Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia IV. Den moskovitiska tiden 1480-1700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vladislav IV erkände Mikael som tsar. Efter Filarets
död (1633) fick bojarrådet åter större inflytande,
men styrelsen bibehöll eljest sin förra riktning. De
donske kosackerna, som bildade ett nästan oberoende
samfund, öfverrumplade den af turkarna besatta
fästningen Azov (1637). Men då de hembjödo sin
eröfring åt tsaren, svarade han, efter att ha hört
riksdagens mening, afböjande (1642), för att ej
ådraga sig sultanens vrede, och kosackerna funno
rådligast att utrymma Azov. Däremot uppmuntrades
de sibiriske kosackernas ströftåg, som utsträcktes
bortom Jenisej och Lena för att aftvinga infödingarna
skatt i pälsverk, till förmån äfven för tsarens
kassa. Förskansade läger och äfven städer anlades
som stödjepunkter för det ryska väldet i dessa
trakter. – Under Aleksej Michajlovitj (1645–76)
utbröto åter oroligheter i Moskva (1648), Pskov
och Novgorod (1650) m. fl. andra städer på grund
af förvaltningens missbruk och rättskipningens
partiskhet. Den omarbetade lagbok (Ulozje’nije),
som tsaren med riksdagens bekräftelse utgaf (1649),
afhjälpte endast i ringa mån klagomålen, så mycket
mindre som ständigt nya, motsägande förordningar
(uka’zy) utfärdades. Kyrkan skakades af en för R:s
utveckling ödesdiger schism (rasko’l). Till patriark
upphöjdes (1652) den fromme tsarens personlige vän
Nikon, en man af oböjlig härskarvilja. Äfven i den
världsliga styrelsen ville han spela samma roll
som Filaret och gjorde därigenom de tillbakasatte
bojarerna till sina fiender. Han behandlade
prästerskapet med öfvermod, omgaf sig med stor ståt
och införde, för att åstadkomma öfverensstämmelse
mellan den ryska och den grekiska kyrkan, åtskilliga
rättelser i kyrkoböckerna och liturgiska nyheter,
som väckte stor ovilja på många håll. Då tsaren
icke gaf honom tillräckligt medhåll mot bojarerna,
nedlade han skötseln af sitt ämbete (1658), men
tillät icke, att det besattes med någon annan, och
angrep sina fiender med bannlysningar. Därigenom
ökades det kyrkliga splitet. Slutligen afsattes Nikon
af ett stort kyrkomöte i Moskva (1666–67) under de
orientaliske patriarkernas ledning och inspärrades
i kloster (d. 1681), men tillika stadfästes
hans ändringar i gudstjänsten, och motståndarna
fördömdes som affällingar från kyrkan och sekterister
(rasko’lniki). Den världsliga makten uppfordrades
att återställa kyrkans enhet. Men förföljelserna
eggade fanatismen. Utom de egentlige "gammaltroende"
(starovje’ry) uppstodo många sekter, som förkastade
all hierarki, samhällsordning och sedlig tukt. Den
religiösa oppositionen sammansmälte med den sociala,
som skärptes till följd af de betungande krigen. De
sydryske kosackerna, som under sin hetman Bogdan
Chmielnicki rest sig mot Polen (1648), vände sig,
när krigslyckan svek dem, till tsaren, som på
riksdagens tillstyrkan tog dem i sitt skydd. En
traktat afslöts (1654), hvarigenom "Lillryssland"
(Mala’ja Rossi’ja) med bevarande af sin kosackiska
själfstyrelse trädde i ett slags personalunion
med moskovitiska riket. Tsaren inryckte i Litauen,
som utan stor svårighet eröfrades, enär Polen äfven
angreps af Sverige. Aleksej antog titel af herre öfver
"allt Stora, Lilla och Hvita Ryssland". Emellertid
invecklade han sig i krig med Sverige, intog Dorpat
och härjade Livland.
