Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 1215-1216 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runor. 1. bokstafsskrift

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mynd, "figur", "afbildning"). De yngre runornas namn
äro, enligt isländska runsånger, i hvilka runnamnen
förklaras, följande: f fé, u úr, þ þurs,
o óss, r reið, k kaun, h
hagall, n nauð, i íss, a ár,
s sól, t týr, b bjarkan, m maðr, l logr, R ýr. Af
dessa namn är óss troligen lånadt från fornengelska
runraden och har ersatt ett äldre namn áss, i det
ljudvärdet af runan o ändrades från (nasaleradt)
a till o; från fornengelska runraden lånades kanske
också ýr, hvilket namn efter hand medförde, att runan
R kom att beteckna ljudet y, hvilket ljudvärde är
förhärskande i norska inskrifter, i stället för ett
af tonande s-ljud, z, uppkommet r-ljud, som råder
i svenska och danska inskrifter. Från fornengelska
runraden upptogs runnamnet þorn för
þurs, då denna runa infördes i det latinska
alfabetet, där den på Island ännu begagnas. En ung
benämning på f är Frej. I Sverige finnas spår
af delvis afvikande runnamn. Denna yngre runrad
användes under 900-1000-talet nästan oförändrad
i Danmark. I Sverige och Norge användes åter under
900-talet och i Hälsingland än längre en förenklad
form däraf, som S. Bugge kallat kortkvistrunor,
O. v. Friesen på grund af deras förekomst svensk-norska runor:


f u th o r k h n i a s t b m l R

Kortkvistrunor finnas i några få inskrifter i östra
Sverige från Öland och Gottland till Hälsingland;
de flesta i Östergötland, bland hvilka Rökstenen
(se d. o.) är berömd, i Norge, bl. a. i Osebergsskeppet
från förra hälften af 800-talet, åtskilliga
på ön Man uti Irländska sjön och en i Danmark. Att
kortkvistrunorna äro en ombildning af de yngre
runorna och icke utgå jämsides med dessa från de
äldre, framgår dels af de många för båda gemensamma
runformerna, dels af att på Rökstenen ett par vanliga
yngre runor förekomma bland kortkvistrunorna,
och omvändt brukas sedermera vissa kortkvistrunor
uti inskrifter med vanliga yngre runor. Eftersom
nästan alla runor hade staf, kunde runorna ytterligare
förenklas genom att utelämna denna och blott bibehålla
bistafven eller en karakteristisk del däraf. Sådana
runor kallas staflösa runor l. hälsingerunor,
emedan inskrifter med blott sådana finnas i Hälsingland;
jämte andra runor förekomma de dock äfven i Medelpad
och Södermanland. De staflösa runorna ha utgått
från kortkvistrunorna. Bland de staflösa runorna
troddes o förr saknas, hvarigenom runraden kom att
symmetriskt gruppera sig på båda sidor om i. O är
likväl nu funnet:


f u þ o r k : h n i a s : t b m l R

Hälsingerunorna enligt O. v. Friesens undersökning.

Otillräckligheten af de 16 runorna som ljudbeteckning
medförde, att hvarje runa betecknade ett flertal ljud,
t. ex. runan i ljuden i, e, æ, stundom y, ö, och
hvarje ljud skrefs på ett flertal sätt, t. ex. ljudet
æ med runorna a, o, i, ai, ia.
Denna beteckning var olika under olika tider och föranledde
förbättringsförsök, t. ex. att runan h blef tecken
för ljudet gh i st. f. runan k, och bruket af stungna
runor, i det vissa runor försågos med en punkt för
att beteckna från de opunkterade runornas skilda
ljud, t. ex. # i för i, # för e, æ # u för
u, o, w, # för y, ø, # k för k, # g för
g, gh. Genom ökning af antalet stungna runor och fastställande
af skiljaktig betydelse för de vanliga runorna och
växelformer af kortkvisttyp utvecklade sig efter
hand runraden omkr. 1100 till att fullt motsvara
latinska alfabetet. Detta runalfabet kallas den
stungna runraden.


a b d e f g h i k l m n o


p r s t th u y z æ ö

Med den 16-teckniga runradens runor är
hufvudmassan af runinskrifter ristad, och då
ökningen i runinskrifternas antal inträder i och
med kristendomens spridning, synes sannolikt, att
nordborna i England iakttagit, att de kristne reste
vård åt sina döda och fattat sådan sed som tillbörlig
för en kristen. För denna förklaring talar också,
att runstenar med tecken till hedendom äro ytterst
få, ehuru i Sverige hedningar varit många ända in på
1100-talet. Inskrifter med det stungna runalfabetet
äro färre, beroende på, att under 1100-talet
latinsk skrift började ersätta runorna, som dock
äfvenledes länge förblefvo i bruk. Kunskap om runor
är betygad ännu från 1500-talet, i Dalarna ända till
på 1700-talet. Med stungna runor äro till och med tre
skrifter skrifna, näml. codex runicus af Skånelagen
från slutet af 1200-talet, under hvilket århundrade
bruket af runor återupplifvats genom det intresse,
som visats dem af danske konungen Valdemar Sejr
(d. 1241), den förlorade forngutniska runkalendern
af 1328, som är aftryckt med runtyper af O. Worm i
"Fasti danici", och en Marieklagan från början af
1400-talet i k. biblioteket i Stockholm.


a b d e f g h i k l m n o


p r s t th u,v y z æ ö

Runorna i runhandskriften af Skånelagen.

De flesta bevarade runinskrifter med yngre
runor tillhöra emellertid i Danmark 900-1000-talen,
i Sverige 1000-talet och i Norge 1100-1300-talen.
Antalet är i Danmark omkr. 200, i Norge
omkr. 500, af hvilka senare ett stort antal finnes i
kyrkor, i Sverige omkr. 2,150. Hufvudmassan af dessa
utgöres af minnesskrifter öfver aflidna, stundom
ristade på berghällar, men oftast på stenar, som
i äldre tid restes vid väg, bro eller annan farled,
undantagsvis vid grafven, i yngre tid lades på grafven
i eller vid kyrkan. Inskriften anger, af och efter
hvilken vården upprättats och förhållandet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>