Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funnes vara inne, mot Österrike, på hvars bekostnad
Serbien skulle få behöflig motvikt mot Bulgariens
större utvidgning i Macedonien. Med hänsyn till ett
sådant krig påyrkades af R. (vid konseljpresidenten
Poincarés besök i Petersburg, aug. s. å.), att
Frankrike skulle förstärka sin krigsberedskap genom
den treåriga värnpliktens återinförande. Utan tvifvel
åsyftades därmed att så mycket eftertryckligare,
när det gällde, tvinga Tyskland att lämna Österrike i
sticket. Men Balkanförbundet (hvartill äfven Grekland
och Montenegro anslöto sig) ville ej foga sig efter
den ryska politikens anvisningar, utan öfverföll
(okt. s. å.) på egen hand Turkiet, som led det ena
svåra nederlaget efter det andra. Under detta krig
mobiliserade R. "på prof" mot Österrike, men sökte
på samma gång tillsammans med de andra stormakterna
hindra en allmän europeisk sammandrabbning och för sin
egen del förebygga Balkanförbundets alltför starka
maktutveckling, i synnerhet Bulgariens eröfring
af Konstantinopel, under bevarande af sitt eget
inflytande öfver dess sammanhållning. I sistnämnda
afseende misslyckades likväl den ryska politiken,
som emot såväl Italiens som Österrikes gensagor icke
kunde förskaffa Serbien dess efterträngtade utvidgning
åt väster till Adriatiska hafvet och sålunda ej
heller kunde förmå Serbien att afpruta på sina mot
Bulgarien riktade kompensationskraf i det eröfrade
Macedonien. Förgäfves ingrep kejsaren personligen
(maj 1913) såsom högste skiljedomare i alla slaviska
inbördes tvister, - ett protektoratsanspråk, som
officiellt tillbakavisades från österrikisk-ungersk
sida. Alla de särskilda Balkanstaternas uppenbara
trots mot R. jämte Balkanförbundets sprängning, som
beseglades genom Rumäniens själfständiga intervention,
det andra krigsutbrottet (juni s. å.), Bulgariens
nederlag och fredstraktaterna i Bukarest (aug.) och
Konstantinopel (sept.), betydde för ryska regeringen,
under de inhemska nationalistiska vredesyttringarna
mot dess diplomati, en trängande uppfordran att
så snart som möjligt och med alla tillgängliga
diplomatiska eller militära maktmedel återupprätta
sin förlorade angreppsbas mot Österrike. Med
Frankrike, som blifvit ytterligare uppskrämdt genom
de förstärkta tyska försvarsanslagen, aftalades ett
nytt milliardlån, som dock beviljades endast mot
villkor af de strategiska järnvägarnas påskyndade
byggande alltefter lånesummornas successiva
utbetalning. Alla dessa rustningar å ömse sidor
tarfvade emellertid åratal för att visa sig fullt
verksamma, men för R. syntes det outhärdligt att
lugnt afbida de österrikiska och tyska inflytelsernas
och intressenas konsolidering på Balkanhalfön. Vid
årsskiftet 1913-14 inlade R. en skarp protest mot
den tyske generalen Liman v. Sanders anställning
i Konstantinopel såsom ledare af det turkiska
härorganisationsarbetet, men utverkade endast
några formella eftergifter. R. förstärkte de vid
österrikiska gränsen förlagda trupperna genom nya
mobiliseringar under de första månaderna af 1914
(Goremykin ministerpresident, febr.), och emellan den
tyska och ryska pressen öppnades en våldsam polemik,
som gaf den ryske krigsministern Suchomlinov anledning
att offentligen betona R:s fulla krigsberedskap
(mars 1914). Medan underhandlingar om en
kolonialuppgörelse pågingo mellan England och Tyskland och
föreföllo egnade att utmynna i praktiska resultat,
ansträngde sig R. (maj-juni 1914) att förmå England
till trippelententens utbildande till en formlig
allians, ytterligare befäst genom gemensamma
garantiaftal rörande Belgiens, Nederländernas och
Danmarks behandling under ett europeiskt krig, en
konvention om gemensamma flottoperationer i Östersjön
m. m., hvarigenom Tyskland skulle afhållas från att
bispringa Österrike. Under detta diplomatiska spel,
hvars utfall fördröjdes, bebådade mordet på den
österrikiske tronföljaren i Sarajevo (28 juni 1914)
och Serbiens trots mot Österrikes upprättelsekraf
gynnsammare utsikter för R:s täflan med Österrike om
prestige och makt på Balkanhalfön, men brådstörtade
i stället, på grund af Tysklands förbundstrohet, det
allmänna krigsutbrottet. Tysklands krigsförklaring
mot R. afgafs l aug., Österrike-Ungerns 5 aug., de
sista dagarna i okt. började fientligheterna mellan
R. och Turkiet, och 19 okt, 1915 publicerades R:s
krigsförklaring mot Bulgarien. Om det allmänna
krigsutbrottet och R:s deltagande i kriget se
art. Världskriget.
Litteraturen om Rysslands historia lider i hög grad
dels af källmaterialets oerhörda förstöring eller
skingring under Öst-Europas våldsamma omhvälfningar
ända in i nyaste tider, dels af de mångfaldiga
konstruktionsförsök, som i otid framkallats
af stridande politiska, nationella och sociala,
åskådningar och ständigt ställa sig i vägen för en
verkligen kritisk uppfattning och framställning. Den
inhemska vetenskapliga forskningen på detta fält
är knappast mer än ett århundrade gammal och har
länge varit inskränkt till de äldre tidehvarfven
(medeltiden och i viss mån 1500-talet), som i följd
däraf kommit att få en proportionsvis alltför stor
betydelse för det allmänna betraktelsesättet. Först
omkr. 1860 (i samband med reformerna under Alexander
II) började de offentliga och enskilda arkiven bli
något lättare tillgängliga och större frihet lämnas
åt icke auktoriserade publikationer, ehuru i detta
afseende ännu mycket återstår att önska. Utlandets
historiska litteratur, hvad R. angår, har ända sedan
renässansen varit till god del byggd på skildringar
af främmande resande och diplomater, i vissa fall
äfven på ryska emigrantskrifter. För öfrigt är R:s
historia under de båda senaste århundradena så nära
förbunden med den allmänna politikens, att åtskilliga
skeden af den förra ofta fått sin bästa belysning
i sammanhang med den senares utredning från olika
synpunkter. Den högre utvecklade icke-ryska kritiken
har likväl, på grund af obekantskap med det ryska
språket, ej hunnit göra sig tillräckligt gällande inom
något vidsträcktare områden, under det att R:s egen
moderna vetenskap har visat sig starkare, lyckligare
och friare i form af monografiska undersökningar
än i den grundliga och mångsidiga sammanfattningen
af sålunda vunna resultat; den betonar särskildt för
starkt den storryska enhetligheten i det ryska väldets
utveckling. Här kunna endast några få vägledande eller
karakteristiska arbeten omnämnas. - Öfversikter af
den ryska historieskrifningens historia finnas hos
Kojalovitj, Det ryska själfmedvetandets historia
(1884, på ryska;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