Men i Lill-Ryssland utbröto
partistrider. Kosackhöfdingarnas opålitlighet och de
moskovitiska traktatkränkningarna vållade ett affall,
som understöddes af de krimske tatarerna. Polackerna
förnyade kriget, som förmådde tsaren att i Kardis
(1661) bekräfta Stolbovafreden med Sverige, och
efter växlande framgångar och stora ödeläggelser
afslöts tills vidare genom stilleståndet i
Andrusovo (1667). Polen afstod Smolensk och några
få angränsande orter, äfvensom Lill-Ryssland ö. om
Dnjepr jämte Kiev. Men bland kosackerna rådde
fortfarande oro. Missnöjet med Ukrainas delning
förmådde ett parti att ställa sig under Turkiets
skydd (1668), medan ett annat höll sig till tsaren. De
moskovitiska trupperna gingo lamt till väga af fruktan
för sultanen, som likväl riktade sina farligaste
angrepp mot Polen (1672). R:s krafter, i synnerhet
finanserna, voro otillräckliga för de uppgifter det
åtagit sig. Tsarens myntförsämringar hade redan 1662
framkallat ett nytt folktumult i Moskva. Atamanen
Stenka Razin (se d. o.), i spetsen för donska
kosacker, tatarer och finnar, lifegna och andra
fiender till det bestående samhället, tillställde
ett långvarigt uppror (1667–71), som från Ural och
nedre Volga utbredde sig till östra Stor-Ryssland och
med möda dämpades af tsarens fältherrar. Munkarna
och deras medhjälpare i klostret Solovetsk, som
förkastade Nikons reformer, uthärdade en sjuårig
belägring, innan de kufvades (1676). Tsar Aleksej
var personligen mild och mer begåfvad än sin fader,
men mäktade ej fullfölja en bestämd plan under sin
stormiga regering. Europeiska kulturinflytanden, till
en del till följd af förbindelsen med Lill-Ryssland
och de politiska förvecklingarna med grannarna,
började framträda vid hofvet och i administrationen
och gynnades af några bland tsarens rådgifvare,
såsom Afanasij Lavrentjevitj Ordin-Nastjokin och
Artemon Sergjejevitj Matvjejev, i hvars hus Aleksej
gjorde bekantskap med sin andra gemål, Natalja
Kirillovna Narysjkin. – Fedor (III) Aleksejevitj
(1676–82) blef ett verktyg för växlande hofpartier,
sedan Matvjejev förvisats till Sibirien. Kriget i
Ukraina, där turkarna eröfrade fästningen Tjigirin
(1678), bildades genom ett stillestånd (1681),
enligt hvilket det ödelagda landet v. om Dnjepr
öfverläts åt sultanen. Motgångarna tillskrefvos
de förnäma släkternas rangtvister, hvadan på ett
riksmöte (jan. 1682) reglerna för "mjestnitjestvo"
(se ofvan) förklarades för afskaffade. Efter Fedors
död (april 1682) genomdref flertalet af bojarrådet,
med patriarken Joakims biträde, att hans 10-årige
halfbroder, Peter Aleksejevitj (1682–1725), på
ett tumultuariskt riksmöte utropades till tsar. Men
streltserna i Moskva, som länge varit missnöjda med
sina befälhafvare, tågade till Kremlj och mördade
Matvjejev, som återkallats att leda regeringen,
flera medlemmar af ätten Narysjkin och andra bojarer
(maj 1682). Detta begagnade tsar Aleksejs dotter i
första giftet, Sofia, jämte sin mödernefrände Ivan
Michajlovitj Miloslavskij och andra medhjälpare, för
att få sin broder, den svagsinte Ivan (V) Aleksejevitj
(1682–96), erkänd som tsar jämte Peter. Icke utan
svårighet kväfdes de oroligheter, som tillställdes af
sekteristerna (juli 1682). Streltsernas befälhafvare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
