Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia III. Den tatariska tiden 1240-1480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underdåniga gåfvor, med hvilka de köpte hans fullmaktsbref
(jarly’k). För att uppfylla sina förpliktelser mot
honom måste de i sin ordning förtrycka undersåtarna
och följde därvid tatariska sedvänjor. Sålunda
utbildades begreppet om en härskarmakt, som icke
var bunden af någon laglig ordning. Tatarkanen som
allas oinskränkte öfverherre kallades af ryssarna
"tsar" liksom den bysantinske kejsaren, hvars
ideella öfverhöghet fördunklades af den faktiska
våldsmakten. En viss helgd fick underkastelsen genom
tatarernas förhållande till den ortodoxa kyrkan, som,
äfven sedan de (under Berke-kan) öfvergått till islam,
åtnjöt skydd och skattefrihet i kraft af kanernas
privilegiebref. Sedan Kiev under den tatariska
eröfringen blifvit förhärjadt, hade metropoliterna,
som fortfarande gjorde anspråk på den högsta kyrkliga
myndigheten öfver "allt Ryssland", länge icke
ett fast residens, utan reste omkring under många
vedermödor för att inviga kyrkor och biskopar i alla
landsändar. Men omsider (definitivt från 1299), när
det visat sig, att kyrkans oberoende var tryggast
under den otrogne kanens beskärm, blef Vladimir
metropolitsäte, ehuru dess innehafvares myndighet
ofta bestreds af medtäflare i västra R. Metropoliten
och hans prästerskap inskärpte obetingad lydnad
för öfverhetens bud och understödde de furstar, som
ådagalade största trohet i kanens tjänst. Ett annat
enhetsband var storfurstevärdigheten, som alltjämt
utgjorde högsta föremålet för furstarnas ärelystnad,
men numera kunde uppnås endast genom kanens nåd. Sedan
Jurij Vsevolodovitj stupat under försvaret mot
tatarerna, erkändes hans broder Jaroslav Vsevolodovitj
(1238–46) af eröfraren som storfurste af Vladimir. Han
aflifvades vid storkanens hof i Mongoliet, men efter
åtskilliga förvecklingar lyckades hans son Alexander
Nevskij (storfurste 1253–63) befästa sin ställning,
stödd på kanens förtroende. Tillnamnet "Nevskij",
som långt efteråt jämte dyrkan som helgon tillerkändes
honom, bevarar minnet af en tämligen obetydlig seger,
som han i egenskap af vald furste af Novgorod vann
vid Neva (1240) öfver en skara svenska, finska
och norska korsfarare. Han hade äfven stridt mot
livländska orden (seger på Peipussjöns is 1242). Hans
historiska betydelse som storfurste består däri,
att han förmedlade den tatariska skattläggningen
i Volgalandet och äfven förmådde Novgorod att
betala kanen en tillfällig tribut. Hans broder
och efterträdare Jaroslav Jaroslavitj (1263–72)
var den förste storfurste, som icke residerade
i Vladimir. Ehuru titeln var fäst vid denna
stad, föredrogo dock innehafvarna att grunda sin
faktiska makt på sina ärfda furstendömen och deras
hufvudorter. Från Jaroslav Jaroslavitj härstammar
furstelinjen i Tver, hvars betydelse växte genom
förbindelsen med Novgorod och aflägsenheten från
tatarernas omedelbara ingripande. Volgalandets
splittring fortgick för öfrigt, allteftersom
ätten utgrenade sig. Furstarnas strider gällde
såväl de särskilda arfländernas utvidgning som
storfurstevärdigheten. I sammanhang därmed hemsöktes
landet gång på gång af tatariska härar. Under dessa
förvecklingar växte, såsom jämförelsevis skyddadt,
furstendömet Moskva (staden omtalas först 1147),
som tillfallit Alexander Nevskijs yngste son,
Daniel (Danilo, d. 1303).
Emellan Tver (Michail Jaroslavitj, d. 1318;
hans söner Dimitrij och Alexander)
och Moskva (Jurij Danilovitj, d. 1325;
hans broder Ivan) uppstod en långvarig rivalitet,
som slutade med Moskvas öfvervikt genom tatariskt
bistånd. Ivan I Danilovitj, storfurste 1328–40,
som för att stärka sitt anseende lyckats öfvertala
metropoliten Peter ("den helige") att flytta till
Moskva (1326), utnämndes af kanen till storfurste
(1328) och antog som sådan, i likhet med metropoliten,
titeln "af allt Ryssland". Viktigare än denna titel
med dess anspråk var det uppdrag, som kanen gaf honom,
att insamla tatarskatten från de öfrige furstarna och
deras undersåtar. Därigenom fick Ivan (kallad Kalita’,
"penningpungen") tillfälle såväl att rikta sig själf
som att i kanens namn, men utan inblandning af hans
ämbetsmän, utöfva en tryckande myndighet äfven
utom sitt eget furstendöme. Moskvas makttillväxt
berodde af denna finansiella entreprenad, som åter
förutsatte en obetviflad trohet mot kanen. Det
ingick därför i storfurstens politik att hindra de
öfrige furstarna att personligen besöka "horden"
och där knyta för honom farliga förbindelser. Efter
Ivans död bevarades den vunna ställningen af hans
söner Simeon (kallad Gordyj, "den stolte", 1340–53)
och Ivan II (1353–59). Storfurstevärdighetens
öfvergång till Moskva innebar icke en emancipation
från det tatariska inflytandet, utan snarare dess
djupare inträngande i det ryska samhället genom
det skärpta skatteförtrycket. – Det södra R. (med
Kiev, Tjernigov m. fl. städer) förhärjades nästan
helt och hållet af tatarerna. Volynien och Galitj,
som äfven öfversvämmades af dem under tågen
mot Ungern och Polen, bevarade dock sin politiska
tillvaro. Furst Daniel (Danilo) Romanovitj (1229–64),
som innehade dessa länder, nödgades hylla Batu. Han
försökte visserligen vinna bistånd af västerländska
korsfarare och erkände därför påfven som kyrkligt
öfverhufvud. Men då hans hopp sveks, oaktadt påfven
sände honom konungakronan (1255), bröt han med Rom och
underkastade sig åter det tatariska öfverväldet. Hans
rike splittrades mellan hans efterkommande. Slutligen
eröfrades Volynien omkr. 1340 af Litauen, Galitj
1349 af Polen (såsom polsk provins Rus czerwona,
"Röda Ryssland"). De litauiske härskarna (Mindowe,
Witen, Gedimin) hade redan med sitt välde införlifvat
en mängd smärre ryska furstendömen vid öfre Dnjepr
och Düna, dit den tatariska eröfringen icke hade
framträngt. Sålunda uppstod en samlad statsmakt,
inom hvilken det ryska folkelementet (främst det
hvitryska, hvars språk längre fram begagnades i
härskarnas kansli och antogs af många litauiska
stormän) under litauisk ledning arbetade sig
fram till större betydelse. Gedimins son Olgerd
(d. 1377) gick anfallsvis till väga emot tatarerna
under upprepade fälttåg, som utsträcktes ända till
Svarta hafvet. I det eröfrade gränslandet (Ukraina)
invid stäppen återuppbyggdes de förstörda städerna,
och en ny rysk kolonisation började fatta fotfäste
och utbreda sig. Det litauisk-ryska storfurstendömet
förberedde sålunda R:s befrielse från det tatariska
oket. Men tillika utvecklades emellan Litauen och
Moskva en politisk motsats, som skärptes genom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
