- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
1367-1368

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska litteraturen. IV. Den nya vitterheten fr. o. m. Aleksandr Pusjkin - Ryska litteraturen. B. Folklitteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Potiechin</i> (1829-1908), I. N. Potapenko (f. 1856), V. L
Nemirovitj-Dantjenko
(f. 1848) m. fl. L. N. Tolstoj
skref det naturalistiska bondedramat "Mörkrets
makt", och A. Tjechov författade några fina
karaktärsskådespel. - Den nyaste vitterheten i
Ryssland karakteriseras dels af en hänsynslös,
lifskraftig realism med revolutionär tendens,
dels af en inåtvänd mysticism och symbolism på
nationell-religiös grund. I spetsen för den förra
rörelsen gick Maksim Gorkij (f. 1868, hans egentliga
namn är A. M. Pjesjkov), som gjorde epok
genom sina galghumoristiska och i viss mening
idealiserande framställningar ur "barfotingarnas"
och "fördettingarnas" dunkla värld. Gorkij har äfven
skrifvit dramer med liknande stoff. På sista tiden
har hans alstring fått en mer tungsint, moraliserande
karaktär, röjande någon konstnärlig afmattning. Bland
hans många anhängare och efterföljare må här
nämnas Jevgenij Tjirikov (f. 1864), det ryska
studentlifvets intime skildrare, den natursvärmande
poeten Ivan Bunin (f. 1870), folklifstecknaren
Serafimovitj (f. 1863) och vagabondpoeten S. G. Petrov
(f. 1868, se Skitalets). En talangfull
berättare är A. Kuprin (f. 1870), som författat
den förträffliga militärromanen "Duellen", men ofta
skattar åt en osund naturalism. Detta gäller äfven
om den talangfulle Artsybasjev (f. 1878),
som väckte stort uppseende med den hänsynslösa,
psykologiskt intressanta romanen Sanin (1907). I
hans fotspår gingo åtskilliga yngre författare,
som med förkärlek fördjupade sig i psykopatologiska
studier och gjort sig alltför bemärkta i den nyaste
tidskriftslitteraturen ("Fakely", "Sjiponik",
"Skorpion", "Zemlja" m. fl.). Skaparen af denna
litterära skola är den begåfvade Leonid Andrejev
(f. 1871), som intar en säregen ställning. Något
besläktad med Gorkij, men mer djuptänkt än denne,
visade Andrejev vackra prof på sin stora talang i
en mängd psykologiska studier ("Det röda skrattet",
"Popen Vasilij Fivejskijs lif" m. fl.) och nådde
som dramatisk författare sin höjdpunkt i och med
det skakande anarkistdramat Savva. Men allt mer
och mer fördjupande sig i det abnorma själslifvets
gömslen, har han icke gått fri från ett visst falskt
patos och tomt effektsökeri under försöken att i
spridda, allegoriska scener lösa människollivets
gåtor (dramerna Människans lif, Svarta masker,
Konung Svält, den bisarra berättelsen Vilddjurets
förbannelse m. fl.). Något befryndad med honom
är Fedor Sologub (f. 1863; se Teternikov), som i
novellsamlingen Dödens gadd lämnat intressanta bidrag
till minderårigas sjukliga själslif. Den religiöst
symboliska riktningen fick sin förste framstående
representant i Dmitrij Sergjejevitj Merezjkovskij
(f. 1866), en lärjunge till Dostojevskij, Nietzsche
och den originelle religionsfilosofen och skalden
Vladimir Solovjev (1853-1900). Föga betydande som
skald, har Merezjkovskij vunnit europeisk ryktbarhet
genom sin världshistoriska trilogi "Kristus och
Antikrist" samt genom de skarpsinniga studierna öfver
Dostojevskij och Tolstoj. Af kulturhistoriskt intresse
och språkkonstnärligt värde äro den grubblande
mystikern symboliska romaner och
berättelser ur ryska lifvet med religiös bakgrund. Åt
liknande mystisk symbolik har äfven Brjusov
skattat i sina bisarra fantasier Världsundergången
och Sydkorsets republik, liksom också lyrikern A.
