Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Ytbildning och vattendrag - Ryssland. Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i långa ryggar höjer sig öfver den öfriga
bergytan. Högst af dessa är Lisa-hora (610
m.). S. v. om detta bergland utbreder sig ett
taffelland af mot n. ö. sakta sluttande mesozoiska
lager. – Sydöstra Polen är likaledes ett taffelland
af krita, delvis täckt med glaciära aflagringar af
intill 343 m. höjd och genomfåradt af floddalar. Denna
taffel räcker i n. till Lublin, i v. till Weichsel. I
ö. sträcker sig det rysk-polska låglandet fram
till centralryska platån, från hvilken det skiljes
genom Dnjeprsänkan, som består af alluviallager,
100–150 m. ö. h., nästan fullständigt vågräta och
därför fyllda af Europas största träskområde (Pinska
träsken l. Rokitnoträsken, se d. o.). Ö. därom höjer
sig Centralplatån till Don i ö., ett jämnt taffelland
af intill 280–300 m. höjd, sträckande sig från Valdai
i n. omkr. 1,000 km. mot s. till Donets med en bredd
af 500 km. Den går alltså från skogsområdet i n. öfver
svartajordsområdet ända ned till stäppområdet i s. Då
de ryska platåområdena icke varit utsatta för några
veckningar, ligga i regel de olika formationerna
vågrätt ofvanpå hvarandra, dock svagt lutande mot
det centrala R., och vid platåns ytterkanter ligga
de äldsta, medan de yngre uppträda innanför i den
följd, hvari de aflagrats. Från n. möta alltså först
kambrium och silur, därefter devon och stenkol. De
yngsta formationerna, jura och krita, täcka nästan
hela den inre platån. De äldre lager, som träffas vid
norra kanten, dyka åter upp i den östra och södra,
där bl. a. R:s förnämsta stenkolsbäcken finnas (i
guv. Kaluga och Tula samt i Donetsdalen). Genom Okas
och de öfre Dondalarna skiljes denna platå från den
östligare Volgaplatån, som afslutas i ö. med Volgas
s. k. bergstrand. Djupa floddalar dela båda platåerna
i mindre partier. Volgaplatåns högsta punkt ligger på
kanten mot Volga. Till sin geologiska byggnad liknar
Volgaplatån den centrala platån. Ännu en höjdrygg
går fram öfver R. Det är den s. k. sydryska ryggen,
som från Karpaterna drar sig genom östra Galizien in
öfver södra R. och vid Kremenets, nära gränsen, når
405 m. Från denna rygg sänker sig mot Svarta hafvet en
tertiär platå, den podoliska, som i s. ö. fortsattes
af Dnjeprstäppen (se d. o.). Dnjepr genombryter
ryggen, men tvingas af den att afvika åt ö., liksom
äfven Don, till hvars strand den sydryska ryggen når
fram. Dess östligaste del kallas Donetsplatån, som
består af en stenkolsformation, hvilken utom skiffrar
och kalk äfven har stenkol och utgör R:s förnämsta
stenkolsrevir. Äfven flera malmer och mäktiga
saltlager finnas där. – Halfön Krim består i sin
norra del af en fortsättning af sydryska stäppen, i
sin sydöstra del höjer sig berget Jaila-dag, som är en
afskild del af Kaukasus (se Krim). Landet ö. om nedre
Volga är ett lågland, som till stor del ligger under
hafsytan; det är rikt på saltsjöar. S. om nedersta
Volgaknäet (vid Tsaritsyn-Sarepta) sträcker denna
saltstäpp sig äfven öfver Volga och begränsas mot
v. af Jergennihöjderna. Den förhärskande geologiska
formationen såväl under denna stäpp som i allmänhet
v. om Uralbergen är den permiska.
