Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framgångar stärka sin makt såsom konung i Polen och, eggad
af Patkul, i hopp om Livlands eröfring för egen del
förespeglade tsaren upprättelse för Stolbovafreden
och förvärf af en örlogshamn vid Finska viken, enär
Svarta hafvet förblef stängdt. Nederlaget vid Narva
tvang Peter att samla alla rikets hjälpmedel i sin
hand, och Karl XII:s tåg mot Polen gaf honom rådrum
till nya rustningar och krigsföretag. Sedan patriarken
Adrian dött (okt. 1700), tillät tsaren intet val
af efterträdare, utan förordnade blott i kraft af
sin egen myndighet till "exark" eller "förvaltare af
patriarkstolen" Stefan Javorskij, en lillryss, liksom
de fleste af Peter utnämnda prelater, emedan han ville
bryta den storryska hierarkiens själfständighet. Åt
exarken anförtroddes endast de rent kyrkliga ärendena,
men patriarkatets öfriga förvaltning och jurisdiktion
upphäfdes. Ett särskildt ämbetsverk upprättades (1701)
för att handha kyrkornas och klostrens gods, hvilkas
inkomster till största delen användes för statens
behof. Tsaren tillegnade sig skogar, fiskerier och
kvarnar samt införde en mängd nya monopol och afgifter
på olika slags näringar. Våldsamma rekryteringar
företogos år efter år. Icke blott lifegna togos till
krigstjänst och dagsverken, utan äfven adelns söner
instuckos i regementen under befäl af inkallade
utländska officerare eller sändes till nyinrättade
"matematiska" och "navigatoriska" skolor för vidare
utbildning till officerare. Tsarens befallningar
utfärdades för det mesta från det kansli, som åtföljde
hans högkvarter, under det att bojarrådet i Moskva
beröfvades sitt inflytande. Sammankallandet af ett
riksmöte, såsom under den moskovitiska tiden, kunde
ej längre komma i fråga, då regeringen fördes som ett
slags militärdiktatur. Emellertid härjades Livland
af Sjeremetiev efter segrarna vid Erastfer (1701)
och Hummelshof (1702). Nöteborg eröfrades (1702) och
förvandlades åter till en rysk fästning under det nya
namnet Schlüsselburg. Nyenskans intogs, och på ön
Jannisaari grundlades (16 maj 1703) Sankt Peterburg
("Petersburg"), som ursprungligen endast afsågs till
Nevamynningens skydd och örlogshamn. Dorpat, Narva och
Ivangorod föllo i ryssarnas händer (1704), och oaktadt
Sjeremetjevs nederlag vid Gemauerthof (1705) inryckte
tsaren i Kurland och Litauen för att understödja
August II mot Karl XII och Stanislaus Leszcynski. Men
framgångarna hämmades icke blott af de svenska
vapnen, utan äfven af inre oroligheter, som utbröto
i östra R. De dryga skatterna och utskrifningarna,
äfvensom de skärpta ingreppen i de gamla sedvänjorna,
hade ökat det länge jäsande missnöjet, i synnerhet
bland sekteristerna, som på många sätt förföljdes,
och kosackerna, som förstärktes genom massor af
flyktingar. Upproret i Astrahan och vid nedre Volga
(1705) undertrycktes snart af Sjeremetjev, men
den vidt utgrenade kosackresningen vid Don och i
angränsande trakter under atamanen Bulavin och andra
anförare (1707–08) sysselsatte tsarens trupper under
flera växlingar och hotade att ansluta sig till de
utländska förvecklingarna. Under tiden anryckte Karl
XII mot R. Redan 1706 hade Peter i förväntan på hans
anfall låtit starkt befästa Kiev. I Lill-Ryssland
rådde betänkliga förhållanden. Kosackerna voro
missbelåtna med de
långvariga fälttågen, deras höfdingar voro inbördes oense
och anklagade hvarandra hos tsaren, den jordbrukande
allmogen hatade krigarklassen, som utvecklat sig till
en härskande adel liksom förut den polska. Hetmanen
Mazepa, som länge, oaktadt hvarjehanda hemliga
stämplingar, åtnjutit tsarens förtroende, afföll
(hösten 1708) öppet till Karl XII i hopp att
vinna en oberoende maktställning i Ukraina. Men
resningen misslyckades till följd af det lägre
folkets rädsla eller likgiltighet och kosackernas
söndring. Hetmanens hufvudstad, Baturin, stormades af
Mensjikov (nov. 1708), zaporogernas läger förstördes
(maj 1709), och segern vid Poltava tryggade tsarens
välde. Den kosackiska själfstyrelsen skonades
likväl ännu till en viss grad under en nyvald hetman
(Skoropadskij), och lillryssarna åtnjöto lindringar
i skattebördorna och andra förmåner. Från denna
tid begynner Peters sträfvan att fastare organisera
såväl sina eröfringar i Östersjöländerna som rikets
inre regering. Riga, Dünamünde, Reval, Pernau,
Viborg och Kexholm eröfrades (1710). De olika
ståndens privilegier, den inhemska förvaltningen och
rättskipningen, den lutherska kyrkans ställning i
Livland och Estland garanterades af tsaren. Åtskilliga
inrättningar, hämtade från dessa landskap, sökte
Peter tillämpa i den ryska provinsadministrationen,
som grundades på en indelning i guvernement
(gube’rnii). Petersburg tillväxte hastigt genom
tvungna inflyttningar och nya byggnader, till hvilka
dagsverkare uppbådades i stort antal från det inre
R. Emedan tsaren helst vistades där, blef staden
efter hand regeringens säte. I stället för det
afskaffade bojarrådet inrättades (22 febr. 1711)
senaten, som under tsarens frånvaro utöfvade
högsta styrelsemakten, för så vidt som han icke
själf ingrep genom särskilda befallningar. Därjämte
förordnades en mängd "fiskaler" att bevaka statens
rätt emot både undersåtarna och ämbetsmännen,
och angifveriet uppmuntrades på ett systematiskt
sätt. För öfrigt utvidgades alltjämt R:s politiska
inflytande i Polen och dess vasallhertigdöme
Kurland. Förbindelser knötos med Turkiets kristna
undersåtar. Men Peters fälttåg i Donauprovinserna
misslyckades, och i freden vid Prut (juli 1711)
måste han till sultanen återlämna Azov. Men med så
mycket större ifver fortsattes kriget mot Sverige och
den därmed sammanhängande inblandningen i Europas
angelägenheter. Ryssarna uppträdde i Tyskland och
utträngde jämte sina bundsförvanter svenskarna ur
Pommern och andra besittningar. Helsingfors och Åbo
intogos (1713), äfvensom Åland efter sjösegern vid
Hangö udde (1714), och s. å. fullbordades Finlands
eröfring. Men den tilltänkta landstigningen i Skåne
misslyckades (1716) till följd af tsarens oenighet
med sina bundsförvanter, hos hvilka hans planer efter
Mecklenburgs ockupation började väcka misstankar. Han
begagnade den polska adelns missnöje med konung August
och hans sachsare för att i stället besätta Polen
uteslutande med ryska trupper (1717) och uppträdde
som den ortodoxa befolkningens beskyddare. Under
sin resa till Nederländerna och Frankrike (1716–17)
förberedde han nya politiska kombinationer. Han
lyssnade till Goertz’ och Alberonis planer, som
bl. a. afsågo den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
