Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Muljering" (de flesta konsonanter förekomma
både hårda och muljerade) betecknas antingen med
särskild bokstaf för följ. vokal (Ю, Я) eller med ъ.
Den nuvarande ortografien är i detalj reglerad
genom Grot 1885; en mängd reformförslag både
förut och efteråt.
I fråga om språkets historia kan man skilja
mellan 3 perioder. När ryssarna i slutet af 900-talet
genom grekiska och bulgariska missionärer
omvändes till kristendomen, mottogo de på samma
gång bibel och kyrkoböcker på sydslaviskt
(bulgarisk-sloveniskt) språk. Syd- och östslaviska språk
voro ännu blott dialektalt skilda, ömsesidigt
begripliga. Så blef fornbulgariskan i Ryssland
kyrkospråk: kyrkoslaviska. När emellertid ryska skrifvare
kopierade sydslaviska böcker, införde de
oförvarandes ryska former: de blandade bort
nasalerna, ersatte efter sitt uttal kyrkoslav. sjt
och zjd med ryskt tj och zj, kort u och i med o och e
o. s. v. Så uppkom ett slavisk-ryskt litteraturspråk
(kyrkoslaviska i rysk redaktion). Dessa
afskrifvarfel äro källan för vår kunskap om det
fornryska språket. I rent religiösa skrifter
(bibel och kyrkofäder) följa afskrifvarna närmare
sina sydslaviska original. I alster af ryska
författare, i profanlitteraturen, krönikor och framför
allt i rättsurkunder (diplom), visar sig ett
språk, som står det samtida folkspråket nära,
ehuru det alltid är starkt färgadt af kyrkoslaviska.
Fr. o. m. 1200-talet (delvis tidigare) råkar
språkets gamla ordning bland folket i förvirring
eller glömska. Imperfekt och aorist försvinna;
kasus sammanblandas (i synnerhet nom. och ack.),
dualis bortfaller, de fem. a-stammarnas ändelser
öfverföras till alla stammar o. s. v. Accentueradt
e före hård konsonant och i utljud öfvergick till o
(pret. njos, bar, litsó, ansikte), sj-ljuden bli hårda
(alveolarer). Med 1300-talet har ryskan (folkets
språk) i ljud och böjning i det hela fått sitt
moderna skick. Äfven under den följande, 2:a perioden,
kvarstår kyrkoslaviskan som litteraturspråk,
och en medveten sträfvan gör sig fr. o. m. 1400-talet
gällande att återgå till gamla mönster och
undvika russismer, så att folk- och skriftspråk
ännu mer skilja sig. De förändringar, som
kyrkoslaviskan icke dess mindre efter hand undergick
under inflytande af ryskan, fixerades genom den
på 1600-talet företagna revisionen af kyrkoböckerna.
Så uppkom i Ryssland det nykyrkoslaviska
språk, som intill Peter den stores tid fortfarande
var den ryska statens och den ryska litteraturens
språk samt ännu är kyrkans liturgiska språk. Det
förstås numera icke utan särskild undervisning.
Ända till 1600-talets slut skrefs ryskan (resp.
kyrkoslaviskan) med cyrilliskt alfabet i dess äldre
kyrkliga form. Genom Peter den store infördes
för profana behof den s. k. "borgerliga skriften",
hvari det cyrilliska alfabetet i arkitektur förts
närmare det latinska. Samtidigt upptogs det ryska
folkspråket som stats- och litteraturspråk. Därmed
inledes den 3:e perioden. Största förtjänsten om
utbildningen och regleringen af detta nyryska
språk tillkommer Lomonosov (1711—65). Under
hela 1700-talet stod emellertid ryskan i starkt
beroende af kyrkspråket, särskildt i "högre stil".
I syntaktiskt afseende hade den äldsta ryskan, liksom
kyrkoslaviskan, påverkats af grekiska. Fr. o. m.
