- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
1115-1116

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rudimentära organ - Rudin, Per - Rudin, Erik Georg Valdemar Napoleon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lefnadssätt) ett organ skadligt för en djurform, gynnar det
naturliga urvalet sådana individer, hos hvilka det
skadliga organet är sämst utbildadt. Som exempel må
här omnämnas, att vingar hos fåglar och insekter,
som bebo oceaniska öar, äro farliga för sin egare,
enär goda flygare af vinden kastas ut på hafvet
för att där omkomma; sålunda äro af Madeiras 550
skalbaggarter 200 ur stånd att flyga. - Många fall af
förkrympning äro helt säkert framkallade därigenom,
att den ifrågavarande kroppsdelen ej varit i bruk
under flera generationer, hvarigenom den försämras
från generation till generation. - Förkrympning kan
äfven uppstå genom fortsatt ogynnsam inverkan af yttre
förhållanden (näring, klimat m. m.), t. ex. förlust
af hudfärg hos i mörker lefvande djur på grund
af ljusbrist. - Slutligen torde också följande
omständighet spela en viktig roll vid förkrympning af
organdelar. Hvarje organism förfogar blott öfver ett
visst mått af bildningskraft och näringsmaterial. När
därför tillväxten af ett organ genom ihållande bruk
eller genom andra incitament gynnas och tilltar,
beröfvar detsamma närliggande organ (resp. delar,
tillhörande samma organ) nödig näring och framkallar
dessas förminskning och slutliga försvinnande
(lemmarnas skelett hos ryggradsdjuren lämna
mångfaldiga exempel därpå; jfr Hästdjuren, fig. 4 och
sp. 175-176). Som kännetecknande för rudimentära organ
i allmänhet kan slutligen anföras, att de variera
mera än andra organ: de äro inom samma djurart hos
somliga individer mera, hos andra betydligt mindre
förkrympta, samt att de i allmänhet äro bättre
utbildade, mindre förkrympta hos fostret, resp. den
unga varelsen än hos den fullväxta individen. -
Som exempel på dylika organ i människokroppen må
här nämnas följande. Det halfmånformiga vecket i
inre ögonvrån är en bildning, hvilken man ej kan
tillskrifva någon som helst funktion eller nytta,
medan det hos lägre, varelser, t. ex. fåglar,
är så starkt utbildadt, att det tjänstgör och har
betecknats som det "tredje ögonlocket". - Gomlisterna,
d. v. s. de mer eller mindre utbildade tvärlisterna,
hvilka till växlande antal finnas på främre delen
af gommen och äro utan all funktion, äro hos
lägre däggdjur mer eller mindre starkt utvecklade
och tjänstgöra som verksamma hjälpmedel eller
redskap vid tuggning och fasthållande af födan. -
Typiska rudimentära organ äro också människans
svanskotor, den s. k. visdomstanden och blindtarmens
maskformiga bihang. I sammanhang med ofvanstående
förtjänar påpekas, att det ej blott är den organiska
utvecklingen, som efterlämnar dylika minnen af sitt
förlopp, på alla lifvets områden: på det allmänt
kulturella, det språkliga, det sociala, det moraliska,
det kyrkliga, på alla områden, som ha en historia,
skrifven eller oskrifven, kunna påvisas mer eller
mindre utplånade, förbrukade eller föråldrade rester
af förr i tiden lifskraftiga och användbara element,
alltså företeelser, som i allo motsvara de rudimentära
organen inom organismernas kroppsbyggnad. Massor
af våra sedvänjor, ceremonier, talesätt, ur hvilka
innehållet för länge sedan flyktat och af hvilka
blott former kvarstå, skulle kunna anföras som bevis.
L-e.

Rudin, Per, vitterhetsidkare, f. 1730 i Karlstad,
d. 1793 i Stockholm, blef student i Uppsala 1751 och
filos. magister 1758 med disputationen Vindiciæ
livianæ
(1758, 1761). 1763 reste han utomlands och
uppehöll sig mestadels i Köpenhamn, där han utgaf
veckobladet "Proteus" (1766). Följande år återkom han
och utgaf en del anonyma ströskrifter, Bref ifrån
en jude i Hamburg
(1767), Nytt bref (s. å.) m. fl.,
samt blef 1769 inskrifven i Kammarkollegium. Genom
utgifvandet af "Vitterhets journal" (1777) sökte
han införa en grundligare granskning och på samma
gång en underhållande läsning i vittra ämnen, men
tidskriften mottogs kallsinnigt. Han utgaf sedermera
ett urval af von Dalins "Poetiska arbeten" (2 dlr,
1782-83) samt en öfv. af Cadogans "Afhandling om gikt"
(1783). Han erhöll s. å. k. fullmakt på första lediga
lektorsbefattning i Karlstad, men tog afsked från
eloquentiae et poëseos lektoratet 1787, innan han
tillträdt det. Hans sista arbete var en tolkning och
lokalisering af Regnards komedi Spelaren (1793).
-rn.*

illustration placeholder

Rudin, Erik Georg Valdemar Napoleon, teolog,
predikant, universitetslärare, f. 20 juli 1833 på
Tåby i östra Ryd, Östergötlands län. Det religiösa
intresset blef tidigt hos R. förhärskande och för hans
lifsriktning bestämmande. Som student i Uppsala, sedan
1851, anslöt han sig till den religiösa rörelsen där
och tog verksamt del i konventiklarna. Blifven filos.
doktor, 1857, egnade han sig sedan åt teologiska
studier, vistades 1857-58 i England och Skottland
för sådana studiers skull och tog dimissionsexamen
1859. S. å. blef han föreståndare för Evangeliska
fosterlandsstiftelsens expedition i Stockholm. 1862-69
var han föreståndare för Fosterlandsstiftelsens
institut för hednamissionen och gjorde 1861-62,
1865-66, 1868-69 resor i Tyskland, Schweiz,
Frankrike och England i missionsangelägenheter. R.,
som 1865 prästvigts och 1869 aflagt pastoralexamen,
blef på hösten sistn. år vikarierande komminister i
Klara församling i Stockholm. I denna befattning, där
hans stora rykte som predikant grundlades, stannade
han till hösten 1872, då han tillträdde docenturen
i exegetik vid Uppsala universitet, en befattning,
till hvilken han utnämnts året förut, omedelbart efter
aflagd teol. kandidatexamen. 1873-74 företog han,
som guthermutsk stipendiat, en resa till Tyskland,
Schweiz och Italien, hvarvid han ett halft år vistades
i Tübingen, där han åhörde professor J. T. Becks
föreläsningar och umgicks med honom. Han blef 1875
teol. adjunkt vid Uppsala universitet och kyrkoherde
i Näs. Vid universitets-jubelfesten 1877 utnämndes
han till teol. doktor. S. å. blef han e. o. professor
i exegetik. 1892 blef R. efter professor Myrbergs
afgång kallad till ord. professor och kyrkoherde i
Bondkyrka församling i Uppsala, hvilka tjänster han
innehade till hösten 1900, då han erhöll afsked



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:41 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0610.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free