Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu mer socialisterna, i grund och botten förfäktade
centraliserande omhvälfningsidéer. Emellertid
hade ytterligheterna länge öfvertaget. Matroser
och soldater gjorde myteri i Vladivostok och
Sevastopol. De återvändande trupperna bemäktigade
sig för några veckor de sibiriska banorna, och i
synnerhet reservisterna understödde bonderesningarna i
hembygderna. Rent af krigstillstånd måste proklameras
i Polen. Generalstrejker organiserades från Petersburg
af järnvägarnas, postens, telegrafens betjänte,
af icke blott arbetare, utan äfven intelligenta
fackmän. Likaså i Finland, där generalguvernören
(furst Obolenskij; efter honom Gerard) måste lofva
eftergifter i kejsarens namn. Vid hofvet vågade man
ej längre fortsätta på den inslagna vägen. Witte,
som genom fredsslutet vunnit ökadt inflytande (upphöjd
till grefve) och ansågs nödvändig för statskreditens
återupprättande utåt, tillkallades och utnämndes,
sedan han framlagt sitt program, till premiärminister
med verklig myndighet öfver sina kolleger (nästan
endast ämbetsmän, bl. a. den strängt konservative och
energiske inrikesministern Durnovo; Sjipov och några
kadettledare, som egentligen för syns skull anmodats,
hade afböjt att inträda i ministären). På en gång
(4 nov.) utfärdades flera kejserliga kungörelser,
till en del antedaterade, om Pobjedonostsevs,
Bulygins och Trepovs afsked, Wittes utnämning
och den nya ministärens bemyndigande att styra i
kejsarens namn, amnesti för politiska förbrytare,
censurens upphäfvande, rättsskickets återupprättande
i Finland. Det egentliga s. k. "oktobermanifestet"
(dateradt 30 okt.) erkände uttryckligen dumans
lagstiftningsrätt tillsammans med kejsaren, lofvade
valrättens ytterligare utsträckning och riksrådets
förstärkande med valda ledamöter, samvetsfrihet,
yttrandefrihet, o. s. v. (en ny presslag utfärdades
dec.). Lugnet återställdes dock ingalunda med
ens. Eftersom de sangviniske kadetterna, midt under de
pågående oroligheterna, fortforo att yrka på dumans
rätt att själf uppgöra den blifvande författningen
och enär Witte ej heller kunde nöja sig med det stöd
han fick af det nu upprättade "oktobristpartiet"
(de moderat-liberale, hufvudsakligen godsegare,
i Sjipovs och hans vänners stil), måste han lämna
friare händer åt Durnovo och de pålitlige generalerna,
i viss mån äfven åt "ryska folkförbundet", de "sant
ryske männen", de "svarta sotnierna", m. fl., som
tillställde nya pogromer mot judar och socialister
(ofta sammanfallande med hvarandra). Därmed förstörde
han grundligt sin popularitet och prestige såsom
frisinnad statsman. Upproren i Polen undertrycktes
med största1 stränghet, och folket beröfvades därvid
tusentals patriotiska agitatorer. Trupper sändes
(under mestadels tyska officerare) mot lettiska
bönder och arbetare, som mördat och plundrat en mängd
godsegare och till och med utropat en egen republik
("lettiska revolutionen"). Likaså förfors mot de
uppstudsiga ryska bondeflockarna i provinserna,
arbetarinsurgenterna och deras föreningar i
Petersburg, de förnyade generalstrejksförsöken
och de våldsamma gatustriderna i Moskva (slutet af
dec.). Men därjämte utfärdades (24 dec.) den nya
vallagen, som genom utvidgade rösträttsbestämmelser
gaf "intelligenterna" och
fabriksarbetarna större spelrum, och äfven tillät valmöten under
tämligen fria former. "Revolutionen" rann mer och mer
ut i sanden. De ännu upprepade enskilda attentaten,
"expropriationerna" och annat banditoväsen inverkade
skrämmande på allt vidsträcktare samhällslager,
och regeringens fasthet ingaf större tilltro, som
dock egentligen ej kom Witte själf till godo. Många
misslyckade upprorsledare skyndade att fly till
utlandet, där de tröstade sig med hotfulla och
skrytsamma resolutioner (bl. a. från en länge
hemlighållen "kongress" i Stockholm på Folkets
hus). Regeringens utrikespolitiska anseende höjdes
småningom åter. Det liberala partiets seger i England
(dec. 1905) underlättade R:s närmare anslutning,
som tydligt framträdde, emot Tyskland, under
Algeciraskonferensen i Marokko-frågan. Då äfven de
utländska finansintressena visade sig bevågna, fann
kejsaren sig kallad att på egen hand, före dumans
sammanträde, oktrojera de nya författningsprinciperna
(förordningar af 4 mars 1906, m. fl.; sammanfattning i
riksgrundlagarna af 6 maj): dumans lagstiftningsmakt
delades med riksrådet, som upphöjdes till ett
öfverhus, bestående till ena hälften af ledamöter,
som kejsaren förordnade på ett år, till den andra
af ledamöter, som väljas på 9 år (1/3 ombytes hvart
tredje år) af landsting, universitet, handelskamrar
och andra korporationer; såväl riksrådets som dumans
ledamöter ega arfvoden; kejsaren, som fortfarande
tituleras "själfhärskare", eger ensam initiativ till
grundlagsändringar och kan i nödfall äfven utan duman
stifta lag (den mångtydiga och sedan ofta använda §
87); duman och riksrådet få ej nedsätta anslag till
hofvet, härväsendet, statsskuldens förräntning m. m.;
om ingen budget kommer till stånd, eger kejsaren
att förfoga öfver det föregående årets. Efteråt
följde åtskilliga andra förordningar, som afsågo att
stärka ordningsmakten i ringa öfverensstämmelse med
oktoberlöftena. Alla dessa politiska kraftåtgärder
mottogos med häftigt missnöje, som dock ej längre
yttrade sig i våldsamheter, utan i en liflig och
med stor skicklighet af kadetterna ledd valstrid
(senare hälften af mars). Före riksgrundlagarnas
utfärdande och dumans sammankomst afgick Witte
(5 maj), utan några särskilda nådevedermälen,
ehuru han lyckats förskaffa R. ett för de närmaste
behofven oundgängligt milliardlån. Med honom
följde Durnovo. Till ministerpresident utnämndes
Goremykin (godsegarintressenas målsman mot
Wittes finanspolitik). I ministären ingingo två
"framtidsmän", för finanserna Wittes medhjälpare
Kokovtsov, för inrikesärendena Stolypin, som i
synnerhet såsom guvernör i Saratov utmärkt sig för
sin kraft mot revolutionen. Kejsaren återkom till
Petersburg och öppnade själf i Vinterpalatset
(10 maj) med ett allmänt hållet trontal den
första duman, som för sina öfverläggningar fick
sig Potemkins till kronan öfvergångna "tauriska
palats" anvisadt. Duman bestod af 524 ledamöter
(som dock aldrig voro fulltaligt tillstädes) och
sönderföll i 26 politiska fraktioner och 10 nationella
grupper. Med afseende på nationalitet, stånd, yrke,
trosbekännelser och bildning rådde stor omväxling;
där funnos minoriteter af basjkirer, mordviner och
kalmucker, af såväl arbetare som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