1600-talet formades satserna efter latinskt
mönster, med långa, invecklade perioder. I början af
1800-talet fick ryskan sitt nuvarande skick
(hufvudsakligen genom Karamzin och Pusjkin):
satsbyggnaden förenklades (fransk stil), ordförrådet
blef i hufvudsak ryskt, och man undvek så vidt
möjligt kyrkoslaviska ord (striden om "gamla" och
"nya" stilen mellan Sjisjkov och karamzinisterna).
Utom den nuv. storryskan (Moskva-ryskan) har
äfven en annan rysk dialekt, som väsentligen är
storrysk, nämligen hvitryskan, en egen, om
ock ej betydande litteratur. Hvitryskan var
statsspråk i storfurstendömet Litauen ända till dettas
fullständiga förening med Polen. På hvitryskt
språk finnes särskildt en mängd stats- och
rättsurkunder (hufvudsakligen diplom).
Storryska dialekter talas nu af omkr. 80 mill.
i europeiska och asiatiska Ryssland. Gränsen
mellan ryska och polska kan ungefär betecknas
med en linje, som går i n. och s. genom
Brest-Litovski. I s. följer gränsen mellan storryskt
och ukrainskt språk något s. om Pripet samt går
österut något s. om Kursk och Voronesj;
storryssar bo (blandade med ukrainer) ö. om 58:e
meridianen (ungefär Rostovs longitud), så att de
donske kosackerna äro storryssar. Sammanhängande
rysk menighet upptar stora sträckor af södra
Sibirien. Ämbetsmännen äro i hela ryska riket
till allra största delen storryssar. De storryska
folkmålen, som öfver hufvud skilja sig blott föga
från hvarandra och komma de bildades tal- och
skriftspråk tämligen nära, fördela sig i två grupper:
en nordlig med o i behåll äfven utanför
tonvikten ("o-mål"), en sydlig med o-ljud utom
tonvikt ersatta af ett obestämdt a-liknande ljud
("a-mål"). Ett bälte af öfvergångsmål från Pskov
öfver Moskva till Penza bildar gräns mellan
o-mål och a-mål. De sydstorryska målen förete
vissa karaktärer, som eljest karakterisera ukrainskan
(frikativt g och öfvergång af l i vissa
ställningar till w). De hvitryska målen v. om Desna
och Briansks meridian höra till den södra gruppen.
De ha i sitt ordförråd, liksom lillryskan,
en stor mängd polska lånord. — Sammanfattande
arbeten i rysk språkhistoria: Sobolevskij, "Lektsiij
po istoriji russkago jazyka" (4:e uppl. 1907),
Budde, "Otjerk istoriji sovremennago liter. russkago
jazyka" (1908), "Lektsiij po istoriji russkago
jazyka" (2:a uppl. 1914), Sjachmatov,
"Otjerk drevnejsjago perioda istoriji russkago
jazyka" (1915), Grot om Karamzins reform i
Samlade arbeten (II, 1899); fornrysk ordbok af
Sreznevskij (1893—1912). Historiska läseböcker
och språkprof af Buslajev, Smirnov, Karinskij,
Durnovo; öfversikt af dialekterna af Sobolevskij (1897),
språkprof af Durnovo och Usjakov ("Chrestomatija
po velikorusskoj dialektologiji", 1910); dialektkarta
med text i "Fil. vjestnik" 1915; sammanfattande
arbete om hvitryskan af Karskij (1885). Den
viktigaste dialektordboken af Dobrovoljskij, öfver
smolenskdialekten 1914. Den äldsta grammatiken
öfver nyryska är författad af Ludolf (Oxford, 1696).
Lomonosovs grammatik utkom 1755. Encyklopediska
arbeten om språket af Bogoroditskij,
"Otjerki po jazykovjedeniju i russkomu jazyku" (3:e
uppl. 1910), "Obstjij kurs" (4:e uppl. 1913),
Porzezinskij (1910), Michailov (1911) o. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
