Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det inre allvar och den positiva karaktär af
ett radikalt ondt, som t. ex. Luther gett genom
orienteringen efter 1:a budet (felande tro på och
kärlek till Gud, efter hvilket en syndig handling
i första hand skall bedömas). Blott en mot Guds
eller kyrkans bud stridande handling i tanke, ord
eller gärning är personlig synd. Men då dessa syndiga
handlingar ej få sin innebörd genom att hänföras till
ett dem sammanbindande syndigt tillstånd som innersta
kärna, värderas de mest kvantitativt (dödssynd,
förlåtlig synd o. s. v.). Svårigheten att säkert
skilja mellan det ena och andra medför antingen
ständig samvetsoro eller likgiltig säkerhet. –
Äfven rättfärdiggörelseläran är nu öfvervägande
nominalistiskt, antiaugustinskt bestämd. Alltså: en
genomförd lagisk tendens i st. f. protestantismens:
lagen upphäfd af nåden; löneordning och förtjänst i
st. f. af nåd allena; förlåtelse som ett underordnadt
negativt moment i st. f. dess framhållande till den
drifkraftiga upplefvelsen i rättfärdiggörelsen;
ingjutning i st. f. personlig förmedling genom
tro. Tro är för katolicismen närmast detsamma som
försanthållande, och ftnligt Tridentinum får ingen
vara viss om sin rättfärdiggörelse. Genom tron
bringas för protestantismen det aktivt sedliga
till enhet med det religiösa. Det sedliga idealet
är sedligt, endast så långt det härflyter ur tro,
d. v. s. endast så långt det samtidigt är religiöst
ideal. För katolicismen gå det sedliga och det
religiösa på många punkter isär. Ett i religiöst
afseende indifferent förhållande, t. ex. celibatet,
kan gälla som högsta sedliga ideal. Att katolicismen
det oaktadt icke hamnar i ren moralism, beror på,
att kyrkan-mysterieanstalten bildar underlaget för det
sedliga lifvet. Den enskilde behöfver ej bekymra sig
om, huruvida en handling till sitt väsen är religiöst
likgiltig. Det är nog, ifall kyrkan i kraft af sitt
magiska nådeförvaltande utfyller den och omsätter
den till bärare af ett religiöst värde. Dödssynder
medföra både timliga och eviga straff, lättare
synder endast timliga. De eviga utplånas i boten,
de timliga aftjänas i skärselden (som kyrkan genom
sin förmedling kan omsätta i satisfaktioner under
lifstiden; se Satisfactio och Skärseld) eller lindra
med själamässor o. d. Satisfaktioner äro sådana
goda gärningar, hvilka räknas som förtjänster. Till
innehållet äro dessa goda gärningar bestämda i
Guds 10 och kyrkans 5 bud under en karakteristisk
blandning af verklig sedlighet och högst ytliga
synpunkter. Till dessa bud sällar sig ett stort antal
regler, hvilkas brytande ej tillhör de svåra synderna,
och föreskrifter, antingen för gången meddelade af
biktfadern eller för viss tid anbefallda af kyrkan. Ej
ens kyrkans 5 hufvudbud ställa emellertid sedligheten
på något högre plan. Sön- och helgdagar skola firas
(1), mässan då höras (2), men ej nödvändigt en hel
predikogudstjänst. Bikt och kommunion (3) en gång
årligen äro nog. Fastorna (4; se Fasta) medföra för
den invigde ej mycken försakelse. Det 5:e är förbud
mot bröllop på vissa angifna tider. – Förutsättningen
för en god gärning är emellertid en god afsikt. En
sådan höjer en i sig likgiltig handling (ett tåligt
buret lidande, en uppgifven önskan, med mera dylikt)
till offer åt Gud och därmed till
god gärning och till tvåfaldigt godt det, som ej är
likgiltigt, utan formligen anbefalldt. Särskildt bönen
anlitas som förtjänstlig, men urartar ofta till ett
mer eller mindre tanklöst rabbel (se Rosenkrans). Ej
mindre än 211 böner äro förenade med aflat alltifrån
orden "I Fadrens, Sonens och den Helige andes namn"
under korstecken eller bestänkning med vigvatten
ända till formulär, som omfatta flera oktavsidor. –
Som medel att nå fullkomlighet gälla de utöfver buden
gående evangeliska råden, fattigdom, lydnad, kyskhet
o. s. v. Fast de vanligen utöfvas inom klostren,
bringa de fullkomlighet ej blott där, utan äfven inom
de världsliga stånden. Detta asketiska sedlighetsideal
framtvingar en dubbel moral, en för mängden och en
för dem, som syfta högre.
Ohörsamhet mot kyrkan har sällan någon yttre påföljd
för lekmän. Bannlysningen kan väl med framgång
tillgripas mot präster, men har ingen rättslig verkan
för lekmän, och där en sådan bryter mot ett förbud,
föredrar man vanligen att blunda. Dock har kyrkan
andra medel att leda den allmänna öfvertygelsen i
bestämda banor. Genom Index librorum prohibitorum
(se d. o.) skyddar den sina medlemmar för litteratur,
skadlig för dess lära och auktoritet. I samma syfte
förbjuder den utgifvandet af religiös litteratur utan
vederbörande biskops imprimatur. Om än ej verkan
af det ena eller andra svarar mot önskan, är den
dock stark nog; icke godkända teologiska läroböcker
vore t. ex. nästan omöjliga i en statsskola. Vid
behof hållas i beredskap nya former af mission,
propaganda, helgondyrkan, aflat, andaktsöfningar,
religiösa sammanslutningar och kongregationer
(särskildt för sjukvård och ungdomsvård). Förenade
med den upplifvande verkan af dramatiska effekter,
processioner, verkningsfulla ceremonier, föremål
och platser med föregifven undergörande eller
syndaförlåtande kraft öfva dessa lockelsemedel en
stark makt öfver sinnena. Allt är inrättadt på
att drifva till bikt, och i bikten (se Bikt)
har kyrkan sitt verksammaste medel till andligt
förmynderskap. Prästen uppträder i biktstolen som den
af Gud befullmäktigade domaren, som fråndömer synder
och ådömer förpliktelser, hvilkas fyllande uppväger
skulden. De motsträfvige vägrar han förlåtelse. Hur
han så kan uppmuntra för kyrkan nyttig frikostighet,
politik o. d., inses lätt. Där han verkligen
känner ansvaret, kan det minutiösa öfvervakandet
vara till fromma. Men det ställer större kraf på
biktfadern, än den katolska sedeläran verkligen
motsvarar. Där nödig takt saknas, är det en fara,
och fromma föräldrar motse mången gång med bekymmer
döttrarnas första bikt. – Motsatsen mellan romersk
katolicism och protestantism är ej blott religiös,
utan äfven folkpsykologisk. Protestantismen är en
germansk rörelse och har aldrig kunnat vinna den
romanska folkvärlden. Det myckna för en protestant
obrukbara inom katolicismen hindrar ej, att den inom
den jordmån, hvarur den framgått, bjuder värden
med näring för verklig fromhet. Denna kan taga
form af uppriktig hängifvenhet för kyrkan med dess
institutioner och traditioner som en uppenbarelse
af Gud själf. Den kan taga form af mystisk asketisk
fromhet i mer individuell riktning. Den kan taga form
af en moralistiskt färgad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
