Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Kyrkliga förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledet i gudstjänsten, och därutanför bokstafligen
lefver ryssen tillsammans med sina bilder (ingen
kyrka, stuga eller ens kammare saknar sådana),
kysser dem, tilltalar dem, anrättar rökelse åt dem
m. m., allt i öfvertygelse om helgonets närvaro i
dess bild, hvarifrån det kan iakttaga, hvad som sker,
uppträda som varnare, hämnare o. s. v. Uttryckslöshet
kännetecknar alla ryska helgonbilder; en individuellt
konstnärlig prägel skulle förtaga garantien för
helgonets närvaro däri. Att låta dragen återge något
af personlig stämning vore dessutom profanerande,
då på stoiskt vis sinnesrörelser anses uteslutna
från verklig upphöjdhet. – Öfverallt i kulten möter
samma ängslighet om formen. Den saliggörande kraften
anses här som öfverallt, där det dramatisk-liturgiska
står främst, bero på ett noggrant iakttagande af
bokstafven. Det dramatiska är genomgående anlagdt på
känslostämningar, och särskildt nattvardsfirandet
låter den enskilde åskådligt upplefva (ofta under
tårar, som ingenstädes så naivt som i R. göras
till måttet för undfången nåd), hur den gudomliga
kärleken sänker sig ned just till honom. Men
för intresset för formler och ceremonier får det
pedagogisk-uppbyggliga vika (predikan är sällsynt),
och andakten förflyktigas lätt till ett oreflekteradt
försjunkande i den yttre gudstjänsthandlingen eller
en slö beundran af kyrkobyggnadens utsmyckning. –
I ingen annan kyrka äro bönerna i så hög grad
lofsånger: den första plikten mot Gud är tack
och lof. Kyrkan har kraft nog att ge näring åt
verklig gudsförtröstan och hjältemodig ståndaktighet
trots ryssens böjelse att i sin världsbetraktelse
dröja vid jordelifvets svårigheter och trots den
omfattning, i hvilken just han får erfara dem. Med
förmågan att fasthålla målet utan visshet att själf
få se dess uppnående följer dock likgiltighet för
initiativ. Verkliga sådana vore att ingripa i Guds
plan. Å andra sidan kan denna stämning slå öfver i sin
motsats, såsom hos Tolstoj, och förlorar då med sina
radikala omvärderingar all känning med det praktiskt
genomförbara: att följa evangeliets bud är nog för
att bota allt ondt i världen. – Kyrkan har vidare
på grundval af ryssens vekt människovänliga natur
alstrat en enastående samhörighetskänsla: uttrycken
"lille far", "lille bror" äro ej blott tomma fraser;
medkänslan och välgörenheten äro enastående. Men
medkänslan är densamma inför välförtjänta straff som
inför oskyldiga lidanden: därigenom fördunklas det
sedliga omdömet. Och allmosegifvandet är fullständigt
planlöst. Trots sitt inflytande förmår kyrkan föga,
där den saknar genklang i rådande tradition. Talrika
folkgrupper ha knappt hunnit öfver en förkristen
kultur; deras kristendom är blott till namnet mer än
hedendom (deras bilddyrkan t. ex. endast fetischism),
råheten och grymheten fullständigt ohöljda. Äfven där
kristna föreställningar få verka, rymma de bredvid
sig många hedniska kvarlefvor. Vidskepelse florerar
så som knappast annorstädes, och inför sedliga
missbildningar, dryckenskap o. d. är kyrkan med sitt
lågt stående prästerskap nog oftast vanmäktig; dock
lära numera vissa slag af inre mission bedrifvas. –
Under de senaste hundra åren har forskningen, delvis
stödd på västerländsk teologi, egnat sig åt exegetik,
etik, dogmatik, kyrkohistoria, polemik m. m. med
en viss framgång. Dock har ryska kyrkan något af
den äldsta
kyrkans benägenhet att med stolthet betrakta sin
kristendom som en religion "för barbarer". Många
kulturströmningar ha fått insteg, men ingen har
kunnat göra sig gällande (möjligen med undantag för de
sista årtiondena). Detta beror ej på någon inneboende
kraft hos den ryska kulturen, som alltifrån början
var ett lån från den själf i upplösning stadda
sengrekiska odlingen; utan det är religionen och
den därur framgående själfkänslan, som gett R. mod
att bevara sin kulturella egenart och att inför
andra nationers verkliga framsteg berömma sig af
dess ursprunglighet. Kyrkan anger ej riktningen,
som kulturen följer, men den skapar det bärkraftiga
underlaget, förbereder sinnena och håller spänningen
uppe, och det är trots allt kyrkan, som gör det bästa
för det ryska folkets utveckling.
Ryska kyrkan omfattar öfver 90 mill. ortodoxa
medlemmar och är fördelad på 3 metropoliter
(Petersburg, Kiev och Moskva). Under dem stå
inalles 133 biskopar (med eller utan stift)
och vikarier med 65 eparkier. Till den hvita
klerus höra 2,400 protopoper, 45,000 poper,
15,000 diakoner och 44,000 kyrkosångare med 60,000
gudstjänstlokaler. Munkklostren äro 462 med 9,317
munkar samt 8,266 noviser. Nunneklostren äro 400,
nunnorna 12,652, noviserna 40,275; ett stort antal
egnar sig åt sjukvård och kärleksverksamhet.
Om sekter se Raskolniker och Stundister.
Missionen riktar sig dels på sekterna, dels på
i R. förefintliga främmande trosbekännare. Utom
landets egna gränser har egentligen blott missionen
i Japan varit af betydelse. Om främmande kristliga
trosbekännare af österländsk typ se Armeniska kyrkan
och Unerade greker.
Lutheranerna följa konkordieboken och i ritualet mest
svenska kyrkoordningen af 1687 (vissa utvidgningar
1890). De bo mest i Östersjöprovinserna, Finland och
Polen. – Estland (se d. o., sp. 950) har omkr. 370,000
lutheraner med 143 gudstjänstlokaler och 69 präster;
Livland (se d. o., sp. 836) omkr. 1,160,000 med
303 gudstjänstlokaler och 180 präster; Kurland
omkr. 660,000 med 227 gudstjänstlokaler och 140
präster. De kyrkliga ordningarna äro där väsentligen
orubbade sedan Gustaf II Adolfs tid. 1832 års kyrkolag
inledde de kyrkliga särrättigheternas indragande;
församlingarna ställdes gemensamt med dem i R:s inre
under ett generalkonsistorium i Petersburg. Tsaren
afgör till stor del dess sammansättning och kan så
främja ryska syften. Kännbarast var förbudet mot
hvarje prästerlig ämbetshandling, som berörde de
ortodoxe. Omkr. 1850 hade omkr. 1/10 af Livlands
landtbor lockats in i statskyrkan; snart önskade
de återgå, men först efter särskild tillåtelse
fingo prästerna mottaga dem. Pobjedonostsev
(se d. o.) fordrade statskyrkans rätt öfver
alla, som en gång hört dit. Prästerna vägrade af
samvetsskäl lydnad och åtalades (i Livland 105 af
135). Folkundervisningen, som 1849 höjts till jämbredd
med Väst-Europas, sattes under Alexander II tillika
med gymnasier och akademisk undervisning betänkligt
tillbaka. – Det inre R:s lutherska kyrka omfattar 2
konsistorialområden, 1) Petersburgs (mellan Finska
viken, Hvita hafvet och Svarta hafvet; 2,349,362
kvkm., men blott omkr. 641,000 medlemmar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
