Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rudbeck. 1. Olof R. d. ä. (Olavus Rudbeckius pater)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växter, utförda af honom själf. Ej långt därefter
företedde han för henne i Stockholm två förträffliga
planscher, som han ritat öfver lymfkärlen. 22 maj 1652
disputerade han med afhandlingen De circulatione
sanguinis, hvari han på grund af egna experiment
klart utvecklade den Harveyska då ännu föga kända
teorien om blodomloppet. Vid början af sommaren
1653 utgaf han Nova exercitatio anatomica exhibens
ductus hepaticos aquosos et vasa glandulorum serosa,
hvari han för första gången framlade i skrift
sina nya själfständiga, på dissektion af mer än 400
djurkroppar hvilande åsikter om lymfkärlssystemet. Det
unga snillets önskan att få fortsätta sina studier i
Holland fann villigt öra på högre ort; drottningen
förärade honom 800 rdr, Axel Oxenstierna 200,
hvarjämte den förra lofvade honom en professur
vid hemkomsten. I juni 1653 företog han resan och
vistades därunder hufvudsakligen i Leiden, där han
hörde van Hoorne och Hemsterhuis. Härunder måste han
uppträda till försvar för sin nyssnämnda upptäckt mot
dansken T. Bartholin, som gjorde anspråk på att häri
ha förekommit honom. Denna strid, i hvilken R. deltog
med två skrifter, fortgick länge, men har slutligen
lösts till hans förmån; von Haller, Sprengel,
Hwasser, Hammarsten, Tigerstedt och Clason ha för
R. häfdat samtidigheten, om ej rent af prioriteten
i upptäckten, äfvensom själfständigheten och vidden
af de föregående forskningarna. R:s rykte var redan
så befäst, att flera förmånliga anbud gjordes honom,
men en lärostol i Uppsala hägrade för honom som det
högsta målet, och han återvände hem i juli 1654, rikt
försedd med modeller och ritningar, men i synnerhet
med frön och plantor. I Holland hade nämligen det
anatomiska studiet, hans första kärlek, fått en
farlig medtäflare i botaniken, åt hvilken han allt
framgent egnade sig med lidelsefull kärlek. Närmaste
frukten af hans resa blef anläggningen af en botanisk
trädgård i Uppsala, ett önskningsmål för universitetet
alltsedan 1637, hvarom R. redan före sin utresa
inlämnat förslag hos Axel Oxenstierna. I dennes
efterträdare som universitetskansler, M. G. De la
Gardie, fann han ett kraftfullt stöd; denne gjorde
honom till med. adjunkt 1655 och ombesörjde, att
i nya staten s. å. ett årligt anslag upptogs för
trädgården. Genom stora personliga uppoffringar
bragte R. denna snart i det skick, att han redan 1658
kunde utge sin första Catalogus plantarum; fyra år
senare skänkte han frikostigt hela sin anläggning
till universitetet. Nya växtkataloger utkommo sedan
1666 och 1685; i den sista voro ej mindre än 1,873
växtformer upptagna. För trädgården, som R. kallade
"sin förstfödde son" och som han med stolthet
förklarade ej stå efter någon annan än den i Paris,
underkastade han sig äfven sedan dryga uppoffringar,
tills Karl XI kraftfullt tog honom under armarna. –
Samtidigt med sina föreläsningar i botanik försummade
han till en början ingalunda undervisningen i anatomi,
i synnerhet sedan han 1658 blifvit e. o. och 1660
ord. professor i medicin. För att lyfta denna uppförde
han 1662–63 det s. k. Theatrum anatomicum, en tornlik
kupolbyggnad ofvanpå Gustavianum, själf härvid görande
tjänst både som arkitekt och byggmästare; salen rymde
200 åskådare och ansågs vara den
präktigaste på sin tid i hela Europa. R:s
anatomiska intresse visade sig också däri, att
han en tid var sysselsatt med ett större arbete,
De nova animalium fabrica, som dock aldrig utkom,
och att han förfärdigade ett konstrikt "sceleton",
på hvilket artärer och vener voro inlagda. Detta
intresse afsvalnade dock småningom; härtill bidrogo
nog prästerskapets upprepade angrepp på fysiken;
än mer verkade kanske, att otaliga värf togo honom
i anspråk och att Atlantican på 1670-talet började
fängsla hans själ. Naturhistoriens och medicinens
studium hade dock i början tagit ett oerhördt uppsving
under hans ledning. Lärjungeantalet växte från
2 i företrädarnas tid till 15 år 1659 och ända till
87 år 1660. Och om äfven andra uppgifter sedan
väl mycket inkräktade på hans lärarverksamhet,
har hans inflytande på studiernas utveckling i
följande tid ingalunda varit obetydligt. – För öfrigt
undervisade detta mångfrestande snille, vid sidan af
sin egentliga uppgift, på de mest skilda områden,
såsom i kemi och fysik, hvilka lågo medicinen nära
(sannolikt äfven i zoologi; endast så kan
sonens ovanliga arbete i den vägen förklaras), i
matematik, astronomi, byggnadskonst, fortifikation,
artilleriväsen med pyroteknik (en hel arsenal fanns
ju i hans museum) m. m. Förklaringen låg däri,
att han var utrustad med de rikaste tekniska
anlag och att han begagnat vistelsen i Holland,
tidens största industricentrum, för att
utveckla dessa; med alla yrken, från gravörens
och målarens till svarfvarens och smedens, hade han
gjort sig förtrogen. Kännedomen härom förde
till, att regeringen 1665 förordnade honom till
"commissarius i landsculturen" med uppdrag
att sprida kunskap om Sveriges naturalster,
deras förädling och förmånligaste användande.
För att lösa uppgiftens praktiska kraf uppförde
R. vid Uppsala kvarnfall ett manufakturhus, i hvilket
ett vattenhjul dref 20 olika maskiner, hvaribland
en papperskvarn, en kopparhammare, en stampkvarn
m. m. Här undervisades och utbildades flera skickliga
ritare, instrumentmakare, landtmätare, bergsmän,
ingenjörer, fortifikationsofficerare o. s. v.,
allt med offentligt understöd. Däremot gick man
ej till mötes R:s önskan om anslag för upprättande
af ett tekniskt läroverk i Uppsala. Själf var
R. framstående tecknare, mekaniker, ingenjör
och arkitekt och skulle under andra förhållanden
säkerligen ha intagit ett rum bland Europas mest
framstående mekaniska snillen. Hans talanger i
den vägen fingo dock äfven här rikt tillfälle att
visa sig. När skeppsgården i Stockholm uppbrann
på 1670-talet och flottans kompasser förstördes,
förfärdigade han på kort tid de 50 dylika, som
flottan måste ha före sitt utlöpande. 1668 fick
han i uppdrag att undersöka och utpricka alla
från Stockholm utgående farleder inåt Mälaren.
Tjugu år senare lät han på kunglig befallning sin
skicklige lärjunge kapten Ingebret Otto verkställa
afmätningar och utföra kartor för anläggning af en
kanal mellan Hjälmaren och Göteborg samt utarbetade
själf nödiga kostnadsförslag. I Uppsala begagnade
han sig af den pumpledning, som en Griesbach
1649 anlagt från S:t Eriks källa till slottet,
för att 1662 skapa en ledning, som försåg botaniska
trädgården och staden med vatten; nere vid ån anlade
han en skeppsdocka för sina postjakter, med hvilka
han dref regelbunden sjöfart på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
