Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverhandtagande materialismen. Eftersom under storindustriens
produktionsifver och allmogens utarmning de
lösa och oroliga arbetarmassornas plötsliga
tillväxt föll allt skarpare i ögonen, färgades
meningsstriderna inom olika läger i öfvervägande
grad af slagorden om kampen mellan "kapitalismen" och
"proletariatet", om "marxismen" och "revisionismen"
jämte andra abstraktioner, som lånades från
utlandets, i synnerhet Tysklands, socialpolitiska
terminologi. På hvarjehanda sätt förbundos de
ekonomiska konstruktionerna med teorier om de
ryska rasegenheterna (narodniki, "folkets män"),
bl. a. angående mirens tidsenlighet och betydelse
i den sociala evolutionsprocessen. Socialismens
förespråkare skilde sig i "socialdemokrater", som
förlitade sig på utvecklingens egen inneboende
kraft, och "socialrevolutionärer", som ansågo
tvångsåtgärder nödvändiga; i den "underjordiska"
propagandan vände sig båda uttryckligen mot det
bestående statsskicket. Äfven den religiösa oron
förstärkte de samhällsupplösande åskådningarna;
Dostojevskijs och Tolstojs förkunnelser tolkades och
verkade förnämligast i pessimistisk riktning. Den
heliga synodens ökade stränghet mot sekteristerna,
jämte de officiöst uppmuntrade judeförföljelserna
och den nyckfulla administrativa inblandningen
i kyrkans angelägenheter, skärpte i breda
folklager förbittringen mot hierarkien till ett
fanatiskt hat mot religionen och dess betydelse i
människolifvet. Under all denna förvirring i sinnena
måste regeringens återupptagna maktpolitik utöfva
äfven i det inre en så mycket mera uppeggande
inverkan, som dess åtgärder och förberedelser
ådagalade en växande liknöjdhet för de äldre
nationella intressena på Balkanhalfön, men i stället
voro förbundna med rena utvidgningssyften i Öst-Asien
och med en hänsynslös finansiell företagsamhet. Denna
politik framkallade misstankar på många håll äfven
genom sin eftergifvenhet för Tyskland och Österrike
och genom sin underlåtenhet att begagna alliansen
med Frankrike till annat än statslåneoperationer
och en viss motvikt mot England i den yttersta
Orienten. Ej ens i den armeniska frågan, som vållade
de västerländska makterna bekymmer på grund af
upprepade massakrer, ville R. företaga någonting
mer än diplomatiska föreställningar till Porten
i förening med Frankrike och England (1895), men
motsatte sig slutligen bestämdt (hösten 1896) en
kraftigare intervention. Däremot samverkade R. och
Frankrike mot det engelska inflytandet i Abessinien
och Persien (efter schah Nasr-ed-dins mord 1896). I
Pamir-frågan lyckades R. förmå England till en
uppgörelse (april 1895), som innebar territoriella
eftergifter till Afganistans skada och till och
med syntes öppna anfallsvägar för R. mot Kashmir
och kinesiska Turkestan. Med furst Ferdinand
af Bulgarien öppnades (1895) underhandlingar om
försoning, och efter sin skenbara undfallenhet och
uppvaktning i Petersburg vann han ändtligen Europas
formliga erkännande under rysk och fransk bemedling
(1896). Men tillsammans med Frankrike och Tyskland
inblandade sig R., under hotande flottdemonstrationer,
i Japans fredsförhandlingar med det besegrade Kina
(maj 1895), som sålunda återfick halfön Liau-tung med
Port Arthur och kunde betala sin
krigskostnadsersättning till Japan med hjälp af ett rysk-franskt
lån. Samtidigt fattades i Petersburg beslut om den
redan långt hunna sibiriska banans snara fullbordan,
och under furst Uchtomskijs ledning upprättades, till
största delen med franskt kapital, en rysk-kinesisk
bank (dec. 1895), som garanterade Kinas statslån
och för öfrigt på många sätt bidrog till den ryska
öfvermaktens tillväxt. I Korea sökte konungen skydd
mot japanerna hos den ryska legationen (febr. 1896),
och en farlig maktkonflikt syntes förestå. Med den
kinesiske statsmannen Li-hung-tschang, som infunnit
sig vid kejsarkröningen i Moskva som ambassadör,
inleddes vidtutseende förhandlingar, som efter
åtskilliga svårigheter till en början utmynnade
i ett mot Japan och dess afsikter i Korea riktadt
försvarsförbund (maj 1896), det första af denna art,
som Kina afslutit med någon europeisk makt. Under
intrycket af dessa förhandlingar bilades R:s konflikt
med Japan genom en öfverenskommelse om ömsesidigt
underlåtande af inblandning i Koreas styrelse, men
uppställande af skyddstrupper för egna intressens
tillvaratagande. Efteråt (sept. 1896) måste Kina
bekväma sig till ett annat fördrag, som under
sken af privata affärstransaktioner och i mycket
invecklade former inrymde åt R. betänkliga militära
och politiska befogenheter: åt rysk-kinesiska banken
öfverläts att förmedelst ett särskildt aktiebolag
under en kinesisk direktör för transitohandelns
befrämjande anlägga en "östkinesisk" järnväg,
naturligtvis helt och hållet under rysk kontroll
och polisbevakning. Denna järnväg skulle utgöra en
fortsättning af den sibiriska banan inom kinesiskt
område genom norra Mandschuriet, i stället för utmed
den för R. olämpliga Amur-gränsen. De ytterligare
planer, som anknötos till detta förslag, kräfde en
för R. tryggande maktgruppering i Europa. Grannsämjan
med Tyskland kunde lättare underhållas i följd
af denna makts försämrade förhållande till England
("Krüger-depeschen", jan. 1896), och R. förstod också
att öfvertala Frankrike till deltagande med en egen
eskader i festerna vid Kiel-kanalens invigning (juni
s. å.), äfvensom (efter den såsom tyskvän uppfattade
Lobanov-Rostovskijs frånfälle, aug. s. å.) att hålla
till godo med de försenade vänskapsbetygelserna
vid det ryska kejsarparets besök i Cherbourg,
Paris och lägret vid Châlons (okt. s. å.), utan
oförtydbara offentliga hänsyftningar till den
ingångna alliansen, och först efter de oundgängliga
hälsningsvisiterna i Österrike, Tyskland, Danmark
och Skottland. Emellertid hade på Kreta oroligheter
utbrutit, som framkallat de sex stormakternas
diplomatiska intervention i Konstantinopel, men som
fortsattes under det följande året och måste dämpas
genom öns blockerande och truppers landsättande af
stormakterna (utom Tyskland). Trots stormakternas
förmaningar ingrep Grekland med vapenmakt mot
Turkiet (april 1897), men blef i grund slaget och
måste påkalla sina skyddsmakter R:s, Frankrikes och
Englands bemedling. Genom kejsar Nikolaus’ personliga
uppfordran lät sultanen beveka sig till stillestånd
(maj s. å.), och ehuru freden kunde formligen afslutas
först mot slutet af året, hade Grekland förnämligast
R. och Frankrike att tacka för tämligen billiga
villkor och för sina nationella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
