Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runeberg. 3. Johan Ludvig R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stiftstäderna, lät R. prästviga sig 1838. Året därpå
installerades han, 14 juni, och höll då det
första af sina fyra skoltal, det om de kristna
legenderna, där han utlägger sin uppfattning af
antiken och kristendomen. Han slöt talet med att
uppläsa legenden "Den heliga Agnes", öfversatt från
Kosegartens legendsamling. Från samma källa hämtade
han fyra andra legender, och lika många diktade
han i legendens tonart, bland dem Chrysanthos, som
är af vikt för kännedomen om hans egen religiösa
världsåskådning. Jämte "Den gamle trädgårdsmästarens
bref" utgöra de den senare hälften af hans sista
samling Dikter (3:e häftet, 1843). Äfven de rent
lyriska styckena i denna samling, till antalet
sjutton, äro af allvarlig, elegisk, någon gång
svårmodig art. Det är med den öfvergifnas förtviflan,
med en höststämning eller med tankar och toner ur ett
högre lif, som hans lyrik bortdör. Återtager han sedan
någon gång lyran, är det för att besjunga Vårt land
(som, satt i musik både af Pacius och af Josephson,
blifvit Finlands folksång), tolka ett starkt
personligt känslolif (Otaliga vågor vandra) eller
afsluta idyllepigrammen med den djupt elegiska, i den
finska folkdiktens tonart stämda cykeln Ett litet
öde. Annorlunda, i sin fulla mognad och lifskraft,
höjer sig hans episka sångmö under detta skede. Af
de tre mindre, berättande dikter, som öppna detta
häfte, är den matta dikten Jenny ett af de ytterst få
stycken, till hvilka han hämtat ämne ur det moderna
stadslifvet. Molnets broder och Den döende krigaren
äro förstlingar af Fänrik-Ståls-diktningen, men röja
den i häftet för öfrigt rådande sinnesstämningen.
Det är i de större dikterna, Julqvällen, en
dikt i tre sånger (1841), Nadeschda, nio sånger
(s. å.) och Kung Fjalar, en dikt i fem sånger
(1844), som hans episka diktning röjer hela
sin styrka och fulländning. "Julqvällen" är ett
vinterstycke, som har till skådeplats herrgården,
den ena af bildningshärdarna i landsorten, medan
"Hanna", sommarstycket, var förlagdt till den andra,
prästgården. Liksom för "Hanna" och "Elgskyttarne"
användes äfven här idyllens likformiga versmått,
medan "Nadeschda" och "Kung Fjalar", båda bildverk
ur större lefnadsförhållanden, bestå af romanser i
växlande meter. Ehuruväl till formen idyll, förlöper
dock "Julqvällen" i en mera upprörd situation, med
häftigare pulsslag, och genom krigsminnena inkommer
däri en afgjord fosterländsk halt. I "Nadeschda" har
R. för första gången i någon större dikt öfvergett
hemlandets och den omedelbara verklighetens område,
för att röra sig inom ett själfhärskardömes främmande,
men färgrika och tragiska förhållanden. Bekantskapen
med dem förmedlades genom de böcker, som skaffades
honom af en ung litteratör och tjänsteman i
Petersburg (Jakov Grot, se Grot 1), som hade egnat
sig åt studium af svenska vitterheten och då var
sysselsatt med öfversättning till ryskan af "Frithiofs
saga". "Nadeschda", som i flera hänseenden erinrar om
Almquist, är jämförelsevis mera lagd på skildringen af
typer än individer; dess ämne, stil och behandling äro
afgjordt romantiska. Den lyriska flykten är ställvis
af högsta art, medan däremot idéinnehållet är af
mindre vikt. För "Fjalar" var Nils Arfwidssons 1842
utgifna metriska öfversättning af "Oisians sånger"
den förnämsta källan, ur hvilken R. hämtat, jämte enskilda
drag och personnamn samt vissa element för det
metriska, en god del af tidsskildringen. Därnäst
påverkades han af den antika dikten, främst väl
Sofokles. "Fjalar" är höjdpunkten liksom afslutningen
af R:s episka diktning, utomordentlig som konstverk
genom strofbyggnadens originella uttrycksfullhet,
stilens plastiska harmoni, sträng, linjesäker
komposition, rik känsla och monumentalitet i stoff
och syner. Med anledning af J. V. Snellmans försök
att tolka Fjalardikten offentliggjorde R. 1845
Några ord om poemet Fjalar, hvari han, under en
analys, genomförd med förundransvärd objektivitet,
betecknar dikten som "en liten sång till gudarne",
hvilkas nådiga och visa ledning af människans öden
utgör dess ämne. Därmed fick det inre religiösa
spörsmålet från trettiotalet sin afslutning. Som ett
moment däri kan man anse äfven uppsatsen Är Macbeth
en kristlig tragedi? (1842), som föranledts af ett
samspråk med Stenbäck. Emellertid var tiden inne,
då de krigsminnen skulle poetiskt utföras, hvilka
han bevarade hos sig från barndomen (då han i sin
hemstad såg v. Döbeln och hans trupp och i sina
föräldrars bostad Kulnev) och från ungdomen (då han
hos Enehjelm umgicks med männen från "våra segrars,
våra sorgers och vår äras gyllne tid"). Att dessa
krigsminnen under tiden lefvat hos honom, har man spår
af i episoden om det gamla geväret i "Elgskyttarne",
i "Grafven i Perrho", i Pistols parti i "Julqvällen"
och i romanfragment i "Morgonbladet". Slutligen hade
stoffet börjat forma sig i och med de båda romanserna
i tredje dikthäftet. Hvad skalden i inledningsdikten
Fänrik Stål förmäler om den stora diktcykelns uppkomst
vill han, att man skall fatta representativt: af hvad
han under sin kondition såg och hörde väcktes öfver
hufvud hans varma kärlek till fosterlandet jämte en
djup aktning och beundran för dem, som blödt och lidit
för detsamma, och ur denna fosterlandskänsla, som helt
visst klarnade under inflytandet af den nationella
tendensen i "lördagskvällarnas" samkväm, framgingo
de odödliga gestalterna i Fänrik Ståls sägner (se
d. o. samt Berg och Hjertén, "Fänrik Ståls sägner",
1913). Som sina egentliga källor anger han Montgomerys
"Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland
åren 1808 och 1809" (1842) och traditionen, till
hvilken han i Borgå och på herrgårdarna däromkring
hade en rikligare tillgång, än hvad fallet skulle ha
varit i hufvudstaden. Förra delen af "Fänrik Ståls
sägner" utkom i Borgå 1848, den senare först 1860 i
Helsingfors. Efter första häftets utgifning hade nytt
material börjat tillflyta i form af berättelser, som
sändes honom från olika delar af landet, men icke dess
mindre syntes honom svårt att uppbringa styckena i det
senare häftet till 17, eller samma antal som i det
förra. Lika rädd för att upprepa sig själf, som han
tidigare varit mån om sin själfständighet emot andra,
förkastade han ämnen, som eljest varit tacksamma;
hos andra saknade han "den fond af individualitet",
ur hvilken de borde erhålla saft och lif. Måhända var
det också en förändring i själfva hans skaplynne,
som gjorde romans- och balladdiktandet mindre och
mindre tilltalande. Jämte det han för v. Beskow klagar
öfver bristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
