Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rådjuren - Rådman - Rådmansö - Rådsherre. Se Riksråd - Rådslag. Se Riksråd, sp. 385 - Rådspensionär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visar en viss nyfikenhet. Men på sådana ställen,
där det en längre tid varit fredadt, bortlägger det
en del af sin naturliga skygghet och kommer stundom
fram nära intill människoboningarna. Rådjuren ha
mycket god syn och hörsel, springa snabbt, äfven
på stenbunden och ojämn mark, lefva enstaka eller
högst 3–4 tillsammans, ligga stilla om dagen i täta
buskmarker och gå om aftonen ut att söka sin föda,
som utgöres af gräs, blad, örter, knoppar och finare
kvistar, vintersäd och bokollon samt rotfrukter,
särskildt sockerbetor. Hornen fällas i slutet af
okt. och i nov., växa ut under eftervintern och äro
i allmänhet färdigbildade i slutet af mars. Parningen
förrättas i slutet af juli och i aug.; bocken samlar
härvid 2–3 getter åt sig. I maj föder honan 1 eller
2, någon gång 3 ungar, som i sin spädaste ålder vid
påkommande fara trycka sig i gräset eller under någon
buske. Köttet af rådjuren är förträffligt, hvarför
de ock flitigt jagas. Utom i människan har rådjuret
fiender i vargen, räfven och lodjuret.
Att rådjur redan under medeltiden förekommo i
de nordligare delarna af Göta rike, finner man af
Östgötalagen (affattad omkr. 1290), hvilken stadgar,
att ingen finge fälla "rå", ty hon vore konungens
djur; och samma stadgande återkommer i Magnus
Erikssons och Kristofers landslagar i den formen, att
ingen finge jaga "rå diur" mot nät utom konungen, där
han hade hofhållning, dock blott för eget behof, men
icke annars. Dessa inskränkningar synas ådagalägga,
att djurarten blott sparsamt var till finnandes; men
under 1500-talet och ett stycke in på 1600-talet voro
rådjuren talrika nog i Östergötland och Västergötland,
hvarom åtskilliga historiska handlingar bära
vittnesbörd. Sedan nedsjönk rådjursstammen alltmera
till följd af ifrig jakt, och under förra hälften
af 1800-talet voro rådjuren så godt som alldeles
försvunna från större delen af Göta rike, hvarest
de haft sitt stamhåll. Sitt hufvudsakliga hemvist
inom Sverige ha de, som ofvan framhållits, sedan
urminnes tider haft i Skåne, men äfven där voro
de på 1830-talet nästan alldeles utödda, tills
några godsegare vid nämnda tid med allvar lade
sig vinn om djurartens bevarande. Sedan dess har
rådjurstillgången i Skåne varit i ständig tillväxt. –
Jakten på rådjur bedrifves vanligen som klappjakt
eller medelst smygjakt ("pürsch"). Vid klappjakt
tagas "såterna" (de områden, som för hvarje gång
afklappas) tämligen små, emedan rådjuren vanligen
ej gå undan för dreffolk längre sträckor. Smygjakten
företas ofta från vagn. I mellersta Sverige skjutes
rådjur ej sällan för stöfvare, men denna jaktmetod
blir alltid vansklig, då rådjuren ofta sträcka ut
lång väg utan att bukta. Rådjuren äro i Sverige
fridlysta från årets början t. o. m. 15 sept.
G. G.
Rådman (fsv. raþman, raþmaþer), ledamot af
rådstufvurätt eller magistrat. Där dessa befattningar
äro skilda, kallas stundom ledamot af rådstufvurätten
justitierådman, af magistraten politirådman. – Att
vara lagfaren är icke ett nödvändigt kompetensvillkor
för rådmanstjänst, men särskildt stadgadt för
rådmännen i de flesta af de större städerna. Lagfaren
rådman kallas litterat rådman; sådana, som ej behöfva
vara lagfarna, benämnas illitterata rådmän. – I
Stockholm utnämnes rådman af konungen, sedan stadens
till deltagande i riksdagsmannaval berättigade
invånare upprättat förslag på tre behöriga män. I
öfriga städer väljes rådman af stadsfullmäktige eller,
där sådana ej finnas, af Allmän rådstuga, hvarefter
K. M:ts befallningshafvande utfärdar fullmakt för den
valde. Jfr Borgare, sp. 1171, Borgmästare, Magistrat
och Rådstufvurätt.
