Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 955-956 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rossi, Francesco de' - Rossi, Asarja dei. Se Rabbinska språket och litteraturen, sp. 819 - Rossi, Frans Josef Anton - Rossi, Pellegrino Luigi Odoardo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Salviati efter en kardinal, som var hans
beskyddare, påverkades af Michelangelo, hvars starkt
subjektiva stil förde honom liksom andra efterhärmare
till manierism. Han var ombytlig i valet af
lärare (Bandinelli, Andrea del Sarto m. fl.) liksom
af vistelseort. Han efterlämnade ett stort antal
arbeten, som oaktadt mycket tomt maner bära
vittne om ett visst skönhetssinne. Utom fresker i
Pal. Vecchio i Florens och i Sala regia (Vatikanen)
målade han oljefärgsbilder, bland dessa
Nedtagningen från korset (i Santa Croce, Florens),
Korsbärningen, Själfporträtt (i Uffizi, Florens),
Heliga familjen (i Neapel) o. s. v.,
och äfven norr om Alperna, såsom
Kristus och Tomas (i Louvre),
Caritas (i Londons National gallery) och
ett utmärkt Gossporträtt (i Berlin).
R. reste 1554 till Frankrike och skall där ha målat i slottet Dampierre.

^{C. R. N.}*

Rossi, Asarja dei. Se Rabbinska språket och litteraturen, sp. 819.


Rossi [rå’-], Frans Josef Anton, läkare,
politiskt offer, f. 26 april 1774 i Stockholm, d.
9 juli 1854 i Schwerin, var son till en inflyttad
italiensk instrumentmakare, Giuseppe R., och
en svenska, Birgitta Lychou, från Vira bruk i Roslagen. R., som 1789
af kirurgiska societeten erhöll fältskärsgesällbref, tjänstgjorde
under 1789–90 års krig vid fältsjukhusen och blef efter fortsatta
studier i Stockholm (under en del af år 1794 äfven i Uppsala) 1795
kirurgie magister. Efter att 1798 ha blifvit led. af Collegium medicum
tillbragte han ett par år under studier i Tyskland och
blef 1800 med. och kir. doktor i Jena. 1801–05
tjänstgjorde R. som fattigläkare i Stockholm,
var sedan 1802 anatomie prosektor vid theatrum
anatomicum där och utöfvade därjämte enskild
praktik, bl. a. i Fersenska familjen, dit han
kommit på förord af sin beskyddare, den berömde
läkaren dåv. öfverdirektören A. J. Hagström, och
hvarifrån han rekommenderades till det kungliga
huset. Hos Gustaf IV Adolf blef han 1805 kungl.
lifkirurg och 1807 lifmedikus, behöll efter
tronförändringen sin anställning vid hofvet, som
tjänstgörande hos Karl XIII, och förordnades i slutet af
1809 till kronprinsen Karl Augusts läkare. Vid
den tiden var R. genom sina snabba befordringar,
sina förbindelser med de högaristokratiska kretsarna
och sin utländska härkomst ett mål för sina
yrkesbröders afund och aristokratfiendernas
misstankar. Då kronprinsen under sin resa till Skåne
1810 ej åtföljdes af någon läkare och allvarsamt
insjuknade i Eksjö, sändes R. till honom, upphann
honom i Karlskrona och var honom därifrån
följaktig till Kvidinge hed, där kronprinsen, som
bekant, plötsligt störtade af hästen och afled 28 maj
(se Karl, sp. 1012). De förut gängse misstankarna
mot R. växte nu i styrka, och man ville i
själfva det sätt, på hvilket han verkställde
obduktionen af kronprinsens lik (denna skedde dock i
närvaro af 3 framstående medlemmar af Lunds
medicinska fakultet, liksom R. anatomer), se ännu ett
bevis för, att förgiftning förelegat. Detta
förgiftningsskvallers första offer blef grefve A. von
Fersen, som mördades 20 juni 1810; det andra
blef R. Redan 4 juni beklagade Collegium medicum
i den officiella tidningen, att obduktionen ej
varit tillräckligt noggrann, och ett af Berzelius
från Kvidinge till Stockholm afsändt och där i
afskrifter cirkulerande bref förklarade, att vårdslösheten
med obduktionen gjorde det omöjligt att med
säkra bevis vederlägga ryktena om förgiftning.
Redan innan Collegium medicum yttrat sig öfver
den förklaring, som R. efter befallning insändt,
åtalades han, och han dömdes af Öfre borgrätten
20 juli 1810 för bristande vård om kronprinsen
under dennes lifstid och för vårdslöshet med hans
kropp efter döden samt vid obduktionen till
lifmedikustjänstens förlust och till landsförvisning
(det senare straffet upphäfdes dock af K. M:t).
1811 lämnade R. Sverige och bosatte sig som
praktiserande läkare i Mecklenburg. R. utgaf Über die
art und ursache des todes des kronprinzen v. Schweden
Carl August, mit einer vorrede und anmerkungen
von Dir Sam. Gottl. Vogel in Berlin (1812).
Den upprättelse åt R:s minne, som 1856 förgäfves
föreslogs i svenska riksdagen af en dess ledamot och
1855 samt 1864 söktes af den aflidnes barn hos
svenska regeringen, kom omsider, då A. J. Amnéus
i sin afhandl. "Om kronprinsen Carl Augusts
dödssätt och de rättsmedicinska hufvudpunkterna af
rättegången mot Rossi" (1865) ställde utom allt
tvifvel, att Karl August dog genom blodutgjutning
i hjärnan.

Rossi [rå’-], Pellegrino Luigi Odoardo,
grefve, italiensk vetenskapsman, politiker,
f. 13 juli 1787 i Carrara, blef 1812 professor i
straffrätt i Bologna. Anhängare som han var af
fransmännen, flyttade R. efter Murats fall 1815
till Genève, där han blef professor (1819) och
ledare af de liberale i kantonens råd. 1832
inlämnades till Tagsatzung ett författningsutkast af
R., det s. k. "Charte Rossi". Då detta förkastades,
lämnade han Schweiz, lät naturalisera sig som
fransman och blef professor först i nationalekonomi
vid Collège de France (1834), sedermera i statsrätt
vid École de droit. Han nedlade sin professur, då
han 1838 blef pär af Frankrike. 1840 blef han
ledamot af conseil d’état och affärdades 1845 som
envoyé till Rom, där han följande år blef ambassadör.
Vid denna tid utnämndes han till fransk grefve. Sedan
februarirevolutionen i Frankrike 1848 beröfvat honom
hans ministerpost, kallades han till medlem i påfven
Pius IX:s kabinett och blef i sept. 1848 dess chef.
Med kraft och skicklighet verkade han där för
konstitutionella grundsatser och för ett italienskt
statsförbund under påfvens presidium; men han stötte
öfverallt på förbittrade motståndare, och 15 nov.
1848 mördades han på trappan till kammarens sessionssal.
Pius IX lät resa en minnesvård öfver R. i Rom, och i
Carrara restes hans staty 1876. R:s vetenskapliga
hufvudverk äro
Traité de droit pénal (1829; 4:e uppl. 1872),
Cours de droit constitutionnel (1836) och
Cours d’économie politique (4 dlr, 1840–54; 5:e uppl. 1884),
det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>