Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska litteraturen. IV. Den nya vitterheten fr. o. m. Aleksandr Pusjkin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till tystnad, och den af pietistiska grubblerier
omtöcknade Gogol dog i vanvett. Kejsar Nikolaus
I:s död och Krimkriget löste emellertid banden och
framkallade de sociala väckelser, som utmynnade i
1861 års bondeemancipation. A. Herzen ringde med sin
"Kolokol" från London in en ny tid; skönlitteraturen
blef "anklagande", med stark social tendens, och den
framstående publicisten M. N. Katkov (1818-87),
som först genom den polska frågan drefs öfver
till det national-konservativa lägret, öppnade
sin förträffliga tidskrift "Russkij vjestnik"
(1856) för de nye författarna. I spetsen för den
anklagande litteraturen på vers gick den framstående
proletärskalden N. A. Nekrasov (1821-77) och på prosa
Saltykov med sina gisslande "Guvernementsskisser"
(1856), sedan åtföljda af en mängd satiriska
romaner. Den litterära kritiken fick sina målsmän
i N. A. Dobroljubov (1836-61), Apollon Grigorjev
(1822-64), den hänsynslöse "realisten" D. I. Pisarev
(1840-68) och den för den ryska frihetsrörelsen
betydelsefulle Nikolaj G. Tjernysjevskij (1828-89),
som under fängelsetiden - före den långa förvisningen
till Sibirien - författade den konstnärligt
svaga, men i tendensen märkliga äktenskaps- och
samhällsromanen "Hvad är att göra?" De sociala
rörelserna framkallade i litteraturen en skola af
folklifsskildrare (narodniki), som på grundvalen af
egna lifserfarenheter lämnade gripande skildringar
af proletärlifvet i städerna och, framför allt, på
landsbygden. Dit höra N. G. Pomjalovskij (1835-63),
F. M. Resjetnikov (1841-71), den begåfvade
A. I. Levitov (1835-77), Nikolaj V. Uspenskij
(1837-89), V. A. Sljeptsov (1836-78), P. Y. Jakusjkin
(1820-72), Zlatovratskij (1845-1911) m. fl. Högst
bland dem står som det ryska bondelifvets ingående
skildrare ur ekonomisk och moralisk synpunkt Gljeb
I. Uspenskij (1840-1902). Till dem kan också hänföras
den af Koltsov och Nekrasov påverkade Ivan Nikitin
(1824-61) med sina sedemålande dikter. Det ryska
prästerskapets lif fick sin tecknare i N. S. Ljeskov
(1831-96; pseud. M. Stebnitskij). Den ryska romanen
fick fr. o. m. 1860-talet sin blomstringsperiod
genom de lysande namnen A. F. Pisemskij (1820-81),
I. A. Gontjarov (1812-91), författaren till den
märkliga romanen "Oblomov", Turgenev med sina utmärkta
skildringar af ryska kvinnoöden ("Vårströmmar",
"Elena" m. fl.) och af den politiska brytningskampen
("Kudin", "Fäder och söner", "Rök", "Obruten mark"),
Dostojevskij med sin mästerliga själsanalys ("Det
döda huset", "Rasko;lnikov", "Bröderna Karamasov"
m. fl.) samt Lev N. To1stoj (1828-1910), hvars
vittra författarskap (de mästerliga romanerna "Krig
och fred", "Anna Karenina" m. m.) på 1890-talet
lämnade rum för ett ensidigt moraliserande i äktrysk
sekteristisk anda. Ojämförligt mindre betydande voro
grefvinnan Salias (1815-92) och hennes son Jevgenij
Salias (1840-1908), V. A. Sollogub (1814-82),
M. V. Avdjejev (1821-76), G. P. Danilevskij (1829-90),
Maria Markevitj (1830-1907; pseud. Marko Vovtjok)
m. fl. - Poesien, som stod mer främmande för de
sociala problemen, uppvisar som sina främsta namn
den djupsinnige, panslavistiskt sinnade
Tiutjev (1803-73), den finkänslige naturskildraren
Sjensjin-Fet (1820-92), L. A. Mej (1822-62),
balladdiktaren Aleksej Tolstoj (1817-75), Apollon
Majkov (1821-97), Zjemtjuzjnikov (1821-1908),
J. P. Polonskij (1820-98), A. N. Plestjejev
(1825-93) m. fl. På 1880-talet, då en viss
afmattning och resignation gjorde sig märkbara,
verkade den pessimistiske reflexionsdiktaren
Minskij (f. 1855, se Vilenkin), den elegiske
judeskalden S. G. Frug (f. 1860), den veke lyrikern
Semen J. Nadson (1862-87) och den på sin tid populäre
versvirtuosen K. M. Fofanov (1862-1911). Något
senare är den varmhjärtade skalden Petr Filippovitj
Jakubovitj (1860-1911), som samlade sina intryck från
den sibiriska förvisningen i de med Dostojevskijs
"Döda huset" något besläktade anteckningarna I de
förkastades värld. I början af 1900-talet begynte
emellertid nya strömningar göra sig gällande i
poesien: dels försjönko skalderna i djupsinnig,
men oklar mystik, dels hämtade de impulser från den
moderna utländska poesien (Verhaeren, Maeterlinck
m. fl.). Som Rysslands främsta poeter i nutiden gälla
Konstantin Dmitrijevitj Balmont (f. 1867) och
Valerian Brjusov (f. 1873), båda utmärkta verskonstnärer
med glödande fantasi och vid ämnessfär. Samma
utvecklingsgång karakteriserade den vittra prosan:
en tungsint stämning, som först vid sekelskiftet och
under inflytande af den politiska revolutionen 1905
skingras af friska vindar. Den begåfvade, men sjuklige
Vsevolod Garsjin (1855-88) skref på 1880-talet
förträffliga berättelser med svårmodigt innehåll,
åt pessimistisk symbolik hemföll novellisten I. I.
Jasinskij (f. 1850), under det att den från
Lill-Ryssland bördige Vladimir Korolenko (f. 1853),
med ungdomlig sinnesfriskhet orh ädel humanitet
lyckats bevara sin medfödda optimism. Den siste store
representanten för den vittra prosan var Anton Tjechov
(1860-1904), en helgjuten konstnär, fylld af vemodig
lifstro, och en mästerlig verklighetsskildrare i
genrebilden, med en till humor adlad satir. Besläktad
med honom i den psykologiska analysen är V. V.
Smidovitj (f. 1867; se Veresajev), äfvenledes läkare
till yrket. - Memoarlitteraturen frodades rikligt
- särskildt genom tidskrifterna, t. ex. "Russkaja
starina’" och "Istorijeskij vjestnik" -, och bland
dess odlare märkas S. T. Aksakov (1791- 1859) med
sin ypperliga "Familjekrönika", Herzen med sina
intressanta memoarer ("Byloje i dumy") samt de i
London bosatte emigranterna Stepnjak-Kravtjinskij
(1852-95) och furst P. A. Kropotkin (f. 1842) med
"En anarkists minnen". En framstående prosaist var
också den lärde K. P. Pobjedonostsev (1827- 1907) med
sina kulturhistoriska essayer. Det ryska dramat, redan
odladt af Pusjkin, Lermontov, Gribojedov och Gogol,
fick sin främste målsman i A. N. Ostrovskij (1823-86),
hvars borgerliga karaktärs- och lustspel alltjämt
behålla sig på den ryska repertoaren. Det historiska
skådespelet främjades genom A. Tolstoj. Produktiva
och populära skådespelsförfattare äro A. I. Palm
(1822 -85), V. A. Krylov (1838-1906), <i>A. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
