Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 1197-1198 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runeberg. 3. Johan Ludvig R.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på ämnen, tillägger han: "Det dramatiska hållet kunde
erbjuda vidsträckta rymder, vore jag blott yngre
och egde mera speciella historiska studier". I denna
episk-lyriska diktcykel skapade han sitt
betydelsefullaste verk, som för nationalkänslan
i Finland varit ouppskattligt och som i Sverige
blifvit lika eller ännu mera läst och älskadt än
våra egna främsta poetiska alster. Naturligtvis äro
icke alla sägnerna likvärdiga, men de högst stående
tillhöra R:s äfven litterärt förnämsta produktion. Här
finnas karaktärsteckningar af djup humor och rörande
hjärtlighet, glansfulla hjälteskildringar, pompösa
bilder från slagfälten och lägret, dramatiskt rörliga
och gripande scener likaväl som stolt deklamerande
beskrifningar och berättelser; ideellt patos och
verklighetstrogen karakteristik, lysande formkonst
i rikaste växling, allt äkta, moget och öfverlägset
genom snillrik konception och fulländadt artistiskt
utförande. Redan på femtiotalet återtog han den
lustspelsdiktning han i Heibergs maner öfvat i
"Morgonbladets" spalter, men hvars alster, äfven det
själfständigt uppfunna lustspelet Friaren från landet
(1834), han med sin stränga själfkritik uteslutit
från sina samlade dikter. I samma riktning, hvad
versmått, diktion och en del karaktärer vidkommer,
går Kan ej. Familjemålning i 2 akter (1862), som han
sände till v. Beskow för att tilläfventyrs uppföras
i Stockholm. Tidigare hade han börjat sysselsätta
sig med Kungarne på Salamis. Tragedi i 5 akter
(tr. 1863), storslaget i anseende till form och
uppfattning, halft scen-, halft tankedrama, prägladt af R:s
adel i känslan och storhet i uppfattningen,
men föga spelbart; R:s sceniska erfarenhet var
alltför ringa. Det var öfver hufvud icke många
teaterrepresentationer R. sett i sina dagar, och om
hans skaldskap nu skulle utvecklat sig på dramats
område, hade bosättningen i Borgå, i detta hänseende,
kunnat medföra en svår olägenhet. Men all vidare
utveckling afbröts genom det slaganfall, som träffade
skalden hösten 1863, samtidigt med att "Kungarne på
Salamis" trycktes. – Både "Kan ej" och "Kungarne på
Salamis" ha med stort bifall gått öfver scenen.


Runebergs arbetsrum (i hans hus, Runebergsmuseet, i Borgå; se sp. 1200).

Till det långa uppskofvet med andra delen af "Fänrik
Ståls sägner" bidrog väsentligen det psalmboksarbete,
till hvilket R. kallats jämte ungdomsvännerna Lille
och Stenbäck. Det vidtog 1854, och först till påsken
1856 hade han fullbordat sitt förslag, som vid den
slutliga redaktionen våren 1857 lades till grund
för den nya psalmboken. Af hans varmt religiösa
och på samma gång folkliga sinnelag och hans stora
formförmåga kunde man vänta sig, att omarbetandet
skulle utfalla lyckligt; med mera tveksamhet frågar
man sig, om i hans egna psalmer, till antalet vid pass
60, det dogmatiska innehållet kunnat medföra i alla
stycken en rätt inspiration. Själf erkänner han sig
ha haft många bekymmer och anfäktats af en osäkerhet,
vid hvilken han ej varit van. En ny psalmbokskommitté
uteslöt 16 af hans originalpsalmer samt företog
uteslutningar och tilldiktningar vid flertalet af de
öfriga, så att endast få ingingo oförändrade i den
slutligen antagna psalmboken. R:s Förslag till svensk
psalmbok för de evangelisklutherska församlingarne
i Storfurstendömet Finland utkom i juni 1857 till
jubelfesten med anledning af 700-års minnet af
kristendomens införande. Allmänheten anslogs den
tiden af den ljusare, mera förtröstansfulla och
försonande ande, i hvilken den var affattad, och
genom en subskription, som inbragte 68,000 mark,
ville man ge skalden ett bevis på nationens
erkänsla. Vid promotionen s. å. emottog han
teol. doktorsvärdigheten, hvars insignier räcktes
honom af Lille. Af offentliga hedersbetygelser och
enskilda tacksamhetsgärder erhöll han åtskilliga
i hemlandet och från Sverige. Den första var
professorstiteln (1844). Den enda ynnest, om
hvilken han själf anhöll, var afsked från lektoratet
med bibehållande af löneförmånerna. Han hade 1842
utbytt lektoratet i latin mot det i grekiska, och
då denna tjänst efter 1856 års skolreform indrogs,
ville regeringen genom att bevilja hans ansökan från
höstterminen 1857 bereda honom en sorgfri ledighet,
af hvilken han också njöt i fulla drag. För resten
förhöll han sig lika passiv mot utmärkelser, som
han med lugn emotsåg domen öfver sina verk. Om
deras värde hade han så klart begrepp som någon,
och dock kunde ingen vara mera uppriktigt blygsam
än han. För allt hans skaldskap gäller det han,
med åberopande af sin vän Nervanders ord, säger om
sina dramer: "hvarken rykte eller ära jag med dessa
verser söker". Osökt uppsökte honom ryktbarheten i
de enkla, små förhållanden, där hans lefnad förflöt
inom en krets af hängifna vänner, i ostörd huslig
lycka. Hans namn begynte bli europeiskt, då Xavier
Marmier i en artikelserie i "Revue des

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>