Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruts bok - Rutschbanor - Rutscher - Rutschsegel. Se Brandväsende, sp. 1498 och fig. 44 - Rutström, Anders Karl (1.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
både mannen och sönerna, som tagit moabitiska
kvinnor till hustrur, dogo. Noomi beslöt då att
vandra hem och lämna sina moabitiska sonhustrur kvar
i Moab. Men den ena af dem, Rut, ville icke öfverge
sin svärmoder, utan följde henne till Bet-Lehem,
och där blef hon snart gift med en anförvant till
sin svärfader vid namn Boas. Äktenskapet välsignades
sedan med en son Obed, som i sin tur blef fader
till Isai, konung Davids fader. Boken vill sålunda
skildra Davids stamträd och har därför säkert icke
uppstått, förrän denne blifvit en berömd konung
i Israel. Men författaren torde äfven ha haft ett
religiöst intresse, nämligen att visa, huru Gud kan
välsigna och högt benåda äfven en hednisk kvinna,
då hon vill sluta sig till Israels religion.
E. S-e.
Rutschbanor, på större nöjesfält brukliga
anläggningar, bestående af konstgjorda höjder, från
hvilka man åker med svindlande fart nedför och vidare
uppför samt genom tunnlar o. s. v. i vagnar, som
löpa i skenor, eller i slädar (se Montagnes russes)
eller också endast utför vare sig i flatbottnad båt,
som hamnar i vattnet, eller i spiral ner från ett torn
(då de rutschande sitta på dynor) o. d.
Rutscher, ty., dansk., en liflig pardans i 2/4
takt. Se Galopp 2.
Rutschsegel. Se Brandväsende, sp. 1498 och
fig. 44.
Rutström, Anders Karl, prästman, bekant i de
religiösa rörelsernas historia såsom en af den
svenska herrnhutismens mest framträdande ledare
samt inom det politiska lifvet såsom hattpartiets
ifrige vapendragare, föddes den 30 nov. 1721 i Luleå
Gammelstad och dog 27 okt. 1772. Som utpräglad partiman har
han blifvit mycket olika bedömd icke blott under sin lifstid,
utan äfven af senare tiders forskning. Tyvärr finnes ännu icke någon
fullständig, modernt vetenskaplig undersökning af
hans lefnadshistoria. R. prästvigdes 1745 och kom
såsom komministersadjunkt vid Storkyrkoförsamlingen i
Stockholm och samtidigt fångpredikant under inflytande
af den då redan i Stockholm och annorstädes mycket
utbredda herrnhutiska rörelsen (se Herrnhutare), hvars
förnämste ledare, f. d. Uppsaladocenten Arvid Gradin,
som sedan 1738 tillhört brödraförsamlingen i Herrnhut
och där var en af grefve Zinzendorfs mera framstående
medarbetare, säger sig vid sitt besök i Stockholm
1748 ha gjort R. bekant med "bröderna", med hvilka han
snart blef "ett hjärta och en själ". Gradin skildrar
R. såsom en väldig väckelsepredikant. "Med klart
hufvud, förträffliga gåfvor och ett helt evangeliskt
sinne predikar han som en broder ur församlingen
under ett sådant tillopp af åhörare, att de rent
kunna trampa ned och klämma ihjäl hvarandra". Af
konsistorie præses tillfrågad, hvad han tyckte om
grefve Zinzendorf, hade R., alltid djärf och slagfärdig, svarat:
"Jag älskar af hjärtat den kättaren". Med hans glada frimodighet
var dock enligt Gradin "mycket natureld" uppblandad. En annan samtida
herrnhutare (K. Kr. Gjörwell) karakteriserar honom på
följande sätt: "Han är af naturen het som en eld och
vällustig, som nog syns af hans ansikte". På grund
häraf och till följd af hans härsklystnad och "mycket
oexemplariska lif" (enligt herrnhutiske pastorn
J. Hüffel) drogo sig de fleste af herrnhutismens
öfriga ledare från honom, och han gick snart sina
egna vägar med sina anhängare.
Vid denna tid hade den svenska herrnhutismen
liksom förut den tyska, från sin ursprungligen
sunda evangeliska ståndpunkt på ett sorgligt
sätt urartat till antinomistiskt svärmeri. Denna
brödraförsamlingens s. k. sållningstid (i Tyskland
1743-50, i Sverige 1745-60) kännetecknades
af känslans försjunkande på mystisk-extatiskt
sätt i Kristi kärleks haf, själens fördjupande i
Kristi blodiga korslidande, i Kristi "blod, sår och
sidohåla", som i detalj utmålas, eller i "brudgummens"
outsägliga kärlek till bruden. Denna ända från
Bernhard af Clairvaux välbekanta mystik framträdde
under denna period på ett mycket vulgärt och därför i
högsta grad anstötligt sätt. Zinzendorf själf med sitt
"geni, som städse var böjdt för extravaganser", gick
i spetsen både genom sina bisarra sånger och genom
en fysisk-mystisk frälsningslära, innehållande många
besynnerligheter, såsom att Kristus var skaparen,
Jehova, "vår egentlige Fader", som genom sitt
människoblifvande räddat den i synd fallna världen,
att den Helige ande var modern inom treenigheten,
att församlingen, "Lammets hustru", föddes fram ur
Kristi sidosår, såsom Eva skapades af Adams sidoref,
att de troendes själar redan vid sitt inträde i denna
världen äro rena från synd såsom förut döpta i Kristi
blod, ja, delaktiga i Guds natur, Kristi eller Guds
"blodsförvanter" o. s. v. Hela den andliga nivån
sjönk nu betydligt i församlingen, kärleksmåltiderna
blefvo festmåltider, vid hvilka en uppsluppen glädje
härskade, den forna enkelheten och arbetsamheten
försvann, och i brödra- och systrakretsarna
frossade man i "blod och sår" och i brudkärlekens
extatiska berusning hvaremot läran om helgelsen
ifrigt bekämpades. I Stockholm började 1747 enligt
den dåvarande ledarens, P. Werwings, yttrande "en
salig sår- och blodperiod". Till denna krets var det,
som R. anslöt sig. Rörelsen splittrades dock snart i
åtta hvarandra inbördes bekämpande partier. R. och
hans parti, som i början bestått af 300 personer
(hvaribland äfven fem präster), ville ej veta af någon
förbindelse med den tyska herrnhutismen, utan R. sökte
göra sig till ledare för hela den svenska rörelsen,
hvilket dock icke lyckades. Hans eldiga, folkliga,
medryckande, utan koncept hållna predikningar,
som med sin impulsivitet fängslade åhörarnas hela
uppmärksamhet, rörde sig städse om frälsningen af
nåd allena på grund af Kristi blodiga försoning och
framhöllo Kristus såsom frälsningens enda grund
och medel, under bekämpande af ortodoxiens döda
rättrogenhet och pietismens lagiskhet. Man finner
där många goda och varma tankar, men ofta förleddes
han af sitt lifliga lynne till stora öfverdrifter,
ja, rent af bisarra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
