scribæ, skrifvare,
d. v. s. sekreterare af alla slag, registratorer,
byråchefer och kamrerare. Ordonnanser (viatores,
härolder m. fl.) behöfdes ju också. De lägre
tjänstebefattningarna, småningom äfven de högre,
besattes ofta med frigifne. - Senaten eller de
äldres råd var från början en af konungen tillkallad
församling. Man må väl i äldre tider tänka sig detta
råd som en liten skara till mogen ålder komna män,
landtliga själar, såsom den romerske skalden säger,
med hvilken konungen rådgör såsom den indiske
byhöfdingen med sina byäldste under pipaltträdet
eller starosten i en rysk mir med mirens äldste. Det
är ett långt steg härifrån och till den tid (280
f. Kr.), då den diplomatiske greken Cineas lät den
romerska senaten veta, att den såg ut som "en samling
konungar" med dess purpurbrämade hvita togor, dess
breda gyllne ringar och med dess af en månformig
dekoration prydda skodon. Ända till 286 f. Kr. hade
senaten rätt till pröfning af folkbesluten, men
genom den nämnda år antagna lex Hortensia gjordes
alla folkbeslut oberoende af denna. Rättsligen kunde
senaten ej befalla ämbetsmännen, hvarför ock de till
magistratus riktade besluten innehöllo orden: si eis
videbitur, "om de så behaga", men det är klart att,
då ämbetsmännen årligen ombyttes och senaten var
tillsatt på lifstid och för öfrigt inneslöt allt
hvad af sakkunskap och auktoritet fanns förnämst,
senaten faktiskt blef den ledande myndigheten. Detta
förhållande afspeglar sig ock i det bekanta
uttrycket senatus populusque romanus, användt äfven
då senaten ensamt hade beslutit. Senaten visste väl
att tillgodogöra sig ståndsstridigheterna och genom
att stödja sig på folktribunerna tvinga ämbetsmännen
till lydnad. Så blir den under nobilitetsperioden (se
ofvan, sp. 730) nästan allsmäktig. Den får uppsikten
öfver
krigföringen och den yttre politiken, statsreligionen,
de italiske bundsförvanterna, organisationen och
fördelningen af provinserna bland ämbetsmännen. Krig
och fred lågo i senatens hand; för statens behof
beviljade den medel. Den var sålunda ett slags
representativ församling, den enda, i parlamentariskt
hänseende högst otillfredsställande, som det romerska
riket kunde<i></i> åstadkomma. Men popularernas anförare
öppnade snart folkets ögon för det faktum, att
senaten, som hufvudsakligen bestod af f. d. ämbetsmän,
egentligen var ett indirekt af folket valdt utskott,
som borde lyda sina principaler.
Ty på revolutionstiden (se ofvan) hade
folkförsamlingen med sin mot bestickning och allsköns
demagogkonster föga motståndskraftiga sammansättning
kommit utför och sålunda föranledt enväldet. Under
de förste konungarna ända till Servius Tullius
fanns det ej någon annan folkförsamling än comitia
curiata, bestående af de 30 kurierna, i hvilka
Roms befolkning, när den blifvit någorlunda talrik,
indelades både i religiöst, politiskt och möjligen
i militärt hänseende. Men sedan Rom utvecklats till
ett samhälle, som på en gång var en krigarstat och
en handelsstat, måste folkförsamlingarna ordnas efter
krigsdugligheten och förmögenheten. Ty ju förmögnare,
desto bättre beväpnad, då beväpningen i äldre tider
var krigarens ensak. Men i de olika klasser, i hvilka
hären indelades efter förmögenheten, voro centuriæ
flera i de förmögnare klasserna. Höllo dessa de
förmögnares centurier ihop, afgjorde de beslutet,
utan att de mindre bemedlade ens tillfrågades. Detta
väckte naturligtvis missnöje hos de fattigare, och man
sökte neutralisera olägenheten genom en reform, som i
midten af 200-talet f. Kr. satte centurieindelningen
i samband med indelningen i 35 tribus. (Jfr ofvan
sp. 731.) De sålunda reformerade centuriatkomitierna
valdes och leddes af ämbetsmän med imperium, ty endast
sådana kunde kommendera hären; äfven efter reformen
och sedan de äldre centuriatkomitiernas militära
form bortfallit, uppehölls fortfarande fiktionen, att
centuriatkomitierna voro hären. Sedan 447 f. Kr. hade
uppkommit en ny art af folkförsamlingar, comitia
tributa, måhända i visst fall kallade concilia
plebis. Då centuriatkomitiernas beslut fordrade
senatens bekräftelse, hvilket ej var fallet med
tribusförsamlingar, där plebejerna voro öfvervägande,
blef denna församling bärare af folkmaktstanken. Från
339 f. Kr., då statsförfattningen genom leges
Publiliæ öfvergår till en mildare aristokrati,
utvidgar tribusförsamlingen, dels på rättslig väg,
dels genom öfvergrepp, oupphörligt sin kompetens och
blir både i fråga om kontrollen öfver förvaltningen
och i fråga om valen grundlaget för en i början
moderat demokrati. Efter lex Hortensia (se ofvan), är
folket i tribuskomitierna teoretiskt allhärskande,
ehuru tyngdpunkten faktiskt ligger hos senaten. Och
mot slutet af republiken blir folksuveräniteten
den brygga, öfver hvilken en hären behärskande
Cæsar och hans efterföljare gå till herraväldet
öfver världen. Cæsar och Augustus fullbordade hvad
Graccherna börjat.
Därmed är den vanliga cirkeln - konungamakt,
herremakt, folkmakt, envåldsmakt - fulländad. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
