Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia I. Den normanniska tiden 862-1054 - Ryssland. Historia II. Den bysantinska tiden 1054-1240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden kommo i bruk hos dem, vittna i och för sig, lika
litet som de keltiska på Irland eller de frankiska
i Normandie, om nationalitetsskillnadens försvinnande.
II. Den bysantinska tiden (1054–1240). Genom
de seldsjukiske turkarnas framträngande från
Central-Asien till de arabiska kulturländerna
vid Kaspiska hafvet förstördes vid början af
1000-talet Östersjöfolkens handel nedför Volga med
dessa trakter. Samtidigt med Jaroslavs död (1054)
inträdde den fullständiga brytningen emellan den
grekiska och den latinska kyrkan. Därmed aftog äfven
den lifliga förbindelsen mellan de folk, som fått
sin kristendom från olika kyrkliga medelpunkter, från
Konstantinopel eller Rom, och som efter den tiden med
växande inbördes ofördragsamhet utvecklade sig under
skilda kulturinflytanden. I Skandinavien slocknade
hågen för samfärdseln med Grekland, och Gårdarike,
hvars forna storkonungar hägnat denna samfärdsel,
gällde för ett främmande kätterskt land. Normannerna
i R. kunde alltså icke längre häfda sitt rikes
enhet med sina skandinaviska stamfränders bistånd,
ehuru släktförbindelser emellan de regerande ätterna
förekommo ända till senare hälften af 1100-talet. De
egentlige ryssarna assimilerades efter hand med
massan af sina inhemska undersåtar, så mycket mer
som de senares tungomål var nära besläktadt med det
fornslaviska kyrkospråket, den bysantinska bildningens
organ nästan öfverallt n. om Konstantinopel. Sedan
furstarna efter normannisk sed skiftat fädernearfvet
sinsemellan, förmådde ingen af dem, hvarken med sina
följesmän (bojarer), som oupphörligt gingo öfver från
den ena hirden till den andra, eller med lejda skaror
af turkiska ryttarfolk, sådana som petjenegerna och
polovtserna (kumanerna), tillkämpa sig ett varaktigt
öfvervälde inom hela R. Därför splittrades riket
i en mängd större och smärre "delfurstendömen"
(udje’ly). Men hvarje furste sträfvade att helga
och befästa sin makt med kyrkans understöd i hvar
sin landsände. Sålunda utbredde och rotfäste sig
kristendomen alltmera, hvarjämte det slaviska
tungomålet spreds äfven i de finska bygderna. De
bofaste, länge till större delen grekiske, biskoparna,
som fått sin bildning i de uppblomstrande och
strängt reglerade klostersamfunden, förvärfvade
med sin skrifna och systematiska kanoniska rätt ett
starkare inflytande äfven på samhällsutvecklingen
än de kringflackande furstarna med sina tillfälliga
stadgar, genom hvilka de normanniska sedvänjorna
icke kunde räddas från förvanskning under
beröringen med den slaviska formlösheten. Det ryska
statslifvet fick därför en allt skarpare framträdande
bysantinsk-kyrklig anstrykning; och för så vidt som
dess enhet bibehölls, byggdes denna på hierarkisk
grundval, medan de politiska inrättningarna söndrades
och försvagades. Kyrkan ensam egde en verklig
organisation, hvars högste målsman var metropoliten
i Kiev, vanligen en grekisk munk, som lydde under
patriarkens i Konstantinopel domvärjo och erkände den
bysantinske kejsaren som den öfverste härskaren inom
den rättrogna kristenheten. – I början betraktades
Kiev äfven som den politiska medelpunkten, hvarifrån
"storfursten" (veli’kij knjaz) öfver hela R. skulle
utöfva ett slags medlarkall till allas inbördes sämja. Men om rätten till
denna värdighet och till de särskilda arfslotterna
utspann sig en strid, som det synes, mellan
slavisk och normannisk uppfattning af ättemännens
anspråk. Enligt den förra skulle arfvet skiftas så,
att alltid hela ättens hufvudman, den i genealogiskt
afseende närmaste till stamfadern, finge den förnämsta
lotten af det hela och de öfrige fränderna i samma
ordning hvar sin af de öfriga lotterna, allteftersom
dessa uppskattades för bättre eller sämre. Vid hvarje
hufvudmans frånfälle måste således hela arfskiftet
göras om, och furstarna egde rätt att flytta från
den ena "stolen" och staden till den andra. Enligt
normannisk sed åter borde arfslotterna stanna inom
de särskilda ättgrenarna och ärfvas vidare från fader
till son; först efter hela linjens utgång kunde en ny
tillträda. I förra fallet bevarades rikets ideella
enhet, men på bekostnad af statsmaktens stadga. I
senare fallet gick enheten alldeles förlorad,
men inom landsändarna kunde ett nytt ordnadt
statslif uppstå. Denna strid fick dock aldrig en
slutgiltig lösning. Visserligen lutade öfvervikten
till utbildandet af lokala furstendömen under vissa
linjer af Ruriks efterkommande (Rurikovitjerna). Men
inom hvarje linje upptogs striden emellan de båda
rättsåskådningarna på nytt, tills det nakna våldet
gjorde sig gällande emot all häfd och öfver hufvud
begreppet af en lagligen ordnad arfsrätt så godt som
utplånades ur det ryska statslifvet. Den slaviska
befolkningens provinsiella skiljaktigheter betydde
föga vid delfurstendömenas uppkomst, något mera dess
uppblandning med normanniska eller finska element. I
de södra, bördigare och folkrikare trakterna blef
allmogens ställning alltmera tryckt, i samma mån
som ur bojarernas led ett jordegarstånd framgick
med anspråk på böndernas arbetskrafter. – Jaroslavs
äldste son, Izjaslav (1054–78), undanträngdes gång
på gång från storfurstestolen af sina fränder, oaktadt
han sökte hjälp i Polen, Tyskland, t. o. m. hos
påfven, som garanterade hans sons tronföljd. Till
slut omkom han i det inbördes kriget. Hans broder
Vsevolod (1078–93) förde likaledes en stormig
regering, hvarunder från Rom nya försök gjordes att
vinna insteg i R. Under Svjatopolk Izjaslavitj
(1093–1113) hölls ett furstemöte i Liubetj
(1097), men de ingångna aftalen kränktes genom
storfurstens trolöshet, och släktfejderna fortsattes,
medan polovtserna härjade gränsbygderna. Efter
Svjatopolk bestegs tronen i Kiev af Vsevolods son
Vladimir Monomach (1113–25), som genom klokhet och
tapperhet lyckades bevara ett visst anseende, men
för öfrigt mindre vinnlade sig om storfurstemaktens
förkofran än om vidsträckta landförvärf för sin egen
ättgren. Hans afkomlingars tvedräkt inbördes och
med andra linjer ökade den allmänna oredan. Kievs
betydelse sjönk under ofta ombytta härskare och
upprepade plundringar. Dnjeprlandet, liksom trakterna
vid Düna, sönderföll i allt mindre furstendömen,
hvilkas innehafvare med möda upprätthöllo sin
ställning. Endast i Volynien och Galitj (ungefär
nuv. östra Galizien och Bukovina) uppstod på grund
af handelsförbindelser med Västern och Donauländerna
en något mera omfattande stat, där likväl den mäktiga
landtadeln kifvades om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
