Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. G. Statsreligionen - Romerska riket. Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfredsställa det genom de blodiga och farliga tiderna
alltmera stegrade behofvet af mysticism. Så var
t. ex. fallet med den kappadociska gudinnan Ma’s
dyrkan (i Rom kallades hon Bellona). Viktigast var
införandet af den egyptiska Isisdyrkan, hvars yttre
former hade en viss likhet med frälsningsarméns
ceremonier; den slog igenom ända därhän, att
triumvirerna år 43 f. Kr. beslöto att bygga gudinnan
ett statstempel. Beslutet blef dock ej verklighet,
och Isis fick officiellt erkännande först under
Caligula. Så kommo åtskilliga syriska gudomligheter,
med tiggande eunucker som präster, och slutligen
gör den persiske Mithra (se d. o.) från slutet af
republiken sitt segertåg genom den romerska världen,
så att det "vid slutet af 200-talet e. Kr. såg ut
som världen skulle tillhöra Mithra". Ej utan en
viss likhet i vissa fall med kristendomen kämpar
Mithrakulten med densamma, men underlättar i själfva
verket den nya religionens genombrott. - Emellertid
hade den store nydanaren på alla statslifvets
områden, Cæsar Augustus, sökt återföra den romerska
religionen till den ståndpunkt den intagit under
republikens glansdagar. Han återställde efter slaget
vid Aktion gamla prästkollegier, som råkat i glömska,
och han återuppbyggde eller restaurerade en mängd
gamla tempel, ensamt i Rom 82, och sökte göra det
juliska husets mest dyrkade gudar, som Apollo och
Diana, till statens förnämsta. Enligt romersk tro
hade hvarje familjefader sin genius (se d. o.),
vid hvilken familjen och tjänarna plägade aflägga
edlig försäkran och som i synnerhet firades på hans
födelsedag. Så blef princeps’ genius äfven rikets, och
denna genius’ dyrkan bragtes i samband med larernas,
i synnerhet med lares compitales, de gudomar, som
skyddade de olika stadskvarteren. Den regerande
kejsaren började för öfrigt redan under Augustus i
provinserna dyrkas såsom gud med eget prästerskap;
småningom vann denna dyrkan insteg äfven i Italien
och Rom, och man började att på mynt o. s. v. pryda
kejsarens hufvud med den gudabetecknande strålkrona,
som senare kom att bli Jungfru Marias och helgonens
gloria. Denna symbol liksom många andra hade
ursprungligen endast tillkommit de aflidne kejsarna,
hvilka alltifrån Dirus Julius, den förgudade Julius
Caesar, ansetts ha blifvit upptagna bland gudarna
med undantag af sådana, hvilkas minne senaten
"dömt". Augustus’ reformer kunde emellertid, med
undantag af kejsarkulten, ej bibehålla sig, utan
fingo vika för en religiös eklekticism och österländsk
romanticism, som bl. a. ledde till kejsar Julianus’
förfelade kompromiss mellan nyplatonsk mysticism,
romersk religion och, mot hans afsikt, kristen
åskådning. Romarnas religiositet blef allt större;
däraf dog den romerska religionen.
