- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
765-766

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. G. Statsreligionen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lämnat långa utdrag. - Man har efter H. Usener
ofta kallat dessa fornromerska gudomligheter för
specialgudar ("sondergötter"), emedan en gudomlighet
skapas för hvarje akt af bondens lif. Nyplöjningen
har sin gud, Vervactor; omplöjningen skyddas af
Repositor, tredje plöjningen af Imporcitor. Såningen
lyckas ej utan bistånd af Insitor, hackans arbete
fordrar hjälp af Occator o. s. v. T. o. m. gödningen
(stercus) har sin gud, Sterculinus. Sädeskornets
upptagande och utveckling befordras af åtskilliga
kvinnliga semoner, såsom Seia, hvilken sörjer för,
att sädeskornen ej förfaras, Proserpina, för att
sådden spirar upp o. s. v., ända till Matura,
som påskyndar axens mognad. Nötkreatursskötseln
har sin gudinna, Bubona, hästuppfödandet sin,
(senare) Epona, biafveln sin, Mellonia o. s. v. Äfven
människans olika utvecklingsstadier ha sina särskilda
skyddsgudomligheter ända från fostret i moderlifvet
till dödsögonblicket. Det husliga lifvet har sina
gudar och tomtar, larer och penater (se d. o.), som
sannolikt ha sitt ursprung i dyrkan af de aflidne
förfädernas andar, liksom de spöklika larvæ
och lemures, hvilka dock mer tänkas som illvilliga
demoner, i motsats mot larerna och penaterna, hvilkas
dyrkan, förbjuden af Theodosius I, år 392 e. Kr.,
dock fortfor långt efter kristendomens seger och
slutligen räddade sig under skyddande förklädnad af
katolska helgon. Af specialgudarna har staten för
sina ändamål upptagit en hel del, t. ex. Ceres,
Faunus, Flora, Janus, Liber
(= Dionysos), Pomona,
Tellus, Vesta, Vulcanus
; ja själfva Juppiter
och Juno liksom Mars (och Quirinus) existerade
ursprungligen såsom smågudar. Bland de gudomligheter,
som mestadels genom grekiskt inflytande (se nedan)
erhållit en så betydande rangförbättring, äro Janus,
Juppiter, Mars, Quirinus och Vesta de främsta. I
motsats mot dessa välgörande gudar stodo ofvan nämnda
larvæ och lemures, hvilkas fördärfliga makt skulle
afvändas, liksom italienarna ännu i dag frukta
och söka afvända "det onda ögat" m. m. En sådan
religion kunde ej ha bilder eller tempel; på sin
höjd förkroppsligades gudarna i ett slags fetischer,
heliga djur och stenar o. s. v., men så var kulten med
dess traditionella formler så mycket mera invecklad;
ändrade man en enda bokstaf i dessa formler, var all
den möda man underkastat sig för att göra gudarna
sig bevågna förgäfves, alldeles på samma sätt som ett
fel i legisaktionsprocessens ordalag medförde förlust
af vidare talan i pågående rättegång. Äfven i annat
visade sig den sega konservatism, hvarmed romarna och
deras gudar hängde vid det gamla. Religionen hade
uppkommit under bronsåldern; följaktligen fick vid
vissa urgamla kulter järn ej användas. När prestation
och motprestation utgjorde föreningsbandet mellan gud
och människor, måste hufvudvikten ligga på offret, i
hvilket guden fann sitt lif och sin fägnad och hvilket
kom honom att beskydda och belöna den offrande. (Jfr
Offer, sp. 526-527.) I den enskilda gudsdyrkan (sacra
privata
) förekommo mestadels de oblodiga offren; i
statens gudstjänst intogo de blodiga offren främsta
rummet. Äfven försoningsoffer (piacula) voro i bruk
för att afvända de olyckor, med hvilka gudarna hotat
genom prodigia ("järtecken", sällsynta eller
naturvidriga fenomen). Vidare förekomma vota (löften
att om en gudomlighet uppfyllde en bön, skulle den
bönhörde bygga ett tempel, anställa offer eller
annat sådant); ännu i dag sker ju något dylikt
i den katolska världen. Det högtidligaste af alla
vota var devotio, då en romersk fältherre erbjöd sig
att offra sig själf eller en ställföreträdare åt de
olympiske gudarna, om de spredo död och fördärf bland
fienden. Äfven genom fester och skådespel (jfr
Ludi) till vissa gudars och demoners ära ville man göra
dessa sig bevågna. Staten företräddes vid offren af
magistratus cum imperio, hvilkas vota bundo staten
i sin helhet. Men då dessa höga riksämbetsmän ofta
måste vara frånvarande från Rom, bildades en särskild
organisation, collegium pontificum (se Flamen,
Pontifices, Rex, Vestaler
), samt
sodales af olika slag (se Arvalbröderna, Fetiales,
Lupercus, Salier
och Sodales), som hade att besörja
vissa religiösa förrättningar. Gudarnas vilja sökte
man helt naturligt utforska, innan man företog någon
viktig statshandling i fred eller i krig; detta skedde
genom augurier och auspicier (se Augur, Auspicium,
Haruspices
). Detta ålåg ämbetsmännen cum imperio, som
dock inhämtade råd af augurkollegiet. De måltider,
som, utgjorde hufvudmomentet vid de förnämsta af
romarnas religiösa fester, ludi romani, bestyrdes
till en början af pontifices; men då dessa hade för
mycket att syssla med, öfvertogs detta göromål af
septemviri epulones (se Epulæ). Det nästan viktigaste
prästkollegiet blef i tidernas längd quindecemviri
sacris jaciundis
(se d. o.), som hade att sköta de
sibyllinska böckerna och tolka dem. Då dessa böcker
- deras beskaffenhet och autenticitet må ha varit
hvilken som helst - voro af grekiskt ursprung, blef
det grekiska gudomligheter, börjande med Apollon,
som genom quindecemvirernas försorg infördes,
och dessa fingo därför öfver de nya formerna för
gudsdyrkan samma uppsikt som pontifices öfver de
gamla. Genom denna religiösa nydaning tillgodosågs
romarnas växande behof att komma i personlig beröring
med, personliga gudar.

Grekiska voro också de fleste utifrån införde gudar
(di novensides, efter Varros terminologi), som
Hercules, Castor (och Pollux), Diana (Artemis),
införda före de sibyllinska böckerna. På inrådan
af dessa böcker eller quindecemvirerna gafs
borgarrätt i den romerska gudakretsen åt Apollon (=
Apollo), Demeter (= Ceres), Dionysos (= Liber), Kore
(= Proserpina), Hermes (= Mercurius), Poseidon ( =
Neptunus), Pluton (= Dispater), Afrodite (= Venus),
Hebe (= Juventas) m. fl.; däraf ser man, att romarna
sökte identifiera de nyinförda gudomligheterna med
sina egna urgamla, så långt det gick. Detta var dock
ej möjligt med den österländska Rhea Kybele, hvars
dyrkan fick insteg mot slutet af Hannibalskriget och
af romarna kallades Magna mater; hennes fetisch,
en helig sten, blef förd från Pessinus i Frygien
till Pergamon och därifrån till Rom, där gudinnan
191 f. Kr. fick ett tempel på Palatinus. - Vid
romarnas tilltagande beröring med Österlandet upptogos
mot slutet af republiken utan sibyllinernas råd och
utan quindecemvirernas åtgörande flera österländska
former af gudadyrkan, för att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcc/0429.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free