Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
R:s välde (1884). De ryska truppernas konflikter
med afganerna (1885) vållade en betänklig spänning
med England, som dock visade stor eftergifvenhet
(engelsk-rysk konvention om afganska gränsen
1887). På Balkanhalfön försvagades R:s inflytande
oaktadt alla öppna och hemliga ansträngningar å
dess sida. I synnerhet lösgjorde sig Bulgarien
(den egenmäktiga föreningen emellan Bulgarien och
Östrumilien 1885; reaktionen emot det rysksinnade
partiets angrepp på furst Alexander 1886; prins
Ferdinands af Koburg val till Bulgariens furste
1887). R. vågade ej ingripa med vapenmakt af hänsyn
till de öfriga makterna, framför allt England och
Österrike. Förhållandet till Tyskland försvårades
under dessa förvecklingar alltmer, emedan Alexander,
trots Bismarcks försäkringar, misstänkte honom för att
gynna bulgarernas själfständighetssträfvanden och det
österrikiska inflytandet på Balkanhalfön, möjligen
äfven för att vilja öfverfalla Frankrike under
skygd af R:s orientaliska konflikter. R. vägrade
(1887) att förnya Skierniewice-fördraget, men höll
visserligen, såsom ett slags ersättning, till godo
med det erbjudna hemliga treåriga separatfördraget
(som måhända daterade sig redan från 1884)
med Tyskland om neutralitet vid anfall från en
tredje makt (alltså äfven från Österrike mot R.;
"återförsäkringsfördraget", icke bekant före
Bismarcks egenmäktiga meddelande därom 1896). Sedan
Bismarck under tiden lyckats förnya den på fem år
(1882) ingångna trippelalliansen, hvartill äfven
Italien anslutit sig, blef spänningen ännu starkare
mellan Tyskland och R., eftersom Österrike därigenom
blifvit i viss mån ytterligare betryggadt. Bismarck
offentliggjorde dock under denna kris endast Tysklands
ursprungliga förbundstraktat med Österrike af 1879,
ehuru han tillika höll ett äfven mot R. hotfullt tal
i tyska riksdagen (febr. 1888) för att framtvinga
stora anslag till rustningar åt båda fronterna. Kejsar
Vilhelm I:s död kort därefter (mars 1888) försvagade i
hög grad också de gamla dynastiska banden, och under
kejsar Fredrik kunde Bismarck endast med stor möda
förhindra en betänklig brytning (den omintetgjorda
förmälningen emellan kejsarens dotter och den störtade
furst Alexander af Bulgarien). Efter Vilhelm II:s
tronbestigning (juni 1888) förblef stämningen emellan
suveränerna, trots ömsesidiga ceremonibesök, ganska
kylig och förbättrades ingalunda genom Bismarcks
fall (1890), då äfven "återförsäkringsfördraget"
fick förfalla, oaktadt (enligt vissa uppgifter) den
ryska diplomatien åtminstone bragte dess förnyande
på tal. I stället utpräglades så mycket tydligare
det länge pågående närmandet emellan Frankrike och
R., först och främst i finansiellt afseende. Sedan
de ryska statsobligationerna blifvit afvisade från
börsen i Berlin (1887), öppnades förhandlingar med
Frankrike af R., som under de följande åren där
lyckades upptaga lån på flera milliarder, till någon
del nedlagda i gevärsbeställningar, men hufvudsakligen
för strategiska järnvägsbyggnader och andra rustningar
i själfva R. Då från början uttrycklig garanti gafs,
att gevären aldrig skulle användas mot Frankrike,
ledde dessa förhandlingar snart till ömsesidiga
förtroliga rådplägningar och besök
emellan ryska och franska militära
myndigheter. Frankrikes och R:s sammanslutning
påskyndades genom ifriga agitationer ibland folken
å ömse sidor, genom Englands och Tysklands inbördes
uppgörelser och öppet tillkännagifna vänskap (kejsar
Vilhelms och prinsens af Wales ömsesidiga besök;
rikskanslern Caprivis kolonialpolitik), äfvensom genom
trippelalliansens förnyade bekräftelse (juni 1891)
jämsides med Englands uppträdande i Medelhafvet till
Italiens förmån. Under dessa omständigheter betecknade
amiral Gervais’ gästfärd med den franska kanalflottan
till Kronstadt (juli 1891) en afgörande vändning i
makternas gruppering. Det festliga mottagandet under
Marseljäsens toner afsåg uppenbart att inför Europa,
och ej minst inför såväl panslavismen som liberalismen
i R., häfda republikens jämbördighet med den ortodoxa
monarkien. Tills vidare afslöts likväl intet formligt
förbund, på sin höjd en "entente", bestyrkt genom
skrifvelser, växlade mellan statsmän å ömse sidor,
äfvensom militärkonventioner, alltsammans utan
regeringarnas egen fullt officiella medverkan och utan
formliga meddelanden till offentligheten. Efter flera
nya manifestationer af olika slag (handelsfördrag
juni 1893 på gynnsamma villkor för båda ländernas
exportartiklar) gengäldades besöket af amiral
Avellan med den ryska Medelhafseskadern i Toulon
(okt. 1893) jämte efterföljande festligheter
i Paris och mångfaldiga andra fransk-ryska
förbrödringsdemonstrationer (af kejsaren själf ombord
på franska örlogsfartyg vid Köpenhamn, vid graffälten
utanför Sevastopol, o. s. v.). De diplomatiska
underhandlingarna utmynnade ändtligen i en verklig
förbundstraktat (ratificerad af kejsaren mars
1894). Dess innehåll är ännu icke till fullo bekant,
men anses omfatta allmänna, på obestämd tid afgifna
försäkringar om samverkan för fred och jämvikt, utan
trippelalliansens afgjordt defensiva karaktär. För
Alexander, som helst ville undvika ett stormaktskrig,
utgjorde förbundet med Frankrike i främsta rummet
ett diplomatiskt stöd mot Tysklands, Österrikes
och kanske ännu mer Englands Orientpolitik. På
Balkanhalfön undanträngdes likväl fortfarande de ryska
försöken att återvinna öfvervikten i Bulgarien af den
kraftfulle ministern Stambulov, som sålunda mer och
mer tryggade furst Ferdinands anseende och tron, med
verksamt understöd af Österrike. Däremot upprätthölls
Montenegros hängifvenhet, som ytterligare förstärktes
genom dynastiska äktenskapsband, i Rumänien vann det
ryssvänliga partiet flera parlamentariska framgångar,
och i Serbien lyckades de af R. gynnade radikalerna
tvinga den österrikiskt sinnade konung Milan till
abdikation (1889), hvarefter hans son konung Alexander
anslöt sig till R., i synnerhet sedan han häfdat
sin myndighet genom en statskupp (1893). Med Turkiet
bevarades alltjämt freden, men den ryska diplomatien
gjorde sitt bästa att i Konstantinopel, med
Frankrikes bistånd, motarbeta icke blott bulgarernas
sträfvan att vinna sin öfverherre sultanens ryggstöd,
utan äfven Tysklands begynnande försök (efter Vilhelm
II:s besök hos sultanen 1888) att förskaffa sig
ekonomiskt insteg i Orienten. Företrädesvis riktades
dock R:s utvidgningsplaner åt Asien i strid mot
brittiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
