Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
myndigheter i flera guvernement, strejker utbröto vid
universitet och läroverk, det ena attentatet efter det
andra föröfvades mot polis och ämbetsmän, af pöbeln
med polisens och reaktionärernas ("de sant ryske
männens") bistånd mot studenter och andra misstänkta,
medan liberalerna höllo sig undan och läto tumulten
fortgå i hopp om regeringseftergifter till deras
förmån. Svjatopolk-Mirskij måste afgå, diskrediterad
på alla håll. Till inrikesminister utnämndes Bulygin
och till generalguvernör i Petersburg den kraftige
Trepov (den yngre; juni därjämte förordnad till
Bulygins biträde). Under intrycket af nederlaget
vid Mukden och på den liberale jordbruksministern
Jermolovs tillstyrkan utfärdade kejsaren åter
två kungörelser (3 mars), den ena till senaten,
den andra till inrikesministern. Han lofvade nu
sammankalla folkets valda förtroendemän, som skulle
hjälpa till vid öfverläggningar om lagförslag. Men
ordalagen voro fortfarande tvetydiga i fråga om denna
nationalförsamlings befogenheter, själfhärskardömet
vidhölls, och Bulygin uppfordrades blott att utarbeta
lagförslag och valbestämmelser, visserligen med
rätt att mottaga upplysningar och råd äfven utom
ämbetsverken, dock med bevarande af rikets gällande
"grundlagar", hvad därmed än månde förstås. Missnöjet
bland liberalerna växte, när Bulygins utredning
fördröjdes, medan oroligheterna i landet utbreddes
och skärptes. Nya kejserliga eftergifter utöfvade
ringa verkan (april och maj): löfte om efterskänkande
af alla böndernas återstående inlösningsafgifter
för den tilldelade jorden; tillsättande af ny
kommission för agrarfrågan; förordningar om friare
religionsutöfning för "gammaltroende" och främmande
bekännelser; upphäfvande af värnpliktspåbudet
för Finland; tillstånd för polskt och litauiskt
skolspråk i Väst-Ryssland, m. m. Föreskrifterna
för Bulygin tolkades såsom en inbjudan till hela
folket att uttala sig i författningsfrågan. En
särskild bondekongress samlades i Moskva för att
förbereda jordutdelningsyrkanden på kronans och
godsegarnas bekostnad och anknyta förbindelser med
andra partier. "Förbundens förbund" organiserade sig
till de ifrigare liberalernas partiledning,
Östersjöflottans undergång vid Tsushima (27 och 28 maj)
återverkade afgörande på hela den ryska politiken
inåt som utåt. R. hade nödgats overksamt åse, huru
Tyskland begagnat sig af dess förlamning för att
ställa Frankrike till svars i Marokkofrågan, och
de efterföljande utrikespolitiska tilldragelserna,
äfven i R:s närmaste grannskap, syntes egnade
att uppmuntra revolutionärernas angrepp mot
den isolerade regeringen (början af juni: den
franske utrikesministern Delcassés störtande;
den tysk-engelska konflikten; den svensk-norska
unionskrisen). Strax efter nya tumult i Petersburg
och myteriet på örlogsfartyget Potemkin utanför
Sevastopol och Odessa fann kejsaren sig föranlåten
att personligen mottaga och undfallande besvara den
åter i Moskva församlade zemstvokongressens adress om
folkrepresentationens omedelbara sammankallande (19
juni). Nya uppskof följde likväl under gatustrider
i Lodz och Odessa (midsommartiden), upprepade möten
af zemstvomännen, "förbundens förbund" och den
"allryska" bondekongressen, utfärdande af påbud om
polskt förvaltningsspråk, tyska
skolor i Östersjöprovinserna, tolerans för judarna,
m. m. Nikolaus’ möte med kejsar Vilhelm vid Björkö
i Finska viken (24 juli) tolkades som ett försök att
vinna främmande stöd mot revolutionen, medan i följd
af presidenten Roosevelts mäklingsanbud Witte sändes
till det amerikanska Portsmouth för att underhandla
om fred med Japan. Ändtligen (19 aug.) utfärdades
i kraft af själfhärskarens egen myndighet såsom
resultaten af Bulygins arbete lagen om "riksmötet"
(gosudarstvennaja duma) jämte tillhörande
vallag. Duman förklarades endast vara rådgifvande, men
hade dock en viss andel i lagstiftningen (liksom ännu
mer i beskattningen), ehuru under mycket invecklade
och långsamma arbetsregler och så, att dess beslut
måste hänskjutas till ompröfning af riksrådet, som
bestod blott af högre ämbetsmän och egde i händelse
af meningsolikhet deltaga i afgörandet medelst
ett gemensamt utskott, innan kejsaren fällde
utslaget. Dumans sammansättning var likaledes ytterst
invecklad och grundad på en indelning i tre klasser,
liknande de häfdvunna stånden: privata jordegare,
bönder och stadsbor (med ganska olika census),
hvilkas elektorer tillsammans guvernementsvis valde
ledamöter i duman på fem år (skulle sammanträda
första gången jan. 1906). Arbetare och obesutne
"intelligenter" voro så godt som uteslutna. Kort
efteråt (29 aug.) undertecknades freden med Japan,
som på grund af kreditvägran i Amerika och England
icke kunde fortsätta kriget och ej heller aftvinga
R. någon krigskostnadsersättning (R. afträdde
sina anspråk på Korea, sitt kinesiska arrende i
södra Mandschuriet och tillhörande järnvägslinjer,
jämte halfva ön Sachalin). England sökte redan nu
närma sig R., hvars regering trodde sig dess lättare
kunna lösa författningsfrågan enligt den uppgjorda
planen, i synnerhet som härsmakten nu stod till
förfogande för att återställa lugnet i riket. Man
hoppades tillfredsställa åtminstone den akademiska
"intelligensen" genom att bevilja universiteten större
frihet (sept.). Men i stället växte förvirringen
på nytt dag för dag. Mot "Bulygins konstitution"
restes det våldsammasts motstånd. Många socialister
och äfven liberaler ville sätta i gång en strejk mot
dumavalen. Andra ville begagna sig af dem endast
för att "genast besluta om dumans själfupplösning
och sammankallandet af en konstituerande
nationalförsamling. Universitetsfriheten användes
för vilda möten af studenter jämte utomstående
revolutionärer, mot hvilka regeringen ej vågade
ingripa. Nya zemstvokongresser och bondemöten
jämte "förbundens förbund" sammanträdde och
gingo allt längre i radikalism. Republikanska
uttalanden (från socialister m. fl.), yrkanden
på allmän nationalisering af jorden (från bönder
och deras revolutionära uppviglare) omväxlade med
"intelligensens" opposition, som, med undanträngande
af de moderate, sammanslöt sig (på Miljukovs
förslag) under namn af "konstitutionella demokrater"
("kadetter", efter initialerna K. D.) och sålunda
föreställde sig vinna hela radikalismens ledning genom
upptagande af vissa dess kraf, såsom jordindragning,
parlamentarism, "fyrsvansad" rösträtt ("allmän, lika,
hemlig och omedelbar"). Äfven till autonomisterna (i
Polen, Ukraina, Finland o. s. v.) sökte "kadetterna"
anknytning, ehuru de, liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
