Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia IV. Den moskovitiska tiden 1480-1700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mördades (1606) Dimitrij af några sammansvurna bojarer
under ledning af furst Vasilij Ivanovitj Sjujskij
(1606–10), som omedelbart upphöjdes på tronen,
men med en genom en försäkran till rådet inskränkt
makt. Hans myndighet rönte dock mycket motstånd utom
hufvudstaden. Den revolutionära oron urartade snart
till en allmän anarki (smu’tnoje vremja, "oredans
tid"). Massor af lifegna bönder och underkufvade
finska stammar reste sig, eggade af kosacker, från
alla håll och plundrade bygderna under olika anförare,
af hvilka många uppträdde som medlemmar af den gamla
tsarätten. Den mest beryktade var den Dimitrij, som
af Marina erkändes för hennes undkomne make och,
understödd af en mängd polska adelsmän, uppslog sitt
läger i byn Tusjino nära Moskva (Tu’sjinskij vor,
"skälmen i Tusjino"; om denne tronpretendent och den
föregående se Dimitrij 5). Efter fördraget i Viborg
(1609), enligt hvilket Kexholms län skulle afträdas
till Sverige, fick Vasilij undsättning af en svensk
här under Jakob De la Gardie, som förenade sig med en
rysk under tsarens frände furst Michail Vasiljevitj
Skopin-Sjujskij. Det berömda klostret Troitsa,
som belägrats af polackerna, räddades. Tusjinolägret
sprängdes, men åtskilliga ryska herrar, som icke ville
erkänna Vasilij, erbjödo kronan åt Sigismunds son,
Vladislav, mot villkor af enväldets afskaffande. Den
polske fältherren Zolkiewski slog den svensk-ryska
hären vid Klusjino (1610), hvarefter Vasilij,
den siste Ruriksättlingen på R:s tron, afsattes,
bojarrådet lät hylla Vladislav, öppnade Moskvas
portar för Zolkiewski och afsände en beskickning
till den likaledes antågande Sigismund för att hämta
den nye tsaren. Patriarken Germogen (Hermogen)
protesterade dock emot det kätterska valet, men
kastades af polackerna i fängelse, där han omkom. Emot
bojarerna och polackerna reste sig den aflifvade
Tusjinoskälmens kosacker under furst Trubetskoj och
atamanen Zarutskij, jämte en adelshär under Prokopij
Ljapunov, och de tre höfvitsmännen (trojenatja’lniki)
belägrade Moskva, under det att Sigismund bemäktigade
sig Smolensk och De la Gardie Novgorod (1611), som
förmåddes att utbedja sig Karl IX:s son Karl Filip
till tsar. Ljapunov mördades inom kort af kosackerna,
som fortsatte belägringen och för öfrigt härjade vidt
och bredt i landet. Allmogens hopp om träldomsokets
afskuddande slocknade under våldsverkarnas ofog och
hungersnödens tryck. Från Troitsa utsändes uppmaningar
till kättarnas fördrifvande; åtskilliga städer och
landsändar ingingo förbund till ömsesidigt försvar,
och i Nizjnij-Novgorod började en ny, på samma gång
nationell och mot den kosackiska friheten reaktionär
rörelse under ledning af slaktaren Kosma Zacharytj
Minin-Suchorukij och furst Dimitrij Michajlovitj
Pozjarskij, en af Ljapunovs underbefälhafvare. En
ny adelshär uppsattes och utrustades af städerna
vid Volga; ett slags konfederation till rikets
återupprättande bildades i Jaroslavlj (1612), och
sedan Trubetskoj med sina kosacker motvilligt gjort
gemensam sak med Pozjarskij, tvungos polackerna
i Moskva till kapitulation, innan Sigismund hann
fram till deras undsättning. Valda ombud från olika
ämbetsmannaklasser, städer och landsändar kallades
till den
ödelagda hufvudstaden, och efter häftiga partitvister,
sedan Pozjarskij och hans vänner visat sig icke
längre kunna eller vilja genomdrifva Karl Filips
val, valdes den 16-årige, af modern i klostret
uppfostrade Michail Fedorovitj Romanov, Filarets son,
till tsar (febr. 1613), hufvudsakligen genom kyrkans
inflytande öfver en del af lågadeln och kosackerna,
hvarvid bojarerna, enligt trovärdiga uppgifter,
affordrade honom en handfästning till sin förmån. –
Mikael (Michail) Fedorovitj (1613–45), stamfader för
dynastien Romanov, vann först allmänt erkännande,
sedan de ännu motspänstige kosackerna under Zarutskij
och andra anförare blifvit slagna eller blidkade
genom gåfvor och förmåner, sedan Novgorod återförenats
med riket efter den under engelsk-holländsk medling
afslutna freden i Stolbova (1617), hvarigenom R.
afstod Kexholms län jämte Ingermanland till Sverige
och sålunda utestängdes från Östersjön, och sedan
polackerna upphört att med vapenmakt påyrka Vladislavs
rätt till kronan efter stilleståndet i Deulino (1618),
hvarigenom Smolensk och Tjernigov jämte andra städer
och områden afträddes till Polen-Litauen. Under tiden
fördes styrelsen egentligen af bojarrådet, men under
kontroll af den nästan ständigt samlade riksdagen
(zemskij sobo’r), som hufvudsakligen representerade
den väpnade lågadelns och tjänstemännens
intressen. Sedermera öfvergick makten till Mikaels
fader, Filaret, hvilken efter sin återkomst från den
polska fångenskapen invigdes till patriark (1619)
och som "storherre" (veli’kij gosuda’r) äfven i det
yttre likställdes med tsaren. Detta "dubbelvälde"
(dvojevla’stije) främjade genom kyrkans auktoritet
den inledda reaktionen. Nya kättarförföljelser
anställdes, mot främmande trosläror och europeisk
bildning vidtogos stränga afspärrningsåtgärder,
det lägre prästerskapet, hvars söner hindrades att
öfvergå till andra yrken, förvandlades nära nog till
en ärftlig kast. Ämbetsverken och skrifvarinflytandet
återupprättades, militärbefälhafvare (vojevoder)
med sekreterare (diaker) insattes till styresmän
i de flesta städer, hvilkas själfstyrelse alltmer
gick under och hvilkas borgare, ehuru hämmade i
sin rörelse genom hvarjehanda nyinrättade monopol,
icke fingo genom bortflyttning undandraga sig
det höjda skatteansvaret. Framför allt skärptes
allmogens lifegenskap, och rymmarna uppsöktes med
större eftertryck än förr. Men på samma gång som
den nationella utvecklingen koncentrerades, kände
sig den återupprättade statsmakten behöfva utländskt
bistånd. De diplomatiska förbindelserna med Europa
blefvo lifligare, penninglån söktes hos främmande
regeringar, och för första gången mottogs i Moskva en
ständig representant för en utländsk makt, näml. för
Sverige (1631). Främmande legotrupper värfvades
i stort antal, och invid Moskva uppväxte en hel
europeisk förstad (Inostra’nnaja l. Njeme’tskaja
sloboda’, "utländska l. tyska köpingen"), där
officerare, köpmän och handtverkare från olika
länder fingo bosätta sig. För öfrigt var R. genom sin
utmattning hänvisadt till en fredlig politik. Enda
afbrottet var det illa förda, ehuru med svenskt
bistånd förberedda polska kriget (1632–34); de ryska
afträdelserna bekräftades genom en definitiv fred,
men konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
