Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia IV. Den moskovitiska tiden 1480-1700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(omkring floden Tobol) eröfrades (1581–84) af
äfventyraren Jermak Timofejev, efter uppdrag af
köpmanssläkten Stroganov, åt hvilken tsaren gifvit
tillstånd att anlägga nybyggen vid Karna och längre
österut. Samfärdseln med Europa gaf upphof åt
hamnstaden Archangelsk (1584), sedan engelsmännen
(1553) funnit vägen till Dvinas mynning och af
tsaren utverkat sig stora handelsprivilegier. –
Ivans son Fedor Ivanovitj (1584–98) var svag till
både kropp och själ. Regeringen fördes i hans
namn af hans svåger Boris Fedorovitj Godunov, som
tillhörde en föga ansedd, urspr. tatarisk släkt,
men redan genom tsar Ivans gunst hade kommit sig upp
till stort inflytande. Efter de långvariga krigen
rådde mycken inre nöd och jäsning. De misslyckade
sammansvärjningarna emot Godunov bidrogo blott att
ytterligare försvaga de gamla ätterna, hvilkas
fientliga medlemmar af honom strängt straffades
och förföljdes. De af tsar Ivan, ehuru utan plan,
ökade ämbetsverken i Moskva uppammade en roflysten
skrifvarklass, som genom sina ränker befordrade
tyranniet. Godunov sökte äfven stöd hos kyrkan
och lågadeln. Den ifrågasatta indragningen af
kyrkogodsens privilegier verkställdes ej. Däremot
höjdes hierarkiens anseende och dess oberoende af
Konstantinopel genom patriarkatets upprättande
(1589) efter underhandlingar med den grekiska
hierarkien. Lågadeln, som genom sin tvungna
krigstjänst blifvit utarmad, under det att
dagsverkarna utvandrade till de bördiga, efter
tatarkanatens fall tillgängliga trakterna vid nedre
Volga, hugnades därmed, att husbönderna fingo rätt (i
synnerhet genom en förordning af 1597) att inom vissa
år återhämta sina förrymda underhafvande. Allmogens
lifegenskap infördes dock ej med ens genom en
uttrycklig lag, utan framgick alltmer utpräglad
som en af staten steg för steg erkänd följd af den
allmänna utveckling, hvarigenom å ena sidan adeln
för lifvet fjättrades vid tsarens tjänst, å andra
sidan de skattskyldiga byalagen, för att icke digna
under de gemensamma förpliktelserna, föranleddes att
återbörda sina bortflyttade medlemmar. Men okets
försvårande framkallade åter ett mer eller mindre
öppet motstånd. För öfrigt saknade icke Godunovs
i det hela fredliga styrelse yttre framgångar. Det
för kort tid förnyade kriget (1590) med Sverige ledde
till en ny fredstraktat, hvarigenom de förlorade ryska
landskapen återförvärvades mot erkännande af Sveriges
besittning af Estland (1595). Tatariska anfall
afvärjdes, de sibiriska besittningarna utvidgades (från
denna tid använda till förvisningsorter), och ehuru
inblandningen i polska konungavalet 1587 blef utan
resultat, uppträdde den moskovitiska diplomatien med
ökadt själfförtroende, hvarigenom äfven regentens
anseende växte. Sedan tsarens unge broder, Dimitrij,
på ett outredt sätt försvunnit (1591), enligt ryktet
genom Godunovs anstiftan, fanns ingen tronarfvinge
af den moskovitiska härskarätten. Oaktadt bojarrådet
efter Fedors död sökte tillvälla sig makten, valdes
Boris Fedorovitj (1598–1605), med sin syster tsaritsa
Irinas och patriarken Jobs bistånd, till tsar af ett
tämligen tumultuariskt riksmöte. Men han trycktes
af medvetandet att den stora mängden af undersåtarna
ändock betraktade honom som
usurpator. Hans såväl yttre som inre politik röjde på
samma gång halfhet och hänsynslöshet. Han gynnade
utlänningarnas handel, anställde främmande yrkesmän
och legoknektar, sände ryssar att studera i Europa,
men vågade icke öppet trotsa prästerskapets fördomar
mot den västerländska bildningen. Han fruktade att
inlåta sig i krig, men han eggade grannmakterna mot
hvarandra genom tvetydiga förespeglingar och bedref
stämplingar bland deras undersåtar. Han sökte vinna de
olika folkklasserna genom öfverdrifven frikostighet
och illa beräknade eftergifter, men uppmuntrade
tillika spioner och angifvare och förföljde
alla misstänkta med stor grymhet, i synnerhet
bojarerna. Den högt uppburne Fedor Nikititj Romanov
(af samma släkt som tsar Ivans första gemål) och hans
hustru tvungos att gå i kloster (1601; i klostret bar
han namnet Filaret), och hans bröder förvisades. Ett
allmänt osäkerhetstillstånd inträdde. Upprorshopar
bildade sig inom landet, hvilka med möda kufvades af
tsarens trupper. Vid gränserna slöto sig oupphörligt
nya flyktingar till kosackerna, krigiska äfventyrare
af olika härkomst, men förnämligast ryssar, hvilka,
i den mån som tatarerna undanträngdes, samlade sig i
stäpptrakterna och under valda hetmaner l. atamaner
(af ty. hauptmann) företogo plundringståg mot de
otrogne, men vid gynnsamma tillfällen äfven mot den
bofasta kristna befolkningen. Vid Dnjepr och Don
uppträda de redan på 1400-talet, på 1500-talet vid
Volga och Jaik (Ural) m. fl. floder, utefter hvilka
de flyttade sina lägerbyar. I Ukraina hade Stefan
Báthory upprättat en af staten erkänd kosackhär,
i hvilken ett begränsadt antal inregistrerades; men
dessutom funnos många andra själfrådiga skaror, som
egde en medelpunkt i zaporogernas läger (setj) på en
holme nedom Dnjeprfallen. Dnjeprkosackerna reste sig
ofta mot de polske herrarna, i synnerhet sedan den
katolska propagandans fanatism alltmera oroat den
litauisk-ryska befolkningen efter den framtvungna
kyrkliga unionen i Brest (1596). Men förvirringen
i det moskovitiska riket antydde möjligheten af
en diversion, som den polska adeln och jesuiterna
kunde begagna för sina syften. I spetsen för en här
af kosacker och polacker anryckte (1604) mot tsar
Boris en tronpretendent ("den falske Dimitrij"), hvars
rätta härkomst är insvept i djupt dunkel. Enligt den
ryska officiella traditionen var han en förlupen munk
vid namn Grigorij (Grisjka) Otrepiev. Själf utgaf
han sig, när han först uppträdde i Ukraina, för den
lyckligen räddade tsarevitj Dimitrij och erkändes
äfven af konung Sigismund III. Den moskovitiska
gränsbefolkningen och de mot Dimitrij utsända
trupperna afföllo till honom. Kort efter Boris’
plötsliga död utbröt en resning i själfva Moskva. Hans
son Fedor (II), som utropats till tsar, mördades, och
Dimitrij hyllades som rättmätig härskare. Han visade
rik begåfning, ädelmod och verksamhetslust, men äfven
oförsiktighet och lättsinne. Ehuru han undandrog sig
att efter löfte arbeta för katolicismen, väckte hans
förkärlek för utländska sedvänjor och ringaktning
af de ortodoxa ceremonierna folkets misstankar och
ovilja, som stegrades vid hans förmälning med den
polska magnatdottern Marina Mniszek. Medan pöbeln
i Moskva öfverföll de polske bröllopsgästerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
