- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
1193-1194

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runeberg. 3. Johan Ludvig R.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lektionstimmarna fann han tid för allvarligare arbeten. Han
utgaf 1832 Elgskyttarne, nio sånger (kommenterad
uppl. 1914) i omarbetadt skick. Denna, liksom
R:s episka diktning i allmänhet, var från början
själfständigare än hans lyrik. Den friska
natursanningen, den på antikt vis rikhaltiga
detaljskildringen med sina för första gången
skaldiskt behandlade allmogemotiv från hemlandet
och den konstnärliga kraften i karaktärsteckning,
hembygdsmålning och stoffgestaltning ge den ett högt
värde; den hade likväl svårt att tränga igenom,
på grund af sin moderna realism. Då adjunkturen i
grekisk och romersk litteratur vid denna tid blef
ledig, sökte han den på sitt Specimen academicum,
observationes quasdam circa chorum tragicum continens

(1833). I denna afhandling söker han, utgående
från sin åsikt om skaldekonsten att den är "ett
förhärligande af det högsta väsendet på naturens
sätt", förklara kören i det grekiska dramat som ett
poetiskt sätt att framställa det gudomliga i lifvet,
från hvilket hjälten afviker, beredande sig sålunda
sin undergång. Tjänsten tillföll en annan – man var
i akademiens konsistorium konsekvent afvogt stämd mot
de unge ledamöterna af Lördagssällskapet och föredrog
snart sagdt hvilka medelmåttor som helst före dem;
särskildt orättvist var beteendet mot R. Samtidigt
utgaf R. 2:a delen af sina Dikter, innehållande ett
sextiotal stycken. Här är R:s nya, folkvispåverkade
stil fullt genomförd och härskande; idyllepigrammens
ton är samlingens enhetliga stämningsläge. Plastisk
utformning och klart, naturligt, till talspråket
närmadt språk känneteckna den; motiven äro små och
hvarandra likartade, kärleksstämningar, paralleller
mellan människans och naturens tillstånd, uttryck
af harmoni eller vemod (nämnas må Talltrasten, Den
enda stunden, Hvem styrde hit din väg?
). Dikthäftet,
som till sist upptar ett antal öfversättningar
af främmande folkdikter, öppnas med tre mindre,
berättande dikter, främst Grafven i Perrho, som
han redan 1831 insändt till Svenska akademiens
pristäflan. Han hade erhållit endast mindre
priset i andra rummet bland fyra belönade; man
hade anslagits af enkelheten, det rörande och
originella i berättelsen, men stilen föreföll kärf
och främmande. Ännu vid hans andra dikthäfte synes
kritiken i Sverige (Rydqvist: "Heimdal") varit
tveksam angående själfständigheten af hans lyriska
diktning; någon kritik i Finland kan man knappast tala
om. Det var först med Hanna. En dikt i tre sånger
(1836) R. erhöll i Sverige liksom i hemlandet det
obetingade erkännandet, ehuru pressomnämnanden i
Finland knappt förekommo. Man prisade natursanningen
och friskheten i hans dikt, hans öga för det sant
poetiska i verkligheten, hans konst att gömma sin
konst under det naturliga, hans ädla, rena och
fosterländska hjärtelag.

Denna fullkomning hos hans skaldekonst motsvaras af
en samtidigt försiggången utveckling i hela hans
lifsåskådning. Enligt den uppfattning af poesiens
väsen, som han framställde i sitt specimen om kören,
betecknar han i en af de reflexioner han nedskref vid
denna tid dess uppgift närmare sålunda: "Poesin ser
och återger det verkliga, den sanna verkligheten,
rotad i Gud och genomblommande världen. Poesin
upphjälper icke naturen, gör den icke härligare än
den är, men den hjälper mänskligheten
att se sin egen och världens härlighet,
att genomskåda ytans förvirring. Mänskligheten
sitter vid lifvets strand och gråter öfver den mörka
vågens skum och oro. Då kommer poesin, en solblick
mellan molnen, och låter henne se hur djup, klar
och ren den sjö är, som så svallar". Lifsglädjen,
som af naturen inlagts i hans väsen, har utvecklat
sig hos honom till denna ljusa och förtröstansfulla
världsåskådning, som finnes uttryckt i hans skrifter,
t. ex. i dessa hofmarskalkens ord i uppsatsen om
"Ramido Marinesco", "att det icke ges ett väsen,
som ej måste vilja försoning på den enkla grund att
en sådan vilja är väsentlighetens innersta natur",
eller i denna reflexion: "Jag kan icke tänka mig ett
missförhållande i lifvet såsom för sig verkligt. Jag
vet visst, att tusende individuella intressen
stundeligen duka under för ett högre, men just detta
högre gör allt till ett förhållande, till någonting
för sig skönt och regleradt. Därföre, då jag diktar,
diktar jag genom en naturinstinkt i enlighet med denna
åskådning af lifvet och försmår allt hvari jag icke
ser en försoning, en mild ordning. Skalden skall skapa
i likhet med Gud, i hvars verk själfva af grunden ökar
skönheten." Vetenskaplig forskning och läsning af
lärdomsverk voro icke hans lust; han öfverlät dessa
gärna åt sin maka, som refererade dem för honom. Af
moderna tänkare var Thorild den, med hvilken han
sysselsatte sig något närmare, anslagen som han måste
känna sig af dennes estetiska panteism. Af skalder ha
icke minst Goethe och Walter Scott haft betydelse för
hans mognade konstnärskap. Lärare för honom voro också
de grekiske skalderna, hos hvilka han lärde känna
föreställningen om det gudomligas immanens i världen,
och denna föreställning försmälte hos honom till ett
med kristendomens lära om en uppenbarelse af Gud i
ordet och genom Kristus. På grund af denna sin tro på
en vis och nådig Gud, som utstakat banorna för allt
och för alla, och på Kristus, som kommit att belysa
för människan både vägen och målet, uppträdde han emot
den dystra, världsförnekande pietism, som gripit
omkring sig i närheten af hans kamratkrets. I Den
gamle trädgårdsmästarens bref
, som han jultiden 1837
lät trycka i "Helsingfors morgonblad", framställde
han följderna af en sådan asketism; och då den unge
skalden L. Stenbäck, som var en bland de "väckte",
med häftighet angrep hans natur- och världslust,
utlade han meningsolikheterna dem emellan i en
uppsats, som infördes i "Morgonbladet" för mars 1838.

Då R. inlät sig i denna polemik, tillhörde han
icke mera universitetet. Han hade 1837 utnämnts
till lektor i romerska litteraturen vid gymnasiet
i Borgå. För att kvarhålla honom vid högskolan hade
konsistorium, där man ändtligen på vissa håll tycks
ha ångrat den orättvisa behandlingen af R. vid
föregående ansökningar, anhållit hos kanslern om
ett löneanslag, vid hvilket man synes ha tänkt sig
förbunden skyldigheten att hålla föreläsningar i
estetik. R. afböjde förslaget, genom ett bref till
grefve Rehbinder. Däremot erhöll han bevis på den
akademiska ungdomens tillgifvenhet och beundran genom
den under ofantlig anslutning firade afskedsfest,
som gafs för honom i maj 1837 i Helsingfors. På grund
af den kyrkliga befattning, som denna tid åtföljde
lektoraten i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcc/0649.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free