Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
officiellt legitimerade eller om den också innefattar
häfdvunnen sedvänja och läropraxis som ett slags
komplement. Vaticanum behandlade traditionen så som
Tridentinum Skriften. Den sköts tillbaka för en annan
storhet, "den lärande kyrkan". Bindande för tron
är allt, som innehålles i Skriften och traditionen,
och som kyrkan 1) genom offentligt uttalande eller
2) genom totaliteten af sitt ordinarie läroämbete
(ordinarium et totale magisterium) fastslår
som förpliktande för tron. öfver Skriften och
traditionen griper således i förra fallet, hvad
påfven i kraft af sin ofelbarhet kungör, i senare,
hvad kyrkan genom sina befullmäktigade organ
(präster, teologer m. m.) lär som dogma. Ofelbar
är påfven, när han i tros- och sedefrågor talar ex
cathedra. Lära och tradition äro nu af en lefvande
person burna, oförgripliga, men mot stillastående
skyddade storheter (jfr Pius IX:s ord: "traditionen,
det är jag"). Men proklamationer med obestridlig
ofelbarhet äro före såväl som efter 1870 jämförelsevis
sällsynta. Formen är oftast så sväfvande, att en
utsaga kan verka ofelbar, så länge det passar,
men ofelbarheten sedan undanskjutas. Därigenom blir
lärobyggnaden ytterst smidig; man riskerar ej, att
en ofelbar utsaga strider mot en annan. Den största
vinsten af ofelbarheten ex cathedra är dess effekt
på korrigibla proklamationer extra cathedram,
alltså en "korrigibel infallibilitet". Därmed
är skydd beredt åt väl ej traditionen, men dock
den allmänna tendens, som stadgats under en nära
2000-årig utveckling; ty frigörelse därifrån är,
sådan ställningen faktiskt ter sig, ej möjlig ens
för påfven, talande "ex cathedra". – Den nämnda
sparsamheten med anvisningen ex cathedra gör, att
det mesta af trosinnehållet (för den enskilde såväl
som för teologien) hämtas icke ur sådana, utan ur
kyrkans lefvande förkunnelse. Äfven denna ställes
som en instans öfver traditionen. Man berömmer
sig fortfarande af sin tradition, men Vincentius’
begrepp (det officiellt legitimerade) är ersatt med
det obestämdare: häfdvunnen tro och sedvänja och
därmed det normativa däri kringskuret. Det häfdvunna
är väl faktiskt bindande, men ej på grund af någon
officiellt traditionell karaktär, utan därför att
och för så vidt kyrkan i och med sin förkunnelse
skänker bekräftelse däråt. Hvarken Skriften eller
traditionen, utan kyrkan, som tolkar dem, är öfversta
trosregel. Hvad Gud uppenbarat och kyrkan anbefaller
att tro, måste katoliken tro, det må innehållas i
Skriften och traditionen eller ej. Den enskildes
andliga osjälfständighet framträder så skarpt som
möjligt. Denna sida af kyrkans väsen sammanfaller
närmast med det, som man betecknande kallar potestas
magisterii, ledningen genom läroämbetet. Men Kristus
har gett apostlarna och genom dem kyrkan äfven ett
herdeämbete (härskarmakt, potestas imperii) och ett
offerprästämbete (potestas ordinis sive sacramentalis
l. ministerium). Magisterium och imperium bilda
tillsammans potestas jurisdictionis. Ursprungligen
voro biskoparna dess naturliga bärare; efter
1870 är den ett utflöde ur påfvens primatus
jurisdictionis. – Äro så ofelbarheten och den högsta
jurisdiktionsrätten bundna vid påfvens person,
kan dock hans person vara ett viljelöst redskap i
händerna på det kotteri, som för tillfället behärskar
kurian, och hans prerogativ realiter prerogativ
för kyrkomän med en helt annan ståndpunkt än
hans egen. Detta utesluter ej en målmedveten
politik; påfvens närmaste män äro i regel
förträffliga begåfningar. Men det inlägger i hans
maktfullkomlighet en själfmotsägelse, som ej saknar
sitt stänk af ironi. – Ministerium innefattar kyrkans
sakramentsförvaltning (sådan den kulminerar i offret)
och ger kyrkan dess prägel af mysterieanstalt. Med
sina 7 sakrament följer kyrkan den enskilde
från vaggan till grafven, ger med äktenskapet
det borgerliga samhället en af dess viktigaste
grundvalar och skaffar med prästvigningen nödiga
mystiska egenskaper åt handhafvare af sina andra
sakrament (se Sakrament). Sakramentsförvaltningen
ger den viktigaste dogmatiska motiveringen för
kyrkans helighet och prästens upphöjdhet öfver och
isolering från världen (celibatet, hvars förmåga att
frigöra från intressegemenskap med lekmän och band
af personlig sympati emellertid praktiskt taget vägt
tyngre). Först genom sakramentsförvaltningen höjer
sig kyrkan i full mening till medlare mellan Gud
och människor. Först genom sakramenten som kanaler
strömmar nåden fritt från Gud till oss. Tillegnandet
förmedlas ej psykiskt (den protestantiska fordran på
tro förkastas), utan genom en magisk, i sakramentet
själft verksam kraft, d. v. s. ex opere operato
(ej ex opere operantis), dock ej hos ovärdiga.
I öfverensstämmelse härmed får hela kulten en
magisk prägel, och prästen-teurgen framstår
som den väsentligen aktive. Väl förekomma numer
regelbundna predikogudstjänster, men hufvudsaken
är det teurgiska, icke det uppbyggliga syftet. Det
liturgiska språket är latin. Mässan ingår i hvarje
viktigare gudstjänstlig handling och är själf
den viktigaste gudstjänsten. Ceremonielet är som
vid all mysteriekult rikt och anlagdt på yttre
effekt. Intresset för kulten visar sig också i den
festliga gestaltningen af kyrkoåret och alla de däri
inlagda helgon- och martyrdagarna (se Helgon).
Hela denna mysterieordning står i växelverkan med
läran om nåden, som alltjämt är den gamla skolastiska
(se ofvan): en öfvernaturlig substans eller kvalitet,
ett formligt ingjutande däraf (verkadt framför allt
med magisk-sakramentala medel), en magiskt åstadkommen
sedlig renhet, som gör det möjligt att bestå inför
Guds domaröga. Detta i sin ordning sammanhänger
med de äfvenledes nämnda föreställningarna om
nåden och människans förhållande till Gud som
bestämdt af lagen. Vidare åberopas som förut en
naturlig gudskunskap (Leo XIII har upphöjt Tomas’
filosofi till kyrkans officiella, hvilken all
religiös spekulation måste följa) och sedlighet;
från denna synpunkt grundas nådens nödvändighet ej i
första hand på det af synden förorsakade fördärfvet,
utan därpå, att det högsta goda som öfvernaturligt
ej vinnes med naturliga krafter. Läran om arfsynd
och begärelse är mindre motsägelsefull än förut,
men på bekostnad af möjligheterna till augustinsk
tolkning. Efter 1870 är det således irrlära, att
opånyttfödda kristnas alla handlingar äro synd,
fördärfvade af ond begärelse. Begärelsen fattas i
nominalistisk anda, likaså arfsynden som en blott
negativ defekt. Problemet, i hvad mån denna defekt
medför skuld, gör alltjämt svårighet. Öfver hufvud
taget saknas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
