Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reformnitets allvar genom en serie af förordningar (aug.-
okt.): bönderna befriades från åtskilliga tryckande
ståndsskiljemärken, och stora områden af kronans
och kejsarhusets jord upplätos åt deras bosättning
på gynnsamma villkor. Den epokgörande skiftesstadgan
(22 nov.; vidare utbildad sedermera genom lagen af 27
juni 1910) omstörtade utan omsvep grundvalarna för
Alexander II:s emancipationsbedrift och upphäfde
i själfva verket den gamla byalagsordningen, som så
länge varit prisad dels af slavofilerna såsom en äkta
nationell institution, dels af revolutionärerna såsom
utgångspunkten för hela samhällets socialisering. Från
denna tid skulle äfven i Stor-Ryssland skapas
en talrik burgen hemmansegarklass, hvari likväl
endast de driftigaste och närigaste byamännen kunde
ingå, medan deras svagare bröder måste nedsjunka
till lottlösa landtarbetare och proletärer. Denna
sociala omhvälfning, som afsåg att ge statsmakten
och de konservativa intressena ett bredare underlag,
men också väckte farhågor och förbittring på många
och olika håll, sökte regeringen omedelbart främja
genom administrativa verkställighetsåtgärder, ehuru
dess sunda fullbordan ovillkorligen förutsatte en
lång och framför allt fredlig utveckling. Stolypin
sträfvade att häfda en själfständig reformpolitik,
men han hade många krafter emot sig, äfven bland de
"sant ryske männen", vid hofvet och till och med
inom sin egen ministär. Han ville alltjämt gälla som
anhängare af författningen och inbjöd oktobristerna,
ehuru förgäfves, att dela regeringsansvaret med
honom. Icke förty sökte han genom hänsynslösa
påtryckningar af olika slag bereda dem seger vid de
nya valen (febr. 1907). Kadetterna förklarades för
ett "illegalt" parti, men fortsatte oförtrutet sin
agitation. De minskades visserligen till ungefär
hälften mot förut, och oktobristerna, till hvilka
flera andra grupper jämte polackerna anslöto sig,
vunno en afsevärd förstärkning. Men de socialistiska
och radikala grupperna ökades än mer i både antal
och öfvermod. De tryckte afgjordt sin prägel på den
andra dumans uppträdande, under det att kadetterna
nu sökte verka modererande för att åtminstone i
det längsta förebygga dumans upplösning. Något
fruktbärande samarbete med regeringen kunde ej
heller nu, trots Stolypins tillmötesgående inbjudan,
komma till stånd under revolutionärernas upprepade
deklamationer om rekrytutskrifningen, kejsarens
benådningsrätt, den fullständiga jordexpropriationen,
jämte deras personliga gräl med en nyinkommen grupp
af ultrareaktionärer, som helst ville göra duman
alldeles omöjlig. Detta lyckades också under den
liberala allmänhetens växande afsmak, men det sätt,
hvarpå duman skingrades efter något mer än tre
månaders sammanvaro, tycktes vittna om ett slags
kompromiss emellan den absolutistiska reaktionen och
Stolypins konstitutionalism. Han uppträdde plötsligt
i ett hemligt sammanträde (14 juni) och fordrade
uteslutandet af ett femtiotal socialdemokrater såsom
anklagade för delaktighet i en sammansvärjning mot
kejsarens lif. Duman hänsköt ärendet till ett utskott,
men utan att afvakta dess betänkande utfärdades
(16 juni) en kungörelse om dumans upplösning jämte
en ny redan utarbetad vallag. Det var en uppenbar
grundlagskränkning, men äfven nu fick § 87 tjäna
till
täckmantel. Reaktionen framträdde äfven för öfrigt i
stränga domar och polisåtgärder och fortsattes under
alla de följande åren, omväxlande med flerfaldiga
blodsdåd och skandaler (31 socialdemokratiska
dumamän sändes till Sibirien; Viborgsmanifestets
undertecknare ådömdes fängelsestraff; universitetens
och pressens frihet inskränktes ånyo; tusentals
ämbetsmannamord och motsvarande afrättningar;
senatorsrevisioner 1908 till bortrensande af
byråkratisk besticklighet; räfst mot revolutionsbrott
ända från 1905; Burtsevs och Azevs afslöjanden
och processen mot polisdepartementschefen Lopuchin
för samförstånd med revolutionärerna, m. m.). I det
hela stadgades åter regeringsmakten, kanske ej så
mycket genom positiva åtgärder som i följd af den
militära nyorganisationen och folkrörelsernas riktande
mot främmande nationaliteter och makter. Stolypin
förstod att just i detta syfte bevara och begagna
duman och dess "arbetsdugliga" partier. Han gynnades
därvid äfven af den utrikespolitiska vändning, som
inträdde under Englands ledning. Sedan tvisterna
med Japan om Mandschuriets utrymning m. m. blifvit
bilagda (våren 1907), inleddes "ententen" mellan
England och R. genom den betydelsefulla uppgörelsen
(31 aug. s. å.) om Persien, som delades i två
"inflytelsezoner", en rysk i norr och en engelsk i
söder, jämte en mellanliggande "neutral sfär" (för
Tibet och Afganistan erkändes å ömse sidor status
quo). Ehuru sedermera vissa stridigheter uppstodo
i samband med den inre oron i Persien, hade dock
R. fått sin rygg täckt på den asiatiska sidan och
kunde lugnare vända sin uppmärksamhet mot Europa. Den
tredje duman, som sammanträdde 14 nov. 1907 och
varade sin tid ut i fem år, hade enligt beräkning
fått en sådan karaktär, som regeringen behöfde för
detta ändamål. Ledamotsantalet var nedsatt till 442,
och genom de svårtydda och för officiell påverkan
lätt brukbara valbestämmelserna tillförsäkrades ett
afgörande flertal åt godsegarna och de förmögnare
stadsborna. De provinsielle autonomisterna utgjorde
ett ringa fåtal; ukrainerna, som fallit besvärliga
genom sina pockande reklamationer, voro så godt
som bortstrukna, polackerna, som förut sökt bilda
tungan på voteringsvågen, voro nu maktlösa. Obemedlade
"intelligenter", bönder och arbetare voro långt mera
tunnsådda än förra gången. Omkr. 80 kadetter och dem
närstående bildade jämte 30 socialdemokrater m. fl. en
blott för demonstrationer lämpad minoritet mot 150
oktobrister m. fl. såsom det afgörande mellanpartiet
och en ny höger i tre grupper på tillsammans öfver 120
medlemmar. Såtillvida hade konsolideringen fortgått,
att man räknade blott 11 fraktioner och dessutom
ett mindre antal "partilösa", som småningom för det
mesta sällade sig till de majoriteter, som växte
fram. Stolypin stödde sig egentligen på oktobristerna
(under Gutjkov) och bildade sina majoriteter än med
kadetterna, än med högermännen (som dock i allmänhet
voro afvoga mot honom) eller några grupper inom
båda dessa partier. Han kunde således ofta nog,
för att stödja sin ställning inför såväl hofvet
som allmänheten, uppträda såsom en kämpande liberal
statsman. Men i det hela trädde från denna tid de
inre reformfrågorna mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
