Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. D. Romerska rikets organisation och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhang med latinska stadsförbundet utom i
religiöst hänseende och sattes, för att splittra dem,
i olika rättsställning till Rom. Somliga af dem fingo
sämre villkor än förut och blefvo utan valrätt,
somliga äfven utan själfstyrelse (se
Municipium). Dessa senare städer kallades nomen latinum;
den rätt de åtnjöto (jus Latii, Latium l. latinitas)
utsträcktes sedan småningom till hela Italien genom
grundläggandet af kolonier med sådan rätt liksom
det förut funnos coloniæ romanæ med full romersk
borgarrätt, sända till eröfrade städer, hvilkas
invånare fingo afträda 1/3 af sin jord. Åtskilliga
städer voro bundsförvanter (civitates fæderatæ)
utan romersk borgarrätt och med själfständig
kommunalförvaltning. I följd af bundsförvantkriget
upphörde dessa skillnader. År 45 f. Kr. utfärdade
Cæsar Lex Julia municipalis, hvarigenom Italiens
alla municipier (äfven Rom i tillämpliga delar) fingo
samma kommunalordning. Efter denna lag fanns ingen
rättslig skillnad mellan Rom och Italien, endast
mellan Italien och provinserna. Emellertid visade
det sig snart, att de mindre städernas bildningsgrad
och organisationsförmåga ej räckte till och att det
kommunala rättsväsendet och finansförvaltningen
förföllo. För att afhjälpa bristerna utsändes
correctores ("rättare"), först af Caracalla. Af
Diocletianus gjordes korrektorerna till ståthållare i
de 17 provinser, i hvilka Italien numera var indeladt.
Om provinsernas ursprungliga betydelse och uppkomst
liksom deras förvaltning under republiken genom
senatorer (f. d. konsuler och pretorer) har förut
talats. Likaledes har omnämnts, huru Augustus
delade dem i kejserliga och i senatoriska, de
förra under en legatus (Augusti pro prætore),
d. v. s. en af kejsaren ditsänd generalguvernör,
som hade en procurator som öfverskattmästare och en
iuridicus som öfverdomare med vidsträckta fullmakter,
de senare (l. prokonsulariska) under en prokonsul
(f. d. konsul eller pretor) med tre legater och en
kvestor. De förra provinserna voro i allmänhet sådana,
där det stod en stark här till gränsskydd. Dessutom
funnos från kejsardömets första tider provinser, som
ej kunde inordnas i systemet, såsom t. ex. Egypten,
som betraktades som kejsarens privatdomän. Detta land
styrdes af en kejserlig præfectus af riddarrang,
"en vice konung", då egypterna, såsom också
deras inskrifter betyga, betraktade cæsarerna som
faraoner. I andra provinser kallades ståthållaren,
ofta en f. d. hofbetjänt, procurator (se f. ö.
Prokurator). I provinsförvaltningen visade sig romarna
under kejsartiden som mästare; de införde ordning
och fred (se Pax romana); man ställde de numera
fast aflönade för flera år tillsatte ståthållarna
under stark kontroll, så att personager sådana som
Verres (se d. o.), hvilken under sitt enda ämbetsår
på oärligt sätt förvärfvade en oerhörd förmögenhet,
ej längre blefvo möjliga. Provinserna romaniserades
genom kejsarna så vidt möjligt. Många provensalska
städer, ja i viss mån själfva Paris, vittna i Gallien
därom liksom i Spanien Tarragona, Córdoba och Cádiz
och i Afrika det nya Kartago; ja ännu i dag bär det
ur ökensanden återuppståndna praktfulla Timgad vid
Biskra vittne därom;
att Antiokia behölls och ökade sitt anseende, var ju
naturligt. Det ingick i den kejserliga politiken att
alltmera likställa provinserna med Italien, något,
som fullt genomfördes i Diocletianus’ och Konstantin
I:s statsordning. Civil- och militärförvaltningen
skildes fullständigt; de gamla provinserna delades,
så att man fick icke mindre än 120 nya (förteckning
t. ex. hos Centerwall, "Romersk fornkunskap" s. 497
ff.), med ståthållare, som buro titel af præses,
consularis, corrector, utom i Asia, Achaia och
Africa, som styrdes af proconsules med högre rang. Med
undantag för två provinser äro de öfriga sammanslagna
till dioeceses (innefattande hvardera 5-17 provinser),
i regel förvaltade af en vicarius. Dieceserna åter
förenas i fyra stora generalståthållarskap, hvilkas
chefer kallas præfecti prætorio, med residens
i Trier eller stundom i York, i Milano (Rom hade
upphört att vara hufvudstad), eller senare i Ravenna,
i Sirmium och i Nikomedia. Naturligtvis hade dessa
ståthållare af olika grader massor af domare och
högre eller lägre tjänstemän under sig.
Städerna stodo närmast under sina egna styresmän,
som i senare tider vanligen kallades duoviri eller
quatuorviri jur e (juri) dicundo. Det fanns äfven
kommunala ediler och kommunalcensorer, quinquennales
(se d. o.). Stadsfullmäktig (decurio) var en heder
att vara under den tid städerna blomstrade, och
valrörelsen var liflig (se t. ex. väggristningarna
i Pompeji); sedermera, då dekurionerna ansvarade
för stadens skatt, var det ett afskydt kall.
Finansförvaltningen var hos romarna jämförelsevis
enkel, naturligtvis allra mest i äldre tider. En hel
del af de angelägenheter, som nu höra under staten,
besörjdes då af de enskilde, såsom undervisningen,
hälsovården, fattigvården (intill kejsartiden)
; för skatteuppbörden behöfdes inga ämbets- och
tjänstemän, och kommunerna skötte för det mesta sina
angelägenheter själfva. Senaten var under republiken
öfvermyndighet för finansförvaltningen och hade
att bestämma om inkomster och utgifter. Censorerna
skulle se till, att statens egendom och rätt till
vissa bevillningar tillgodogjordes, och bestämma en
del af utgifterna. Kvestorerna i Rom mottogo och
redovisade medlen i sin ämbetslokal (ærarium),
i Saturnustemplet vid Forum. Såsom stående inkomst
ansågs under republiken egentligen endast intäkten
af statsjorden (ager publicus), hvartill räknades
grufvor, saltverk o. s. v. Vid behof upptogs af
borgarna en procentskatt (tributum). Efter Macedoniens
eröfring (146 f. Kr.) betalades ej mera tributum. En
annan skatt var den på frigifningar (vicesima
manumissionum, 5 proc. på slafvens värde). Indirekta
skatter voro portoria, tull- och hamnumgälder. Sedan
provinser tillkommit, var det i synnerhet dessa,
som fingo bidraga med skatter af mycket skiftande
natur, olika för olika provinser, ja för olika
stadssamhällen, hvilkas mer eller mindre gynnade
ställning just karakteriseras af denna olikhet. Den
direkta skatten från provinserna var af två slag,
antingen en procentuell grundskatt, vanligen 10
proc. (decuma), eller en fast skatt (stipendium), som
fördelades på de olika orterna. Naturligtvis kunde
utom ofvan nämnda ordinarie inkomster förekomma
tillfälliga, såsom af bötesmedel (multæ), af
konfiskeradt gods, krigsbyte (af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
