Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 817-818 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ronneby socken - Ronnebyån - Ronsard, Pierre de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ronneby socken i Blekinge län, Medelstads
härad. 18,794 har. 9,513 inv. (1914). Ronneby socken
och Ronneby stad utgöra en församling, som bildar
ett pastorat i Lunds stift, Medelstads kontrakt.

Ronnebyån, vattendrag i Småland och Bleking, upprinner
ur Södrasjön i Herråkra vid 233 m. höjd ö h., flyter
först västvart, sedan sydvart hän under namnet Fibbleån till sjön Rottnen. Efter utloppet ur denna sjö gör ån en
stor krökning åt ö., flyter genom låglända marker och upptar
från ö. Lesseboån samt går genom sjön Viren
(137 m. ö. h.). Med afbrott af några smärre forsar löper
ån därefter lugn åt s. med 3-4 m. djup, tills den passerat
Sandsjön, då stränderna bli brantare och loppet stridare.
Inom Blekinge omväxlar lugnvatten med forsar och fall; stränderna
bli vackrare och tätare bebyggda. Efter fallet vid
Djupadal (11,5 m.; se Djupafors med fig.) flyter ån
genom Ronneby stad (se fig. 2 o. 3 i art. Ronneby)
och faller 4 km. nedanför denna ut i Östersjön.

Parti af Bonnebyån, nedre loppet.

Loppet nedanför staden (se fig.) är segelbart och utgör
jämte en del af viken vid mynningen stadens hamnområde.
Längd från källan 110 km., nederbördsområde 1,070 kvkm.
A. G.*


Ronsard [rasar], Pierre de, fransk skald, f. 11 sept. 1524 på slottet La Poissonnière i Vendôme, d. 27 dec. 1585 i
närheten af Tours. Ursprungligen bestämd till hofman,
anställdes han vid tolf års ålder som page först hos
kronprinsen och efter dennes plötsliga död hos hans
yngre broder Karl af Orléans; därefter följde han
konung Jakob V till Skottland, där han stannade två
år. 1540 var han närvarande vid de protestantiske
furstarnas möte i Hagenau i franske ambassadörens
följe. Vid återkomsten till franska hofvet väckte
han uppmärksamhet för sitt vackra utseende och sin
skicklighet i kroppsliga idrotter. Efter en svår
sjukdom blef han emellertid döf och nödgades slå in
på en ny bana. 1544 efter faderns död beslöt han att
egna sig åt litteraturen och inträdde i Collège
Coqueret i Paris, som leddes af den framstående
grekiske filologen Jean Dorat. R. hade där till
kamrater Antoine de Baif och Joachim du Bellay,
hans blifvande medkämpar. Under ett minst femårigt
studium förvärfvade han sig här en omfattande och
grundlig klassisk bildning och beslöt att reformera
den franska vitterheten. Den italienska renässansens
idéer hade visserligen sedan århundradets början
inträngt i Frankrike och funnit sådana representanter
som Cl. Marot i poesien och Rabelais i prosan. Den
afgörande brytningen med medeltidslitteraturens
traditioner genomfördes emellertid först af Plejaden
(se Franska litteraturen, sp. 1200), den nya skola,
hvars hufvudman R. var. Skolans program utvecklades
af du Bellay 1549 i hans "Défense et illustration de
la langue française" (hithörande åsikter samlades
senare af R. i hans Abrégé de l’art poétique, 1565,
samt i förorden till några af hans dikter). Du Bellay
angrep här våldsamt den medeltida diktningen och dess
föråldrade diktslag och uppmanade sina landsmän att i
stället taga de grekiske och latinske författarna samt
deras italienska efterföljare till mönster och skrifva
oden, epopéer, elegier, tragedier och komedier. I
stället för det då ännu härskande latinet borde man
använda sitt modersmål, men söka göra det rikare
genom lån från de antika språken, fornfranskan
och dialekterna. Det var således samma program,
som senrenässansen (Trissino m. fl.) uppställt
i Italien. R. var den förnämste af de skalder,
som sökte förverkliga detta program. Han framträdde
redan under 1550-talets första år med pindariska oden,
hymner i Kallimachos’ stil, petrarkiserande sonetter
(Amours de Cassandre), och han påbörjade ett epos
med patriotiskt innehåll och mytologisk apparat
i Vergilius’ stil, La Franciade, af hvilket dock
endast 4 böcker fullbordades (1572). Dessa strängt
antikiserande eller italiserande dikter tillhöra dock
icke R:s bästa. De äro vanligen kalla och stela samt
fyllda med mytologiska anspelningar. Under fortgången
af sin skaldebana sökte R. också anslå en naturligare
och mindre ansträngd ton. Hans små anakreontiska
kväden, vissa af hans visor (såsom "Mignonne,
allons voir si la rose"), eller hans sonetter,
Amours de Marie (som stå i skarp motsats till den
ofvannämnda samlingen), äro långt älskvärdare,
fulla af ömhet och skälmaktig epikureism. Öfver
hufvud är han minst lyckad som epiker och står
högst som elegiker (Élection de mon sépulchre, Mort
de Marie) och landskapsskildrare. R:s nya teorier
och nya dikter väckte i början motstånd, men redan
då han 1556 utgaf sina Hymner, var hans skalderykte
befäst. 1560 kunde han ge ut sina samlade dikter, och
1557, då hans gynnare Karl IX besteg tronen, erhöll
han bostad i Louvre, öfverhopades med prebenden och
pensioner samt var den erkände hofskalden. I denna
egenskap författade han en mångfald panegyriker
och andra officiella dikter (såsom Institution pour
l’adolescence de Charles IX I. Discours des misères
de ce temps, 1562, och Remonstrance au peuple,
1563, i hvilka han tog parti i dagens religionsstrider emot
protestanterna), betydelsefulla, därför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>