Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rumänien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
resignera och lyckades ej heller vid den därpå följande,
först 1880 slutförda regleringen af Dobrudschas gräns
få sina önskningar om Silistria beaktade. Jämte
bytesarrangemanget bestämde fördraget också
som villkor för erkännandet af R:s suveränitet
en förändring af den författningsbestämmelse
(art. 7), som uteslöt judarna från politiska
rättigheter. Krafvet väckte ett starkt och segt
motstånd i R., där de många (omkr. 300,000) judarnas
ekonomiska maktställning, särskildt gentemot bönderna,
gjorde dem fruktade och hatade; men man måste
slutligen (okt. 1879) medge dem i likhet med andra
främlingar möjlighet till naturalisation, hvilken
dock kringgärdades med så invecklade bestämmelser,
att den i praktiken sällan användes. Sedan R. äfven
(okt. 1880) på Bismarcks yrkande måst ikläda sig vissa
garantiförpliktelser emot Strousbergs fordringsegare,
vann det ändtligen samtliga makters godkännande af
sin suveränitet. Därpå proklamerades R. 26 mars
1881 som konungarike.
Redan R:s geografiska läge
gaf i den under början af 1880-talet förefintliga
motsättningen mellan Tyskland-Österrike och Ryssland
dess utrikespolitiska hållning stor betydelse. Den
bessarabiska frågan hade aflägsnat det från Ryssland,
men i förhållande till Österrike-Ungern förelågo
andra konfliktämnen. Bland de talrike rumänerna
i Siebenbürgen gjorde sig en kraftig nationell
rörelse gällande, som motsvarades af varma sympatier
i R., och båda ökades genom Ungerns hänsynslösa
politik mot de inom dess område boende främmande
nationaliteterna. Vidare stötte R. alltjämt på
framgångsrikt motstånd från Österrike, då det i
det internationella kommissionsarbetet angående
sjöfarten på Donau sökte göra sina intressen
och höghetsrättigheter gällande, och harmen
däröfver framkallade en och annan gång utbrott,
som ej förbättrade tillståndet. Det oaktadt,
och just med tanke på hvad som under sådana
förhållanden kunde vinnas genom ett närmande,
förordades af enstaka rumänska politiker (såsom
Titu Maiorescu och P. Carp), särskildt tillhörande
junimisternas (se d. o.) grupp, en orientering åt
centralmakterna. Den gamle franskvännen Bratianu
med D. Sturdza som utrikesminister verkställde 1883
denna vändning af R:s utrikespolitik, som för lång
tid framåt gaf stadga åt dess yttre ställning -
utan att dock utesluta fortsatta tillfälliga
slitningar med Österrike - och på samma gång
utgjorde ett afsevärdt hinder för genomförandet
af Rysslands Balkanplaner. I inre afseende
markerar Bratianus långa ministertid en betydande
utveckling. Järnvägsnätet växte, lifaktigheten ökades
på det ekonomiska området, nationalkyrkan frigjordes
(1885) från beroendet af den grekiske patriarken i
Konstantinopel, och försvarsväsendet stärktes genom
förbättringar med afseende på armén och påbörjandet
af Bukarests befästande enligt den belgiske generalen
Brialmonts plan. Däremot fortfor bondefrågan att
bereda bekymmer; 1864 års lag visade sig ej motsvara
förväntningarna, enär behofvet af jord växte med den
växande befolkningen och böndernas oförmåga att sköta
sina gårdar dref dem att skuldsätta sig, särskildt
hos judarna. En valrättsreform af 1884, som bl. a. i
demokratiskt syfte minskade valkollegierna från fyra
till tre, ansågs af radikalerna
otillräcklig och beseglade den genom den
utrikespolitiska förändringen framkallade brytningen
mellan Bratianu och hans gamle vän och hans partis
ideella språkrör, K. A. Rosetti. Andra liberaler
längtade efter ombyte af den med åren något stelnande
regimen och förenade sig med de konservative i en
koalition, som efter en våldsam agitation störtade
Bratianu i mars 1888.
Konungen uppdrog emellertid ej regeringen åt något
af de förbundna partierna, utan åt personer ur de
fåtalige, men personligen framstående junimisternas
ungkonservativa parti med T. Rosetti i spetsen. Redan
nästa år måste dessa emellertid träda i samverkan
med de äldre konservative; efter ett par ministärer
af kortare varaktighet tog Catargiu åter ledningen
med Carp vid sin sida, och dessa genomförde under sin
verksamhetstid (1891-95) en rad hälsosamma reformer
på finans-, rätts- och undervisningsväsendets
områden. Det efter Bratianus död under Sturdza
reorganiserade liberala partiet kom 1895 åter till
makten, där det sedermera mestadels hållit sig
kvar, dock med åtskilliga konservativa mellanpass
(Sturdza 1895; hans partikamrat Aurelian 1895-97;
Sturdza 1897-99; sedan ministärer ur de konservativa
grupperna: Cantacuzino 1899-1900 och Carp 1900-01;
åter Sturdza, nu för en längre period, 1901-05,
Cantacuzino 1905-07; Sturdza 1907-09; hans
meningsfrände J. J. C. Bratianu, Ion Bratianus
1864 födde äldste son, 1909-11; Carp 1911-12;
hans utrikesminister Maiorescu 1912-14; Bratianu
åter från 1914). Inom partierna skedde under
tiden vissa förskjutningar och ombildningar,
bland hvilka särskildt förtjänar nämnas Take
Ionescus 1910 verkställda utbrytning af ett
"konservativ-demokratiskt" parti.
Partilifvet förblef sig under alla dessa skiften
tämligen likt, med valtryck af den fungerande
regeringen, personlig hätskhet ej blott mellan,
utan också inom de olika partierna, larmande
demonstrationer och ett och annat attentat. De
finansiella förhållandena hvilade på osäker grund och
hotade särskildt 1899-1901 att framkalla en kris,
om hvars undanskjutning Sturdza inlade särskild
förtjänst. Agrarfrågan var alltjämt en källa till
svårigheter och framkallade 1888 och särskildt 1907
elakartade upprorsrörelser. I utrikespolitiken
intog frågan om de utanför R:s gränser bosatte
stamfränderna en alltmera framskjuten plats,
och särskildt oppositionsledarna förfäktade deras
sak med en häftighet, som stundom modererades af
förhållandena, om de själfva nådde den ledande
platsen; så var fallet med Sturdza. Intresset för
de siebenbürgske bröderna har emellertid trängt
djupt in i den rumänska uppfattningen och i hög
grad minskat hållbarheten af ententen med Österrike,
medan å andra sidan den fortlefvande förbittringen
öfver Bessarabiens förlust verkat återhållande på de
ryska sympatierna. Balkanförhållandena intresserade
länge R. hufvudsakligen med hänsyn till de rumänske
kutzo-valakerna i Macedonien, men då dessa äro
jämförelsevis fåtaliga och bo spridda öfver ett
vidsträckt område, ha de ej kunnat ge anledning till
några territoriella utvidgningsplaner. R. lyckades
emellertid 1905 af Turkiet utverka deras frigörelse
från beroende af den grekiske patriarken, men råkade
därigenom i en konflikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
