- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
781-782

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk-katolska kyrkan - Romersk konung - Romersk kummin, dets. som spiskummin (se Cuminum) - Romersk kål. Se Beta

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

religiositet, och den utestänger ej ett uppriktigt
sanningssökande. Men där ges också utrymme för
ett slags vidskeplig magi, som når föga längre
än till frossande i naiva underföreställningar,
legender om reliker, vallfartsorter o. d. i förening
med mekaniskt upprepade yttre handlingar eller
böneformulär. Kyrkan visar knappast någon tvekan att
inför dessa företeelser iakttaga tystnad eller en
välvillig neutralitet. Ingen bekännelse har så som
den romersk-katolska samlat upp hela sitt innehåll i
begreppet kyrka. Ingen kyrka har så som den romerska
förverkligat idén om en allmännelig kyrka. I motsats
till partikularkyrkorna häfdar den sin universalitet,
d. v. s. sin rätt öfver alla döpta, med en lidelsefull
eröfrartro och en orubblig öfvertygelse att vara den
enda egentliga kyrkan. Den lefver i känslan af en
mystisk enhet mellan sig och den enskilde. Den spänner
ut öfver tid och rum, sträcker sig öfver både lefvande
och döda, jord och himmel och förbinder alla inbördes
till en hemlighetsfull Kristi lekamen. Omsatt i yttre
verklighet, uttrycker sig denna mystiska enhet i den
författningsmässigt inrättade kyrkan, just sådan den
faktiskt är, ett utflöde ur den allt omslutande och
förpliktande maktfullkomlighet, som Kristus nedlagt
hos aposteln framför andra, Petrus, och denne hos
biskopen framför alla, den romerske. Som den adekvata
uttrycksformen för Kristi egen mystiska lekamen är
den alltjämt bärare af Kristi omedelbara närvaro
i sina traditioner, sin hierarki och sina heliga
handlingar, alltså den enda källan för religiöst
lif. (Extra ecclesiam nulla salus, utanför kyrkan
ingen salighet.) En Luther och en Tyrrell äro hvar på
sitt sätt bevis på, hvad afskedet från Rom kostar
– eller skulle kostat. Endast den, som kan undvara
mässan, kan utan att offra sin fromhet upphöra att
vara katolik.

Efter protestantiskt föredöme ha äfven katolska
teologer sökt bestämma sina "symbola" och deras
antal. Dit ha räknats de 3 "ekumeniska", <i>Canones
et decreta concilii Tridentini, Professio fidei
Tridentinæ<i> samt Catechismus romanus. I fråga
om ekumeniska konsilier (de ha aldrig till alla
delar gällt som bindande) ha somliga stannat vid
de dogmatiska satserna från de 4 första, andra
räknade ännu fler ekumeniska synoder (stundom ända
till 18). Därtill komma de reformatoriska, som
t. o. m. modernt kurialistiska kretsar, fast i vissa
fall motvilligt, delvis skänka erkännande. Äfven vissa
påfliga bullor ha hänförts till trosnormerna. Man
kan vidare tillägga den kanoniska rätten och
numer Vaticanum. – Sedan Vaticanum upphöjt den
lärande kyrkan till öfversta auktoritet, hvilar
dogmat principiellt ej längre på symbola i vanlig
mening. Äfven om man i sak kan hämta läroinnehållet ur
dem, så ega de dock giltighet endast och för så vidt
den lärande kyrkan skänker bekräftelse däråt. Men hela
denna bekräftelseakt är, som nämndt, så sväfvande,
att det symboliskt normativa (de nämnda aktstyckena,
bedömda efter och kompletterade med den lärande
kyrkans afgörelser) egentligen saknar analogi med
vanliga symbola. Där den lärande kyrkans auktoritet
tagit sig uttryck i godkända katekeser och läroböcker,
måste däremot dessa räknas med till det formella
dogmat. Så äfven dess liturgier jämte
index. De inom katolicismen florerande s. k. fromma
meningarna äro ej bekräftadt dogma, men ofta af vikt
som begynnelseformer därför.

Vid sidan af påfven som högste styresman står en
mångfald af förvaltningsgrenar, kurian. Man räknar
a) 12 (kardinal-) kongregationer, hvardera med sin
särskilda uppgift (t. ex. congregatio inquisitionis
för öfvervakande af lära och sedlighet, c. de
propaganda fide för mission (se Mission och
Propagandan), c. indicis för undertryckande af
anstötlig litteratur m. m.; b) officia, som handha
expedition, ekonomisk förvaltning o. s. v.; c) 3
tribunal, domstolar för resp. samvets-, disciplin- och
stridiga rättsfrågor. Med kuria i vidsträcktare
mening förstås den påfliga hofstaten. Dit hör
bl. a. statssekretariatet, medelpunkten för den
påfliga diplomatien.

Under Rom stå 164 ärkebiskopar med kyrkoprovinser, 85
biskopsdömen, lagda omedelbart under den apostoliska
stolen, 662 suffraganbiskopsdömen samt ett antal
jurisdiktionsområden af annat slag.

Till sist må anföras några siffror, egnade
att belysa katolicismens ställning. Europa (med
afdrag af Ryssland och Balkanstaterna) omfattade i
mill. människor:

År Invånare Katoliker Protestanter

1800 omkr. 126 omkr. 89 (71 proc.) omkr. 34 (26 proc.)

1865 » 205 » 137 (67 » ) » 64 (31 » )

1910 » 287 » 178 (62 » ) » 102 (36 » )

Procentökningen för protestantismen är närmast en
följd af germanernas starkare folkökning. Den i
tabellen felande procenten tillkommer de med den
orientaliska kyrkan unierade katolikerna i Öst-Europa.

Katolicismen omfattar i Europa 188,5 mill., i Amerika
öfver 70, på Filippinerna omkr. 7, inalles 265. –
Litt.: Af protestantiska arbeten må nämnas: F. Loofs,
"Symbolik" (I, 1902), F. Kattenbusch, "Römische
kirche" (i Haucks "Realencyklopädie", bd 17, 1906)
och "Die kirchen und sekten des christentums in
der gegenwart" (1909), och K. Sell, "Katholizismus
und protestantismus in geschichte, religion,
politik, kultur" (1908); af katolska: H. Denzinger,
"Enchiridion symbolorum" (2:a uppl. 1900), A. Ehrhard,
"Der katholizismus und das zwanzigste jahrhundert"
(1902) och "Katholisches christentum in der neuzeit"
(i "Kultur der gegenwart", 1909), samt J. Pohle,
"Lehrbuch der dogmatik" (5:e uppl. 1911–12).
D. Fehrman.

Romersk konung (lat. rex romanorum) kallades under
medeltiden, sedan "Heliga romerska riket af den tyska
nationen" uppkommit (962), den, som valts till tysk
konung eller till dennes medregent (efter att i Rom
ha blifvit krönt till kejsare bar han titeln "romersk
kejsare"). Sedan den tyske konungen Maximilian (1508)
och hans efterträdare, hvilka icke läto kröna sig
i Rom, antagit titeln "vald romersk kejsare", blef
"romersk konung" titel på den redan under kejsarens
lifstid valde efterträdaren. - Titeln "konung af Rom"
erhöll kejsar Napoleon I:s son vid sin födelse (1811).

Romersk kummin, bot., dets. som spiskummin (se
Cuminum).

Romersk kål, bot. Se Beta.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:25 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0437.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free