Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 1331-1332 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryggmärg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Samtliga dessa delar uppbära märgen och hålla den
gungande i vätskan. Utanpå omges slidan af venplexus
och bindväf, som fäster den vid vertebralkanalens inre
vägg. Hela denna inre och yttre apparat utgör ett
skydd mot tryck och skakning.


Fig. 1.

I tvärgenomskärning är
märgen i halsdelen (fig. 2) oval, i bröstdelen mera
rund. Framtill går en längsfåra (l i fig. 2; äfven
markerad på fig. 1), baktill en trängre (2 i fig. 2),
men flerstädes djupare sådan. Båda utgöra märken af
märgens ursprungliga två sidohalfvor; i den främre
löper en artär, hufvudnäringskärlet för märgens inre.
På genomsnittet ser man i öfrigt
i den till största delen hvita massan en inre grå
teckning, hvilken, bakåt (i fig. uppåt) smalare och
framåt (i fig. nedåt) bredare, ungefär på midten har
en smal, grå föreningsstrimma, i hvars bakre kant
finnes ett i äldre personers ryggmärg föga märkbart
hål (centralkanalen). Detta är märgens grå substans,
nästan öfverallt omgifven af den hvita. Dess ändar
mot denna, fram och bak, har man kallat horn;
men då likadan massa löper genom märgen i hela
dess längd, är det riktigare att benämna
dem pelare.


Fig. 2. Tvärsnitt af ryggmärgen (i halsdelen).

Ur dessa utgå
längs med hela märgen genom den hvita täckmassan rader
af fina nervtrådsknippen, nervrötterna, de främre
(3 i fig. 2) och de bakre (4 i fig. 2), hvilka ha
hvar sin särskilda
betydelse, i det att de förra dels förmedla förbindelsen
mellan ryggmärgens ganglieceller och det sympatiska
nervsystemets ganglieceller, dels äfven innehålla
trådar, som betinga rörelser, de senare åter
verka centralt och medföra sensationer. De förra
ha därför kallats centrifugala 1. motoriska, de
senare centripetala 1. sensibla (se Nerver). Sedan
de hunnit ett stycke ut från märgen, till hålet
mellan ryggkotorna (o i fig. 2 i art. Ryggrad),
ansväller den sensibla roten till en liten klump, ett
spinalganglion (5 i fig. 2), bestående af nervceller,
hvilka ge upphof till nervtrådar. Till detta ganglion
lägger sig nu den motoriska roten, och därefter
blandas båda slagen rottrådar till en gemensam, kort
stam, hvilken strax delas i de två primära grenarna
(hvardera i regel
sammansatt af både motoriska och sensibla trådar):
den främre, större (6 i fig. 2), som förser den
vidsträcktare främre delen af kroppen, den bakre,
mindre (7 i fig. 2), som förser ryggdelen. Från
hufvudgrenarna tillhörande ryggmärgens bröstkorgs-
och länddel afgå små trådknippen (kommunikanterna)
till den sympatiska gränssträngen (fig. l, A-A), som
genom dem sammanhänger med ryggmärgen (se Sympatiska
nerven). Ungefär på sålunda skildradt sätt utgå i
regel 31 spinalnerver från hvarje sida af ryggmärgen
(fig. 1) och ut genom hålen mellan kotorna, öfversta
paret (fig. l, H 1) utgår dock öfver första halskotan,
hvarför mot de 7 halskotorna svara 8 par halsnerver (H
l-8). Därefter följa i ordning nedåt 12 bröstnerver
(Br 1-12), 5 länd- eller buknerver (L 1-5), 4
korsnerver (K l-4) och l svansnerv (Sv). De nämnas
efter ordningsnumret uppifrån i den region, hvarifrån
de utgå. Första halsnerven utgår nästan vinkelrätt
mot märgen. Detta har i den tidigaste embryonala
anläggningen varit förhållandet med dem alla; men
efter tredje fostermånaden växa ryggkotorna, särskildt
på höjden och nervrötterna med dem på längden, allt
starkare, ju längre nedåt, och i vida raskare fart
än själfva märgen, hvarför hos den vuxne dels märgen
icke räcker ned till vertebralkanalens ända, dels
nervrötterna nedåt alltmera närma sig ett vertikalt
lopp, såsom fig. l utvisar. De nedersta fylla slidan
i de tre nedersta ländkotorna och i korsbenet som
en kvast, hvilken fått namnet "hästsvansen" (cauda
equina). Sedan nerverna utanför spinalkanalen delat
sig i de två stammarna, förhålla sig de främre af
dessa något olika i olika regioner, såsom antydes
i fig. 1. Bröstnerverna 2-12 löpa enkla ut till
sina ändar, afgifvande endast ett fåtal grenar till
bröstets muskler, hud, m. m. Halsnerverna l-4 sända
svaga och växlande kommunikationsgrenar till hvarandra
kort efter utträdet; men H 5-8 skicka många starka
förbindelsegrenar ännu längre ut och bilda hvad man
kallat en "fläta" (plexus). Till armflätan (B) hämtas
bidrag äfven ur fjärde hals- och första bröstnerven;
därifrån förses öfre lemmarna med nerver. Ännu
väldigare flätor, "ländflätan" (C) och "korsflätan"
(D), bildas af länd- och korsnerverna, hvilka förse de
nedre lemmarnas ytor och stora muskler med nerver. I
de trakter, där dessa flätors nerver utgå, vidgas
märgen i de s. k. hals- och ländansvällningarna,
hvilka ha sin grund i ökning af alla märgens
nervelement. (Jfr pl. III till art. Människan.)

Märgens inre byggnad. Märgens djupa, grå substans
innehåller ganglieceller, som delvis äro ordnade
i grupper, motsvarande deras olika fysiologiska
uppgift, i det att framhornens ganglieceller
afge de främre nervrötterna och således hänföra
sig till kroppens muskler och det sympatiska
nervsystemet. Bakhornens ganglieceller åter mottaga
intryck från spinalganglierna, som i sin tur stå i
förbindelse med kroppens såväl yttre som inre, djupa,
känselytor, och äro således sensibla. "Detsamma gäller
i viss mån äfven om en grupp af ganglieceller, den
s. k. Clarkeska pelaren (Columna Clarki), hvilken
ligger vid bakhornets öfvergång i den grå

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>