Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska litteraturen. III. Från Peter den store till Pusjkin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en nakaz (instruktion) skulle tjäna till rättesnöre
för den 1767 tillsatta stora lagberedningskommittén
(kommissija ulozjenija}) hvars verksamhet dock
blef alldeles fruktlös. Sitt pedagogiska intresse
visade kejsarinnan i en dilettantisk, af Locke och
Rousseau påverkad Borgerlig elementarlära (1783)
med "moderna" uppfostringsprinciper samt i de
sunda instruktionerna till storfurstarnas lärare,
fältmarskalken N. J. Saltykov. Skönlitterärt
utvecklade hon sina pedagogiska idéer i de
allegoriska sagorna om Tsarevitj Chlor och Tsarevitj
Fevej. Misslyckade äro hennes sceniska alster
Historiskt skådespel ur Ruriks lif och Början af
Olegs regering (1786) samt texterna till "operorna"
(sångspelen) "Fevej", "Novgorodskij bogatyr
Bojeslajevitj" och "Achrideitj". Större litterärt
värde ha hennes samhällssatiriska komedier "O vremja"
(1772, O tid!) och "Imeniny gospozji Vortjalkinoj"
(s. å., Fru Vortjalkins namnsdag); obetydliga
äro däremot de mot frimureriet och vidskepligheten
riktade farserna "Obmantjik" (Bedragaren) och "Sjaman
sibirskij" (Den sibiriske offerprästen). Af svenskt
historiskt intresse äro hennes mot Gustaf III riktade
sceniska pamfletter "Gore Bogatyr Kosometovitj" och
"Les voyages de M. Bontemps". Slutligen främjade
hon den vittra journalistiken i engelsk anda genom
att i furstinnan Dasjkovas "Sobesiednik" publicera
kåserierna "Byli i nebylitsy" (1783-84), hvari hon
polemiserade med Fon-Vizin, och själf redigerade hon
ett år tidskriften "Vsiakaja Vsiatjina" (Litet
af hvarje). - Det pseudoklassiska skådespelet
i Sumarokovs fotspår odlades af dennes måg
Knjazjnin (1742-91) och Ozerov (1769-1816),
men utan originalitet och nationell färg. Bättre
lyckades man i komedien. Fon-Vizin (1744-92;
se Vizin) skapade det nationella lustspelet
genom de båda karaktärskomedierna "Brigadir"
(1764) och "Nedorozl" (1782, Öfvermagen); efter
honom följde V. J. Lukin (1733-94) med franska
efterbildningar och V. V. Kapnist (1757-1823).,
hvars "Jabeda" (Bakdanteriet) gjorde stor lycka. Den
s. k. komiska operan, d. v. s. sångspelet eller
vådevillen, omhuldades lifligt af A. O. Ablesimov
(1742-83), den ofvan nämnde Knjazjnin och
V. I. Majkov (1728-78), hvilken sistnämnde också skref
den komiska epopén Jelisej eller Den förtörnade
Bakchos. Den pseudoklassiska hjältedikten företräddes
af M. M. Cheraskov (1733-1807) med "Rossiaden" och
"Vladislav". Odediktningen frodades genom
J. I. Kostrov (d. 1796) och V. P. Petrov (1736-99), och fabeln,
som införts i ryska litteraturen redan genom Kantemir
och Tredjakovskij, fick sina målsmän i I. I. Dmitriev
(1760-1837), som också försökte sig i den nationella
epiken, samt i I. I. Chemnitzer (1745-84). En
säregen ställning intar den från Lill-Ryssland
bördige J. F. Bogdanovitj (1734-1802) med sin
skalkaktiga epopé i sagostil "Dusjenka" (Psyche,
1775). Höjdpunkten af det "jekaterinska" tidehvarfvets
vitterhet betecknar odediktaren G. R. Derzjavin (1743
-1816). Mot slutet af kejsarinnans regering aflöstes
de franska upplysnings- och frihetsgrillerna af en
allt häftigare reaktion; tryckfriheten inskränktes
betydligt, och hvarje opposition nedtystades. De
sociala missförhållandena, särskildt lifegenskapen,
gisslades kraftigt af A. Radistjev
(1749-1802) i dennes märkliga Resa ("Putesjestvie")
från Petersburg till Moskva (1790). Frimureriet, som
på 1730-talet införts i Ryssland, blef också på grund
af sitt hemlighetsmakeri och sina filantropiska
sträfvanden utsatt för svåra förföljelser,
och den framstående publicisten N. J.