Af den oerhördt rika litteraturen om Romerska
riket kunna endast få arbeten upptagas, som af ett
eller annat skäl synas böra nämnas. Om de antika
källorna se Gercke och Norden, "Einleitung in die
altertumswissenschaft", III (1911), s. 182 ff., 241
ff. Ett standardarbete för Italiens förhistoria är
O. Montelius, "La civilisation primitive en Italie"
(2 bd, 1895, 1904). Konungatidens och republikens
historia afhandla följande: Giamb. Vico, "Principi
di scienza nuova" (1725); Montesquieu,
"Considérations sur les causes de la grandeur
et de la décadence des romains" (1734, 1875);
B. G. Niebuhr, "Römische geschichte", till 241
f. Kr. (1811-32, 3 bd ny uppl. 1873-74), samt
en fortsättning till 337 e. Kr. efter Niebuhrs
föreläsningar (utg. 1844-45), epokgörande genom sin
historiska skärpa; A. Schwegler, "Römische geschichte"
(1853-58), till den galliska branden, ett pålitligt
arbete; Th. Mommsen, "Römische geschichte", ett
epokgörande verk (3 bd, 1854-56; 10:e uppl. 1907-10)
med en "femte" del (1885; 5:e uppl. 1904), behandlande
provinsernas historia; W. Ihne, "Römische geschichte"
(8 bd, 1868-90; 2:a uppl. 1893 ff.); Peter,
"Geschichte Roms" (3 bd, 4:e uppl. 1881); V. Duruy,
"Histoire des romains" (7 bd, 1879-85), med särdeles
vackra illustrationer; W. Drumann. "Geschichte Roms
in seinem übergang von der republikanischen zur
monarchischen verfassung" (1833-34; ny uppl. 1899
ff.); E. Pais, "Storia di Roma" (2 dlr, 1898-99),
öfver-drifvet kritiskt; Nitzsch, "Geschichte
der römischen republik" (2 bd, 1884-85); Devaux,
"Études politiques sur les principaux événements
de l’histoire romaine" (2 bd, 1880); K. Neumann,
"Geschichte Roms während des verfalls der republik"
(2 bd, 1881-84); Ed. Meyer, "Geschichte des altertums"
(V, 1902); G. De Sanctis, "Storia dei romani" (3
bd, fr. 1897); Heitland, "Roman republic" (3 bd,
1909); G. Ferrero, "Grandezza e decadenza di Roma"
(1907 ff.), tämligen anspråksfullt; B. Niese (4:e
uppl. i v. Müllers "Handbuch" 1910); R. Törnebladh
och J. Centerwall, "Romerska folkets historia" (1876;
i E. Wallis, "Illustrerad världshistoria"); J. Bergman
i del II (1904) af "Världshistorien berättad för
folket". För kejsartiden äro viktiga: Lenain de
Tillemont, "Histoire des empereurs" (6 bd, 1691),
en väldig materialsamling; E. Gibbon, "Decline and
fall of the roman empire" (1776-88), ett stilistiskt
mästerstycke; öfver den lysande framställningen hvilar
liksom en åte-glans af den sköna Genèvesjön, vid
hvars stränder arbetet till största delen författades;
Hoeck, "Römische geschichte vom verfall der republik
bis zur vollendung der monarchie unter Konstantin"
(1841-50); C. Merivale, "History of the romans
under the empire" (8 bd, 1850-62); H. Schiller,
"Geschichte der römischen kaiserzeit" (2 bd, 1883-87);
Laurentie, "Histoire de 1’empire romain" (4 bd,
1861-62); Ampère, "Histoire romaine à Rome" (3:e
uppl. 1872-74); Viktor Rydberg, "Romerska kejsare
i marmor" (4:e uppl. 1907), ett populärt arbete af
stort psykologiskt och litterärt värde; J. Weisse,
"Tiberius og Nero" (1882-86), med dess fina och
sanna skildringar. Äfven bör anföras E. Löfstedt,
"Marcus Aurelius" (1915). Om den romerska kronologien
se Gercke och Norden, "Einleitung" (jfr ofvan), III,
s. 415 f. - Bland kompendier må nämnas: J. Koch,
"Römische geschichte" (5:e uppl., 2 dlr, 1913). -
För de "romerska antikviteterna": De antika källorna
behandlas af K. J. Neumann (i Gerckes och Nordens
"Einleitung", se ofvan) samt naturligtvis i mångt och
mycket i de ofvan anförda historiska handböckerna,
ej mindre än hos Iwan v. Müllers "Handbuch der
klassischen altertumswissenschaft" (8:e uppl. 1906
ff.); Huschke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
