Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruskin, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationalekonomiska lärorna. Dessa moderna företeelser
angrep R. från moralisk och religiös synpunkt,
häfdande människans inneboende värde och höga
bestämmelse och framhållande konsten som ett
medel till högre andligt lif. Från 1860 blefvo
hans konstbetraktelser endast ett medel för hans
propaganda, och han uppträder som socialpolitisk och
nationalekonomisk reformator. Dessa åsikter spåras i
The two paths (1859), men bryta igenom i det våldsamma
angreppet på rikedomen, Unto this last (1860), som han
själf betraktade som sitt yppersta arbete, men hvilket
liksom åtskilliga af hans följande arbetarvänliga
och socialistiskt färgade skrifter väckte ett
våldsamt motstånd. Han fortsatte dock oförskräckt
på den inslagna vägen med Munera pulveris (1862),
jämte sistnämnda hans tidigaste försök att teckna
ideala framtidsförhållanden, Sesame and lilies (1865;
"Sesam och liljor", öfv. af E. Lundqvist, 1900), den
mest populära af hans sociala uppsatser, The ethics
of the dust (1866), en bok för flickor om flickor,
The crown of wild olive (s. å.) samt Time and tide
(1867; "Ebb och flod", öfv. af O. H. Dumrath, 1903),
kanske den bästa öfversikten af hans sociala och
ekonomiska program, full af fina tankar. Grekisk
mytologi behandlade han i The queen of the air
(1869), och s. å. utnämndes han till Slade professor
i konsthistoria vid Oxfords universitet. Hans
föreläsningar samlade stora skaror af åhörare
och öfvade stort inflytande på allmänheten. De
finnas tryckta i 9 volymer (1870-85) - ofta under
synnerligen egendomliga titlar. 1871 dog hans moder,
och han slog sig ned på villan Brantwood med vacker
utsikt öfver sjön Coniston. I full besittning af sin
stora förmögenhet, sökte han nu praktiskt förverkliga
åtskilliga af de sociala idéer och hugskott, för
hvilka han svärmade. Han grundlade ett konstmuseum,
till hvilket han skänkte målningar och teckningar
samt 5,000 pd st.; han sökte skapa en ritskola i
Oxford, inrättade en mönsterbutik för försäljning af
te och mönsterbostäder för arbetare. Han grundlade
S:t George’s guild, en förening, som på kooperativ
grund skulle drifva konstindustrien verksamhet,
och anlade i samband därmed ett museum i Sheffield
för studiet af konster och vetenskaper. Utom den
sistnämnda inrättningen gingo emellertid dessa
företag snart omkull, sedan han på dem förslösat
stora summor. 1872 friade han till en ung flicka,
Rose La Touche, som han omfattade med svärmisk, men
obesvarad kärlek. Hon vägrade att se honom på sin
dödsbädd, hvilket bröt hans krafter (1875). 1875-84
var han sysselsatt med att skrifva sin Fors clavigera
("Huru vi kunna göra vår lycka eller hindra den",
öfv. af O. H. Dumrath 1903), en serie öppna bref till
Englands arbetare, hvilka dock hufvudsakligen lästes
af öfverklassen. R:s rykte hade nått sin höjdpunkt,
då hans hälsa 1878 fullständigt nedbröts, troligen
på grund af öfveransträngning, och han angreps af en
sinnessjukdom. Han tog 1879 afsked från professuren,
men efter några månaders hvila började han åter
arbeta på The bible of Amiens (1880-85), ett försök
att behandla arkitektur i samband med kristendomens
historia. Samtidigt öfvervakade han utgifvandet af sin
vetenskapliga brefväxling, Arrows of the chase (1880).
Ett nytt anfall af sjukdomen tvang honom att åter
draga sig tillbaka till Brantwood, som han ej lämnade
efter 1884. 1883 hade han visserligen åter utsetts
till professor, men hans sjuklighet och förargelsen
öfver, att ett i Oxford nyinrättadt laboratorium
också användes till vivisektion, förmådde honom att
ånyo begära afsked. Under ljusare ögonblick skref han
under de närmaste åren sina mycket intressanta
själfbiografiska anteckningar, Præterita (1885-89),
hans sista mera betydande arbete. Vid denna tid hade
R. på sina olika sociala företag förslösat hela sin
fäderneärfda förmögenhet, som lär ha uppgått till
omkr. 5 mill. kr. i svenskt mynt (mot slutet af
sitt lif ville han ej taga ränta på sina penningar,
utan lefde af kapitalet); men han kunde lefva på
de stora inkomsterna af sina arbeten. På sin egen
begäran blef han ej begrafven i Westminster abbey,
utan på Conistons kyrkogård.
R:s intellektuella verksamhet hade varit
oerhörd. Utom sitt ytterst omfattande och värdefulla
skriftställarskap hade han äfven fått tid att utföra
en stor mängd akvareller och handteckningar, af hvilka
många pryda hans arbeten i utsökta reproduktioner. De
sista åren af den gamle kämpens lif voro fridfulla
och utmärkta af hedersbetygelser af mångahanda
art. Ruskinsällskap bildades flerstädes i England,
och hans skrifter utgåfvos i oerhörda upplagor samt
öfversattes till alla europeiska språk. Han har också
öfvat ett väldigt inflytande på icke endast den
engelska, utan hela den europeiska kulturen. Dock äro
hans skrifter mera tankeväckande och känslovarma än
alltid öfvertygande. Han stannar ofta vid paradoxen
och saknar stundom sundt förstånd. Hans angrepp på
Manchesterskolans "järnhårda" nationalekonomiska
lagar såväl som på vissa samtida som Stuart Mill och
Darwin äro närmast negativa. Men han betecknar i ett
ögonblick, då förflackad konstsmak och naiv beundran
för maskinkulturen nästan höll på att taga öfverhand,
en hälsosam reaktion mot mångahanda utväxter. Han
var stor arbetarvän och en svuren motståndare till
den förflackning, som enligt hans mening den moderna
demokratien framalstrat. Han är en af de förste,
som förstått att intressera en större allmänhet för
konsthistoriska studier, och hans arbeten ha bidragit
att höja smaken, framför allt i hans fädernesland,
men äfven annorstädes. Om också hans egna praktiska
företag vanligen förblefvo utopier, ha dock hans
tankar sedan mångenstädes tagit verklighetens form,
äfven i Sverige. Det är framför allt hans förtjänst,
att konsthandtverket, som höll på att utdö, åter
kommit till heders. Som stilist räknas R. som en af
Englands yppersta under det gångna seklet. Hans styrka
ligger framför allt i beskrifningen. Han förmår
låta läsaren se, hvad han själf skådat. - R:s Works
ha utgetts samlade af E. T. Cook och A. Wedderburn
(39 bd, 1903-12). - Utom ofvannämnda öfversättningar
till svenska finnas följande bearbetningar och utdrag
af hans skrifter på vårt språk: "Huru vi skola arbeta
och hushålla" (1897), "Hvad vi skola älska och vörda"
(1898; nya uppl. 1900 och 1906), "Hvad vi skola tro
och verka för" (1899; 2:a uppl. 1900), "Huru vi rätt
skola förstå konsten" (1900), "Hvad Venedigs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
