Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
storfurstendömet förenades de förut eröfrade finska provinserna
(1811). Men den allmänna meningen vid hofvet och inom
de högre klasserna hatade det franska inflytandet,
och en brytning mellan Alexander och Napoleon inträdde
till följd af den senares polska politik, yrkanden
på kontinentalsystemets obetingade tillämpning,
öfvergrepp i Tyskland och invändningar mot R:s
orientaliska planer. Alexander närmade sig åter
till England, Speranskij störtades (mars 1812),
fred afslöts med Turkiet i Bukarest (maj s. å.),
hvarvid R. nöjde sig med Bessarabien och löften om
Donauprovinsernas och Serbiens autonomi. Napoleons
anfall (1812) framkallade en allmän fosterländsk
hänförelse i R. Efter ryssarnas nederlag vid Borodino
och Kutuzovs återtåg inryckte Napoleon i Moskva,
som brändes enligt guvernören Rostoptjins anstiftan
(sept. s. å.). Franska hären nödgades söka sin väg
tillbaka till gränsen, men dukade till största delen
under för vinterkölden och de ryska vapnen. I den
nya koalition, som bildades emot Napoleon, intog
Alexander en ledande ställning. R:s stridskrafter
koncentrerades mot västra Europa. Det mödosamma
kriget mot Persien, som pågått samtidigt med det
turkiska, bilades genom freden i Gulistan (1813), som
tillerkände R. öfverhögheten öfver Georgien och andra
kaukasiska furstendömen. På Wienkongressen 1814-15
lyckades Alexander, till följd af Österrikes, Englands
och Frankrikes motstånd, icke till fullo förverkliga
sin plan att återställa Polen som en konstitutionell
monarki i union med R. Galizien återgick till
Österrike, Posen till Preussen. För öfrigt svalnade
snart hans liberalism på grund af de erfarenheter, som
han gjorde med oppositionen i Polen. Han hängaf sig
åt religiösa grubblerier samt skärpte uppsikten öfver
pressen och universiteten, på samma gång som han,
lyssnande till Metternichs förmaningar, i spetsen för
den heliga alliansen sökte kväfva alla frihetsrörelser
i Europa och t. o. m. undandrog grekerna sin
hjälp i befrielsekriget mot turkarna. Hans mest
betrodde rådgifvare under denna tid var Araktjejev,
upphofsmannen till de beryktade soldatkolonierna,
som vållade allmogen stort betryck. Emellertid
uppstodo bland de officerare, som under vistelsen
i Frankrike hade insupit smak för de revolutionära
grundsatserna, åtskilliga hemliga sällskap med
syfte att införa en konstitutionell författning i
R. Några drömde t. o. m. om dynastiens störtande och
republik. Dessa stämplingar kommo till Alexanders
kännedom, men under förberedelserna till deras
undertryckande afled han plötsligt i Taganrog. -
Hans broder Nikolaus I (1825-55) måste tillkämpa sig
tronen med vapenmakt. Hans äldre broder, Konstantin,
ståthållare i Polen, hade vid sin förmälning med den
polska grefvinnan Grudzinska (furstinnan Lowicz)
afsagt sig (1822) sin arfsrätt till ryska kronan,
och hans afsägelse hade af Alexander (1823) blifvit
stadfäst genom en statsakt, som hemlighölls äfven
för Nikolaus själf. Efter Alexanders död utropades
Nikolaus till kejsare af Konstantin i Warschau,
Konstantin af Nikolaus i Petersburg, som likväl
efter mottagandet af broderns förnyade afsägelse
tillkännagaf sin egen tronbestigning. Men då trupperna
skulle afiägga trohetseden (26 dec. 1825), utbröt
ett myteri, tillställdt af de mot
själfhärskardömet fientlige officerarna, som med förebärande
af Konstantins rätt lyckades förleda en del af
soldaterna. Ordningen återställdes efter en kort
gatustrid. Likaledes kväfdes en mindre militärrevolt
i trakten af Kiev. Upprorets ledare (dekabristy,
"Decembermännen") straffades antingen med döden
(Pestel, Rylejev, Bestusjev-Rjumin m. fl.) eller
med förvisning till Sibirien. Nikolaus fann sig
så mycket mer föranlåten att betona enväldets,
konservatismens och ståndsordningens grundsatser,
att skärpa det administrativa trycket och att hindra
utbredningen af västerländska frihetsidéer.
Behofvet af en statsinkvisition, sådan som "hemliga
kansliet" och "hemliga expeditionen", fylldes genom
den beryktade "tredje afdelningen" af "kejsarens
eget kansli" under "chefen för gendarmkåren". Redan
i början af sin regering (1826) tillkännagaf
Nikolaus sin afsikt att bevara lifegenskapen
orubbad. Endast för kronoböndernas räkning
infördes ett slags kommunalorganisation (1837),
och det tilläts enskilda jordegare att af sina
lifegna bilda byalag med fastställda skyldigheter
(1842). Valrätten till adelsförsamlingarna
inskränktes genom en förmögenhetscensus (1831),
och de lägre tjänstemannagraderna beröfvades sina
anspråk på ärftligt adelskap (1845). Lagstiftningens
verksamhet inskränkte sig till en samling (under den
återkallade, men af motgången sansade Speranskijs
ledning) af alla härskarpåbud ända från tsar Alexejs
tid (offentliggjord 1830), äfvensom publikationen
af ett utdrag (Svod zakonov}, innehållande de
bestämmelser, som ännu kunde anses ega gällande
kraft (1833), och af en särskild strafflag
(1835). Den offentliga undervisningen ställdes
under sträng kontroll. Hufvudvikten lades på de
militäriska läroanstalterna. Under intrycket af
de revolutionära rörelserna i Europa begränsades
slutligen (1848) antalet af de studerande vid
universiteten, och möjligheten att resa utomlands
försvårades ytterligare. Äfven i förhållande till
Europa uppträdde Nikolaus som legitimitetens och
den bestående ordningens förkämpe, men han förstod
samtidigt att främja R:s utvidgning genom en aktiv
utrikespolitik, som icke skydde att begagna sig af
de nationella agitationerna. Den ortodoxa kyrkans
och den slaviska stammens intressen häfdades af
den ryska diplomatien. Ännu tydligare framträdde
sträfvanden i sådan riktning inom icke-officiella
kretsar. På den europeiska romantikens grundval
bildade sig slavofilernas parti, som förfäktade R:s
världshistoriska mission att vårda kristendomens
äkta traditioner, uppburna af ett homogent, i fria
bondesamfund under en faderlig tsar ordnadt och
mot Västerlandets förruttnelse skyddadt folk. Men
då detta partis anhängare röjde antipatier mot
lifegenskapen och den petersburgska byråkratismen,
ådrogo de sig stundom regeringens misshag. Större
uppmuntran rönte panslavismen, som, med eller
utan anslutning till slavofilernas teorier, genom
förbindelser med de slaviska nationalitetsrörelserna i
Österrike och Turkiet sökte bana väg för R:s hegemoni
öfver de närbesläktade folken. "Västerlänningarna"
(zapadniki), som i motsats till slavofilerna betonade
nödvändigheten af sambandet med den europeiska
bildningen och liberalismen, voro illa anskrifna
på högre ort och hade ringa tillfälle att öppet
utveckla sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