Novikov (1744-1818) dömdes, som Radistjev, till
Sibirien. Emellertid utvecklade sig vetenskapen
långsamt. Ryska akademien utgaf en ordbok i 6 dlr
(1789-96), och den lärde Moskva-prästen Aleksejev
(d. 1801) utgaf 1773-76 ett kyrkoslaviskt lexikon
i 3 dlr. Historieskrifningen, som grundlagts genom
Tatistjev, Lomonosov, Bayer m. fl., fortsattes af
I. P. Jelagin (1725-94, Rysslands historia till år
1389), furst M. M. Stjerbatov (1733-90), som lade
grunden till en pragmatisk historieskrifning,
och af den strängt kritiske J. N. Boltin
(1735-92). Kyrkohistoriska studier främjades af
metropoliten Platon (1737-1812) och A. I.
Zjuravlev (1751-1813), som skref raskolnikernas
historia; memoarlitteraturen riktades genom Fon-Vizin,
furstinnan Dasjkova, Andrej Bolotov (1738-1833),
Chrapovitskij (1749-1801), A. M. Gribovskij
(1766-1833) och S. A. Porosjin (1741-69). A.
Tjulkov (1740-93) utgaf de första samlingarna
folkvisor (1770-76) och folksagor (1783). Den
ryska litteraturens historia (till 1500-talet)
behandlades af biskop Damaskin (1737-95). - Med
Alexander I:s tronbestigning tycktes en ny dag gry
för Ryssland. Nya universitet grundlades i Charkov,
Kazan och Petersburg, och universiteten i Moskva,
Vilna och Dorpat omorganiserades; folkskoleväsendet
förbättrades, och lifegenskapens upphäfvande
ställdes i utsikt. Moskvas befrielse från Napoleon
(1812) bidrog också till att stärka den nationella
stämningen. Men denna rörelse aflöstes snart åter af
en ihållande reaktion, som på det kyrkliga området
tog sig uttryck i den härsklystne igumenen
Fotij i Novgorod (d. 1838) och inom den vetenskapliga
världen fick sina bildningsfientliga målsmän i
Michail Magnitskij i Kazan (1778-1855) och Runitj i
Petersburg. Nikolaj Ivanovitj Turgenev (1789-1871),
författaren till det märkliga arbetet "La Russie et
les russes" (tr. 1847). inledde den långa raden af
ryska landsflyktingar, och de ur officerskretsar
framgående frihetsrörelserna i början af 1820-talet
kväfdes genom Nikolaus I:s energiska undertryckande af
dekabristernas revolt (1825). Den främste litteräre
representanten för Alexander I:s tidehvarf var
N. M. Karamzin (1766-1826), som genom sina utländska
resebref ("Pisma russkago putesjetvennika", 1789-90)
gjorde Ryssland tillgängligt för västerlandets
litterära rörelser, särskildt Rousseau, och genom sina
berättelser (Stackars Lisa m. fl.) i "Werthers"
stil införde den sentimentala stilriktningen,
men framför allt genom sin monumentala "Istorija
Gosudarstva Rossijskago" (1816 ff.) grundlade den
moderna ryska historieskrifningen och skapade ett
modernt litteraturspråk. Genom flera moraliserande
och politiska skrifter, hvaribland den mot Peter
den stores reformarbete och mot det liberala
"nyhetsmakeriet" riktade "Zapiska o drevnej i novoj
Rossii" (1811), skapade han en stark konservativ
stämning för upprätthållande af "despotismens
hierarki". Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
