Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia II. Den bysantinska tiden 1054-1240 - Ryssland. Historia III. Den tatariska tiden 1240-1480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjöduglige slaverna från långväga färder till
främmande marknader. – I de finska trakterna omkring
mellersta Volga funnos likaledes från den normanniska
tiden städer (Rostov och Suzdal), som uppblomstrat
till följd af den skandinavisk-orientaliska
samfärdseln. Äfven sedan denna samfärdsel i det
närmaste afstannat, anlades där af Jaroslav staden
Jaroslavlj. Men dessa utbygder från Novgorod kommo
snart under sydryska furstar, som i början icke
fäste stor vikt vid deras besittning. Vladimir
Monomach byggde visserligen vid Okas biflod
Kljasma staden Vladi’mir Zalje’sskij ("bortom
skogen"), men skänkte landet åt sin yngste son,
Jurij Dolgorukij ("Långhand"), som dock förstod
att med sina nordryska krigares tillhjälp vinna
öfvervikt äfven i Dnjeprlandet, hvarifrån han efter
sina lyckosamma fälttåg hemförde skaror af kolonister
för att befolka nya städer i skygd för söderns ändlösa
fejder och stäppnomadernas härjningar. Själf föredrog
han emellertid att stanna i det eröfrade Kiev som
storfurste (1154–57). Hans äldste son, Andrej
Bogoljubskij (efter sin gård Bogoljubovo nära
Vladimir), förlade på allvar sin makts tyngdpunkt till
sitt arfland, ehuru han ej försummade att inblanda sig
i andra, svagare furstars inbördes tvister och under
växlande omständigheter utsträckte sitt inflytande
icke blott till Kiev, som han till och med lät sina
trupper plundra (1169), utan äfven till Novgorod,
som han, sedan ett väpnadt anfall misslyckats,
tvang till eftergifvenhet genom att afspärra
spannmålstillförseln (1170). Men på samma gång
som han för sin egen del behöll storfurstetiteln,
stannade han i Vladimir, som han förskönade genom nya
kyrkobyggnader, till en del med biträde af konstnärer
från det latinska Västerlandet, och upphöjde till
regeringssäte för att bryta de äldre städernas för
furstemyndigheten besvärliga traditioner. Han försökte
äfven, fastän förgäfves, genom underhandlingar med
patriarken i Konstantinopel att upprätta en af Kiev
oberoende metropolitstol i Vladimir. Andrej mördades
visserligen af några sammansvurna bojarer (1174),
hvarefter förbittrade partistrider utbröto, men
hans verk fortsattes af hans broder Vsevolod
(1176–1212). Det nya storjurstcndömet Vladimir,
där härskarmakten stödde sig på den hastigt
tillväxande, af den furstliga godsförvaltningen
beroende kolonistbefolkningen (grundstommen till den
med de finske merierna starkt uppblandade storryska
stammen), utvidgade sina gränser åt ö. under strider
med mordvinerna och bulgarerna, äfvensom med den
linje af Rurikovitjerna, som innehade furstendömet
Rjazan. Vsevolod gällde för R:s mäktigaste furste,
men hans ätts anseende försvagades efter hans död
genom arflandets delning och oenigheten emellan hans
söner (storfurstar i Vladimir: Konstantin 1212–19,
Jurij 1219–38). – I det splittrade R. hade sålunda
uppstått två storfurstendömen jämte ett stort
antal mindre furstendömen och stadsrepubliker. Men
ingenstädes fanns en tillräckligt stadgad statsmakt,
som kunde samla folkets krafter till gemensamt försvar
och kulturarbete. Söndringen ökades därigenom, att
sambandet med den grekiska kyrkan och bildningen
försvagades efter Konstantinopels eröfring af de
latinske korsfararna (1204).
Emellertid förflyttades till följd af kolonisationen
öfvervikten från de södra landsdelarna till
de norra och nordöstra. Dnjeprlandets välstånd
undergräfdes genom de alltjämt pågående striderna
om storfurstestolen i Kiev, under det att från
Asien en ny fara närmade sig, i det att mongolerna
l. tatarerna inföllo i R. Men icke ens de sydryske
furstarnas första nederlag vid floden Kalka (1223),
hvarefter Djingis-kans härar tills vidare lämnade
R. i fred, förmådde de tvistande Rurikovitjerna
till endräktig sammanslutning. Därför visade sig
motståndet fruktlöst, när fienden med ännu starkare
krafter förnyade sitt anfall och efter att ha krossat
storfurstendömet Vladimirs makt på ett planmässigt
sätt fullbordade såväl Volgalandets som Dnjeprlandets
eröfring (1237–40).
III. Den tatariska tiden (1240–1480). Det asiatiska
välde, under hvilket R. hemföll (kanatet Kiptsjak,
från 1260 oberoende af storkanen), styrdes
af en mongolisk härskarätt, men hufvudmassan
af dess krigarskaror tillhörde den turkiska
folkstammen. Kanernas (Batu, d. 1256, Berke, 1257–66,
Mangu, 1266–81, Toktai, 1291–1313, Uz-bek, 1313–41,
Djanibek, 1341–57) förnämsta residens eller fältläger
("Gyllene horden") var Saraj vid nedre Volga. Där,
liksom äfven annanstädes (i Astrahan och Azov),
uppblomstrade handelsstäder till följd af den
samfärdsel, som tatarkanerna öppnade emellan det
inre Asien och de italienska, i synnerhet genuesiska,
kolonierna vid Svarta hafvet (Kaffa m. fl. orter
på Krim). Men tatarerna själfva förblefvo länge
i allmänhet krigiska nomader. De bosatte sig ej
bland den åkerbrukande slaviska befolkningen,
utan kringströfvade i större eller mindre horder
på stäpperna emellan Ural och Dnjestr. De utgjorde
tillika en ständigt slagfärdig ryttarhär, som vid
behof öfversvämmade upproriska landsändar, förstörde
städerna och nedhögg invånarna eller bortsläpade
dem till de orientaliska slafmarknaderna. Deras
militäriska öfverlägsenhet berodde icke blott på
antalet, utan äfven på en sträng disciplin och
en jämförelsevis högt utbildad krigskonst. Den
tatariska eröfringen betydde sålunda icke en
varaktig ockupation, än mindre upprättandet af ett
ordnadt rike med fast territoriell begränsning. Det
tatariska inflytandet på R:s utveckling gjorde sig
därför gällande i olika mån alltefter de särskilda
landsdelarnas afstånd från den tatariska krigsmaktens
medelpunkt, "Gyllene horden". – Tyngst hvilade oket
öfver Volgalandet. De kufvade ryssarna underkastades
ett finansiellt utpressningssystem (personliga
skatter efter allmän folkräkning, handelspålagor,
skjutsskyldighet), som torde haft sin förebild i den
kinesiska administrationen, men som icke genomfördes
på ett konsekvent och omedelbart sätt. Kanens
uppbördsmän (baskaker) reste tid efter annan, med
eller utan trupper, omkring från stad till stad,
hvarvid de kräfde de ryske furstarnas medverkan. De
senare betraktades af kanen som ansvariga för folkets
lydnad, men fingo behålla eller till och med utvidga
sina landområden under fortsatta inbördes strider,
i hvilka tatarerna då och då ingrepo, vanligen efter
ansökan af någon bland de stridande. Furstarna täflade
om kanens gunst genom uppvaktningar i "horden"
(orda’, "lägret"), ömsesidiga klagomål och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