Blok
och Boris Bugajev (f. 1880, märket Andrej
Bjelyj), hvilken i romanen Silfverdufvan (1910)
tecknat motsatsen mellan västerländsk kultur och
ryskt själslif, åskådliggjordt i ett sekteristiskt
samfund. Bland Rysslands nyaste författare märkas för
öfrigt novellisterna Boris K. Zajtsev (f. 1881)
och Krasjenninikov (f. 1878) samt den unge lyrikern
Aleksej Tolstoj. - Den nya ryska samhällskritiken, mer
eller mindre påverkad af de socialpolitiska rörelserna
i utlandet, frodades rikligt, hufvudsakligen
genom ryska emigranter. Marxismen omfattades af
P. L. Lavrov (1823-1900); en framstående tänkare var
N. K. Michajlovskij (1842-1904); professor B. N.
Tjitjerin
(1828-1904) framställde i sina
skrifter en modern politisk samhällslära, och de
social-agrariska förhållandena belystes utförligt af
G. V. Plechanov (f. 1857), Struve (f. 1870)
m. fl. - Den ryska litteraturens historia (istorija
russkoj slovesnosti
) i sin helhet har behandlats af
följande forskare: Suchomlinov (1889), P. Polevoj
(1885-90), A. D. Galachov (1894), Skabitjevskij
(1895), A. N. Pypin (1898-99), Anitjkov, Borozdin,
Ovsianiko-Kulikovskij
(5 dlr efter 1908)
och af den framstående litteraturkännaren S. A.
Vengerov
(f. 1855). Den ryska kritikens historia
har behandlats af I. Ivanov (1898-1900). På
västerländska språk märkas främst: Reinholdt och
Brückner, "Geschichte der russischen litteratur"
(resp. 1886 och 1905) och Masaryks "Zur russischen
geschichts- und religionsphilosophie" (1913);
Kropotkins från engelskan öfversatta "Den ryska
litteraturens historia" (1906) och G. Polonskijs som
handbok användbara "Ryska litteraturens historia"
(s. å.). Föråldrad och värdelös är G. Frasers
"Vitterheten under 19:e seklets reformtid i Ryssland"
(1888). Dessutom må nämnas A. Jensens "Ryska
skaldeporträtt" (1898) och "Rysk kulturhistoria",
I-III (1908). Se f. ö. G. Brandes, "Indtryk fra
Rusland" (1888); K. Wetterhoffs "Sederomanen i
Ryssland" (i "Finsk tidskr.", 1885) samt A. Jensens
"Några karaktäristiska drag ur den nyare ryska
novellistiken" (ibid., 1889) och "Nyaste strömningar
i den ryska vitterheten" (ibid., 1912). - Bland
ryska antologier märkas Gerbels "Russkie poety"
(3:e uppl. 1888) och Vengerovs "Russkaja poezija v
XVIII, vjeku" (1897) samt på sv. "Satir och humor
ur Rysslands nyare diktning" (1900), "Det unga
Ryssland", I-II (1900-02) och "Ur Rysslands sång"
(1904), alla öfv. af R. Lindqvist, samt A. Jensens
"Dödens tystnad" (1905) och "Rysk litteratur" (1912).
A-d J.

B. Folklitteraturen är i Ryssland synnerligen
rik, väl mest beroende på, att ryssarna först
sent blefvo delaktiga af litterär odling och
folkundervisningen intill sista tiden varit mycket
bristfällig. Redan Prokopios vet, att "slaverna äro
ett sång-älskande folk". De viktigaste grupperna äro:
1. Rituella sånger (Obrjadovyja p?sni), åtminstone
delvis innehållande kvarlefvor af hednisk tro och
kult. Flertalet grupperar sig omkring de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:29:48 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0736.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free