R:s största flodområden äro Volgas (1,458,900 kvkm.),
Dnjeprs (527,000 kvkm.), Dons (430,250 kvkm.), Dvinas
(365,381 kvkm.), Petjoras (329,497
kvkm.), Urals (219,900 kvkm.), Dünas (85,400
kvkm.) och Dnjestrs (76,860 kvkm.). Dessutom
eger R. stora delar af Weichsels och Njemens
flodområden. En följd af landets jämna yta är, att
floderna ha ett lugnt lopp och i regel äro segelbara
ända upp till källtrakterna. Genom kanaler äro de
viktigaste vattendragen förenade med hvarandra. Så
står Volga i kanalförbindelse med Dvina och Neva,
Kama med Dvina och Petjora, Bug, Njemen och Düna med
Pripet och Dnjepr. Östersjön, Ishafvet, Svarta och
Kaspiska hafven äro sålunda förenade med hvarandra,
om än i vissa fall på långa omvägar. En direkt
förbindelse mellan Kaspiska och Svarta hafven har
icke ännu kommit till stånd.
Klimat. Som R. utbreder sig öfver 25 breddgrader,
är det tydligt, att stora temperaturolikheter
måste finnas. Vid Jugorsundet är således
årsmedeltemperaturen – 8°, vid Svarta hafvet
+ 10°. Två karakteristiska drag utmärka R:s klimat. Å
ena sidan förekomma inga tvära öfvergångar, en följd
däraf, att inga bergskedjor finnas, ej heller de
temperaturolikheter, som bero af olika höjd ö. h.,
å den andra är klimatet alltigenom kontinentalt,
d. v. s. uppvisar stora differenser mellan en mycket
sträng vinter och en mycket varm sommar. Dessa årliga
växlingar belöpa sig till 25°–35°; Moskva, på samma
bredd som Malmö, har i jan. samma temperatur som
Haparanda och i juli som Paris. Södra R., på Paris’
bredd, har i jan. Stockholms temperatur, i juli
Madeiras. Sommaren är hetare än i västra Europa,
vintern lång och kall, om än kölden i den lugna,
torra luften är mindre kännbar. I norra och mellersta
R. blåsa västliga och sydvästliga vindar, alltså
från det jämförelsevis varma Atlantiska hafvet,
medan i södra R. öfvervägande härska östliga och
nordliga vindar, hvarför vintern i norra R. är
något mildare än i södra R. Januariisotermerna
genom R. ha därför icke riktning från i v. och ö.,
icke heller i n. och s. såsom i Tyskland, utan
i n. v.–s. ö. (se den art. Europa bifogade kartan
öfver medeltemperaturen under januari och juli). Den
största kölden råder alltså i nordvästra delen, vid
Jugorsundet (– 20° i jan., med ett medelminimum af
– 40°), januariisotermen för
– 10 går från Petersburg, s. om Moskva
till nedre Volga (med medelminima af
– 26° till – 30°); västra kusten af Kurland och
norra kusten af Svarta hafvet (bortsedt från Krim)
äro då R:s varmaste trakter med – 4°.
Antalet frostdagar är i Odessa 90, i Kurland 110,
i Petersburg och Moskva 150, vid Dvina och i mellersta
Ural 189 samt vid Jugorsundet 240. Ungefär
lika länge betäcker is vattendragen inom landet.
Östersjöns och Finska vikens kuster
äro längre eller kortare tid isbelagda,
likaså Ishafvets. – Under sommaren uppstår ett
starkt lufttrycksminimum öfver Asiens starkt
uppvärmda kontinent, medan ett lufttrycksmaximum
befinner sig öfver sydvästra Europa. Därför blåsa då
öfver Östersjöprovinserna förhärskande västliga
vindar, eljest öfver nästan hela R. nordvästliga,
hvilka i ö. öfvergå till nordliga. Norra och
mellersta R. få alltså hafsvindar, södra R.
åter kontinentala. I stället för att vinterns
temperatur ändras från v. till ö., inträder nu en
olikhet mellan n. och s.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
