Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia IV. Den moskovitiska tiden 1480-1700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Litauen) medtäflare om högsta makten, furst Michail
Vasiljevitj Glinskij, afföll till Vasilij, som med
hans bistånd förvärfvade flera nya besittningar,
bland dem det viktiga Smolensk (1514). Däremot
var storfurstens ställning till tatarerna ganska
brydsam. Hans bemödanden att befästa sitt inflytande
öfver Kazan invecklade honom i strid med krimske
kanen, som härjade hans land och till och med aftvang
Moskva en ny underdånighetsförpliktelse (1521). Den
inre oredan i tatarkanaten åstadkom likväl ett
omslag till Vasilijs förmån, och mot slutet af hans
regering böjde sig åter Kazan för hans makt. – Ivan
IV Vasiljevitj (1533–84) var vid faderns frånfälle
endast tre år gammal, och regeringen öfvertogs af hans
moder, Elena, Michail Glinskijs brorsdotter. Genom
lättsinne och svaghet blottställde hon dock snart sin
myndighet för häftiga angrepp. Storfurstens farbröder
misslyckades visserligen i sina upprorsförsök,
men emellan Elenas gunstlingar och andra stormän
växlade makten oupphörligt. Efter hennes död (1538)
kifvades alltjämt bojarpartierna, utan att någon
förmyndarstyrelse insattes, under flera furstliga
släkter (Glinskij, Bjelskij, Sjujskij) om väldet i
den nye storfurstens namn och missbrukade hans nycker
och tyranniska anlag till hvarandras fördärf. Blott
personliga lidelser, ingen medveten aristokratisk
politik bestämde deras framfart. Skattkammaren tömdes,
folket förtrycktes värre än någonsin, krigsmakten
vårdslösades, och tatarernas upprepade härjningar
rågade förödmjukelsen och eländet. Reaktionen mot
det anarkiska bojarväldet inleddes ändtligen af
kyrkan, som fann stöd i det allmänna missnöjet. Den
sluge och kraftige metropoliten Makarij krönte
storfursten högtidligen till tsar (1547),
hvarigenom själfhärskardömet upphöjdes till samma
kyrklig-politiska rang som det forna bysantinska
kejsardömet (titeln bekräftad af patriarken i
Konstantinopel 1561), förmälde honom med Anastasia
Romanovna, som tillhörde en utom partistriderna
stående bojarätt, och omgaf honom, sedan han
blifvit uppskrämd af en folkresning i Moskva, med nya
rådgifvare, bland hvilka metropolitens verktyg popen
Silvester (Domostrojs författare) och adelsmannen
Aleksej Adasjev voro de inflytelserikaste. Kyrkans
och tsarens förbund till samhällets förbättring
bekräftades på ett allmänt riksmöte (zemskij sobor)
i Moskva (1550), där bojarerna förödmjukades, och på
flera synoder, hvilkas beslut beteckna ortodoxiens
och ritualismens fulla seger öfver kätteriet, som,
till en del påverkadt af den tyska reformationen,
åter hade rest sitt hufvud. En ny världslig
sudebnik (1550), flera andra stadgar, äfvensom en
ny kyrkoordning (Stogla’v, "de hundra kapitlen",
1551), utgjorde frukterna af en lagstiftning, som
åsyftade det "heliga" R:s (Svjata’ja Rus) inre
lugn, af söndring från den latinska Västern och
upprättelse mot de otrogne. Bojarerna undanträngdes
från provinsförvaltningen, åtminstone tills vidare,
i det att en del af rättskipningen och uppbörden
öfverlämnades åt menigheternas valda ombud. Men denna
begynnande själfstyrelse blef snart också tryckande,
enär det gemensamma ansvaret för de dryga pålagorna
alstrade nya tvister och missbruk. Ett fotfolk af
värfvade bösseskyttar (strjeltsy, "streltser")
upprättades och förlades i städerna, där de gynnades med stora
förmåner på de öfrige invånarnas bekostnad. Dessutom
skärptes adelns rusttjänst, hvadan äfven nya
tjänstegods utdelades, t. o. m. af den skattskyldiga
jorden, till afbräck för allmogens personliga
frihet. Den förstärkta krigsmakten användes till
eröfringen af Kazan (1552) och Astrahan (fullb. 1557),
hvarigenom tsarens välde utsträcktes till nedre Volga;
de kaukasiska stammarna föranleddes att söka hans
skydd, nya fält öppnades för den ryska kolonisationen,
och hären ökades med massor af tatariska ryttare. Men
Ivan, som kände sin makt växa, vägrade lyda sina
rådgifvare, som tillstyrkte krigets fortsättning mot
de redan angripne krimske tatarerna. I stället kastade
han sig, så snart gränsfejden med Sverige (1555–57)
blifvit bilagd, öfver den i upplösning stadda
livländska ordensstaten samt eröfrade Narva (1558),
Dorpat (1559) och flera andra orter. Uppmuntrad af
dessa framgångar, bröt han alldeles med Silvester och
Adasjev, som förvisades från hofvet, hvarjämte flera
af deras anhängare afrättades. Efter fredsbrottet
med Polen, som äfven gjorde anspråk på Livland,
gick kriget sämre oaktadt eröfringen af Polotsk
(1563). Tsarens misstänksamhet eggade honom då till
ett allt vildare tyranni (däraf hans tillnamn Groznyj,
"den grymme"). Närmast riktades förföljelsen mot
bojarerna för deras verkliga och förmenta stämplingar
med fienden. Men snart trodde sig Ivan ha att kämpa
med ett vida mer utgrenadt förräderi. Han öfvergaf
sin hufvudstad, upprättade för sin egen trygghet
under sin särskilda kammare eller fatabur ett slags
sidoregering (opri’tjinina), till hvars underhåll en
del af riket och dess inkomster anslogos, och omgaf
sig med en lifvakt af bödlar, bemyndigade att uppsöka
hans inhemska fiender, utan hänsyn till den egentliga
landsförvaltningen (ze’mstjina), som tsaren, för att
visa sin onåd, till namnet afstod åt bojarrådet, en
tid underordnadt en tatarisk höfding med titel af
"storfurste af allt Ryssland". Bland skräckväldets
många offer voro flera af tsarens släktingar,
metropoliten Filipp (1568, sedan dyrkad som helgon),
som vågat göra honom föreställningar, och tusentals
invånare i Novgorod, som på en gång nedhöggos eller
dränktes i Volchov (1570). Samtidigt pågick kriget
icke blott med Polen, utan äfven med kanen af Krim,
som tsaren efter Moskvas härjning (1571) sökte blidka
genom feg eftergifvenhet, och med Sverige, sedan Ivan
förgäfves belägrat Reval (1570–71) och misshandlat
en svensk beskickning. Olyckorna hopade sig efter
den krigiske Stefan Báthorys tronbestigning i Polen
(1575). Efter förlusten af Polotsk (1579) och Pskov
(1581) måste tsaren genom freden i Zapolje (eller
Kiverova gora) 1582 erkänna polackernas besittning af
största delen af Livland. Vid fredsförhandlingarna,
under hvilka han i ett anfall af raseri mördade
sin äldste son, hade han anlitat den påflige
legaten Possevinos bemedling och förespeglat
honom sin afsikt att sluta sig till den romerska
kyrkan. Genom flera stillestånd (senast 1583) måste
han lämna i svenskarnas händer utom Estland äfven
Kexholm, Ivangorod, Jama och Koporie med tillhörande
områden. Däremot utvidgades riket på annat håll,
oberoende af Ivans krigsföretag. Tatarkanatet Sibi’r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
