Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. C. Statsmakter och statsförfattning - Romerska riket. D. Romerska rikets organisation och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då kejsardömet är ett afbrott i den regelbundna
utvecklingen och känner sig själft som sådant, törs
det ej med ens taga steget fullt ut. Ej ens Cæsar,
som dock var mera absolutistiskt anlagd än sin
arfvinge, vågade det. Augustus tänker sig, varnad af
Cæsars öde, måhända en förening af den monarkiska
grundsatsen i gestalt af en princeps (senatus;
se Princeps) och de republikanska formerna, såsom
de representerades af senaten. Folkförsamlingen
hade under revolutionstiden så förspillt sitt
anseende, att den lämnades ur räkningen. Men det
visar sig snart omöjligt att på denna dubbla
grund uppföra en statsbyggnad. Senaten, som
faktiskt numera tillsättes af kejsaren, lämnar
slutligen sin medverkan som en alldeles innehållslös
formalitet. Hadrianus tog ett stort steg framåt för
att bringa enhet i förvaltningen. Septimius Severus
(se Severus 1) slog in på samma väg. Aurelianus
ändrar helt och hållet principatets karaktär och
upptar former och åskådningssätt från österländska
despotier. Slutligen sammansmälter det hela genom
Diocletianus och Konstantin I, som skapa en
verklig monarki (dominatus], hvars fasta former
under både folkvandringen och medeltiden skulle
bevara hvad som kunde bevaras af antik stats-och
rättsåskådning. Under hela kejsartiden bevaras den
romerska organisationsförmågan, som äfven efter
de fruktansvärdaste katastrofer förmår samla och
reformera spillrorna af riket och författningen,
ända till dess de "barbariska" folken på krigisk och
fredlig väg trängt så in i riket, att romaranden ej
längre kan verka. Men så mäktig var dock aktningen
för denna anda, att den grekiske bonden ännu i dag
kallar sig romare (roma’os 1. romio’s). - Cæsar
var faktiskt Roms förste monark under titlarna
diktator och imperator; dessutom lät han han åt
sig uppdraga konsulatet på 10 år, præfectura morum
(d. v. s. censorsbefogenheten), tribunmakten och
öfversteprästens ämbete (se
Pontifices) på lifstid. För öfrigt åtnjöt han faktiskt de
utmärkelser och företrädesrättigheter, som tillkommit
riksämbetsmännen. Senaten gjorde han till ett lydigt
verktyg; han ökade dess medlemsantal till 900,
utnämnda på hans nåd. De republikanska ämbetsmännen
lät han bestå, ja han ökade t. o. m. deras antal,
men han förbehöll sig förslagsrätten (commendatio),
d. v. s. faktiskt utnämningsrätten. För öfrigt var
han en konsekvent anhängare af popularpartiet, så
till vida att han realiserade dettas gamla önskemål:
starkare kolonisation (som dock mest kom hans egna
veteraner till godo), ordnandet af den billiga
spannmålsförsäljningen - d. v. s. nedsättandet af
understödstagarnas antal från 320,000 till mindre
än hälften -, reformer i provinsförvaltningen,
för att förekomma utpressningar, statskreditens
och statshushållningens förbättrande. Borgarrätten
utsträcktes öfver hela Italien, hvartill kom den både
i politiskt och ekonomiskt hänseende nödvändiga
förbättringen af kalendern. (Jfr f. ö. Cæsar
och ofvan sp. 738.) Katastroferna efter Cæsars
död framhöllo ytterligare, huru oundgängligt för
romarriket enväldet hade blifvit. Hur Augustus
fullbordade sin adoptivaders verk, skildras
ofvan. Men oaktadt all försiktighet, oaktadt Augustus’
upprepade erbjudande att återlämna makten till
senaten, fann han liksom
Cæsar, att grundvalen för hans makt, utom potestas
tribunicia, var hans militära värdighet af imperator
och hans rätt att delegera imperium. Därigenom
ställdes de gamle ämbetsmännen i skuggan af kejsarens
förtroendemän, de ridderlige lifvaktcheferna,
ja, pretorianprefekten blir sedan Tiberius’
tid så godt som själfskrifven ställföreträdare
och storvesir. Själfva kejsartiteln, såsom vi
fullständigt läsa den i officiella inskrifter,
afspeglar kejsarmaktens ursprung och betecknar dess
båda första innehafvare som dess skapare. Vi kunna
som exempel ur inskriften på Trajanus-kolonnen
i Rom anföra: SENATVS. POPVLVSQVE. ROMANVS.
IMP(eratori). CAESARI. DIVI. NERVAE. F(ilio).
NERVAE. TRAIANO. AVG(usto). GERM(anico).
DACICO. PONTIF(ici). MAXIMO. TRIB(unicia).
POT(estate). XVII. IMP(eratoria). VI. COS. (consuli)
VI. P(atri). P(atriæ). d. v. s. Romerska folket och
senaten åt Imperatorn Cæsar Högstsalig Kejsar Nervas
son, Nerva Trajanus Augustus, germanernas och dacernas
besegrare, öfverstepräst, under hans 17:e tribunat
(d. v. s. regeringsår; 113 e. Kr.) af hären sex
gånger hälsad som segrare, konsul, fäderneslandets
fader. Här fattas prokonsulstiteln, som förlänades
Augustus 23 f. Kr., men sedan förekommer först 116
e. Kr.; om den kejserliga imperatorstitelns plats
främst se Imperator. Det tillhör enväldets natur, att
monarkens personliga tjänare - ofta frigifna - komma
att befatta sig med regeringsärenden, som egentligen
bort bestyras af statstjänstemän. Så hade ofta skett
under den julisk-claudiska ätten. Hadrianus lagfäste
denna anordning genom att i åtskilliga senatoriska
riksämbetsmäns ställe, till gagnet om ock ej till
namnet, sätta förtroendemän tillhörande riddarståndet
med säte i statsrådet (consilium principis). Mot
slutet af 200-talet förberedes härutinnan, som i
så många andra fall, en fullständig omstöpning,
ändringar, som sattes i system af Diocletianus
och Konstantin I. Så t. ex. blef comes sacrarum
largitionum (som egentligen betyder adjutant för
de kejserliga nådegåfvorna) riksfinansminister
o. s. v. För denna nydaning försvinna alltmera
alldeles de gamle ämbetsmännen och senaten. En
stark, af kejsaren (d. v. s. hans gunstlingar)
h. o. h. beroende, i rangklasser ordnad hof-
och ämbetshierarki, såsom man kan läsa i Notitia
dignitatum, jämte massor af subalterner, äfven de
hierarkiskt organiserade, träder i stället. Därmed var
ju skilsmässan mellan civil och militär ämbetsmakt,
som ursprungligen varit oskiljaktigt förenade,
fullbordad.
D. Romerska rikets organisation och förvaltning.
Enligt antikens uppfattning består en stat af en
stad med dess omnejd. Först på 100- eller 200-talet
e. Kr. ändras denna uppfattning; dittills hade det
romerska riket officiellt ansetts vara staden Rom
med dess allmänningar (= Italien, d. v. s. den del af
nuv. Italien, som i n. begränsades af floderna Rubicon
och Macra; dess s. k. förbundne (socii) och undersåtar
(= provinserna). I Roms första dagar hade förhållandet
varit annorlunda. Då bodde man på landet i byalag
(se Pagus och Vicus); flera sådana hade gemensamma
marknadsplatser, som småningom blefvo städer. När Rom
började eröfra latinernas land, gjorde de städerna
till förvaltningsorgan ; för det ändamålet löstes de
från sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