I. Afz.
I Danmark kallades sedan medeltiden de män, som
jämte borgmästaren bildade städernas styrelse
raadmænd. De voro 4–12 till antalet, alltefter
stadens storlek och bland de anseddaste och
rikaste borgarna (företrädesvis köpmän). Under
enväldet bortföllo rådmännen efter hand helt eller
inskränktes till 1 eller 2 i de större städerna. 1837
öfverläts valet åt borgarrepresentationen, men 1860
bortföllo rådmännen i de få städer, där de ännu
bibehållits. Blott Köpenhamn har ännu 4 rådmän,
valda för 4 år och oaflönade, hvilka tills. med de 4
borgmästarna utgöra magistraten och äro medhjälpare
åt hvar sin borgmästare i kommunalförvaltningen.
E. Ebg.
Raadmand kallades i Norge alltifrån Magnus Lagabötes
stadslag (1276) medlem af det "råd", som styrde en
stad. Antalet rådmän var i allmänhet 12, i småstäderna
möjligen mindre, men i Bergen ökades de snart till
24. Denna anordning egde bestånd till något efter
Kalmarunionens upprättande, då genom påverkan från
Sverige och Danmark borgmästare ställdes i spetsen
för rådet, hvarjämte antalet rådmän minskades. I
nyare tid bestod magistraten i Kristiania och Bergen
af en borgmästare och två rådmän, som voro kungliga
ämbetsmän. Då raadmænd 1894 fingo titeln borgmästare,
försvann rådmansämbetet i Norge.
K. V. H.
Rådmansö, socken i Stockholms län, Frötuna och Länna
skeppslag, utgöres af halfön mellan Norrtäljeviken
och Furusundsfjärden, begränsad i v. delvis af den
smala vik, som från Norrtäljeviken går söderut,
och f. ö. Frötuna socken, samt en mängd öar, såsom
Tjockö, Fejan (se d. o.), Sandskär och Vidinge,
samt holmar och skärgrupper från Söderarm till
Svenska Björn. Landarealan utgör 9,260 har. 1,920
inv. (1914). Socknen utgör sedan 1856 ett pastorat
i Uppsala stift, Sjuhundra kontrakt. Inom socknen
ligga det Ridderstadska fideikommisset Riddersholm,
3 1/8 mtl, tax. till 93,800 kr. (1914), ursprungligen
ett kronogods, som 1720 genom byte förvärfvades af
ryttmästaren P. Soldan, adlad Ridderstad, som gjorde
det till fideikommiss, och Rådmansö kungsgård, 3 mtl,
tax. till 55,000 kr., som på 1500-talet tillhörde
drottning Gunilla Bielke och 1630–1710 ätten Sperling
och kort därefter återföll till kronan.
Wbg.
Rådsherre. Se Riksråd.
Rådslag. Se_Riksråd, sp. 385.
Rådspensionär (höll. raadpensionaris), en ämbetsman
i den forna republiken Förenade Nederländerna. Han
var eg. endast sekreterare vid provinsen Hollands
representation ("stater"), men ledde i själfva
verket icke endast sin provins’ angelägenheter, utan
hela republikens (i synnerhet då ståthållarämbetet
var obesatt), på grund af Hcl-lands öfvervikt inom
densamma. Han föredrog inför Hollands ständer, hvad
som skulle förekomma vid deras öfverläggningar,
upptog rösterna, formu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
