- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
41-42

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Räfsten - Räfsteting - Räfsvans, bot. Se Amarantus - Räfsvansaporna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

41

Räfsten-Räfsvansaporna

42

Räfsten, bebodd ö i Roslagen (Gräsö socken), genom
Idösundet skild från södra delen af Gräsö.

Räfsteting (fsv. rcefsta tyng, af rcefst; se Räfst),
ting, där konungens domsrätt utöfvades. Huruvida i
vårt land någon domsrätt ursprungligen tillkom
konungen, därom ha olika åsikter blifvit
framställda. Det sannolika torde väl vara, att
denna domsrätt småningom, i jämbredd med konungens
stigande makt öfver hufvud, utvecklat sig ur hans
rätt och plikt att frid hålla och lag styrka. I
den äldre Västgötalagen finnes knappast något,
som tyder på en konungens högsta domsrätt. Men
redan i den yngre Västgötalagen föreskrifves,
att två rccfsinga ])ing - på hvilka sannolikt dom
å konungens vägnar dömdes - skulle hållas hvarje
år. Enligt östgötalagen skulle dock rcefst (kunungx
rccfst) hållas blott hvart tredje år, men därmed
afsågs sannolikt endast det längsta uppehållet
mellan två räfster. I Svealagarna är, ehuru ordet
räfsteting ej i dem användes, konungens domsrätt,
som utan tvifvel i sammanhang med edsöreslagar-nas
(se E d - s ö r e) utfärdande fick särskild
betydelse, redan fullt utbildad och framträder i
stor utsträckning. Magnus Eriksson föreskref 1344
(i den s. k. Uppsalastadgan), att i hvarje lagsaga
skulle finnas en af konungen och "landsmännen"
utsedd 12-mannanämnd, som hade att bringa under
konungens räfst dem, "som allmogen ofreda". Genom
en ny stadga 1346 (den s. k. Upplandsstadgan)
fick denna "konungsnämnd", som nu skulle utses af
konungen och rådet, rätt att själf afdöma sådana
mål (å konungens vägnar), men Magnus Erikssons
landslag återupplifvade 1344 års bestämmelser om
dess kompetens. Hade dessa blifvit beståndande,
synes Sverige ha kunnat få en inrättning, liknande
Englands a n k l a g e l s e j u r y (se d. o.), men
genom Kristofers landslag flyttades konungsnämnden
in i själfva räfstetinget, blef dess nämnd i då
vanlig mening (se Nämnd 1), d. v. s. kom att där
motsvara den vanliga engelska juryn (se Jurydomstol,
sp. 313-314). Vid räfstetings-institutionens förfall
förlorade konungsnämnden också i denna mening sin
betydelse och har ej något annat gemensamt med den
af Erik XIV inrättade konungens nämnd (se d. o.) än
namnet. I en annan stadga af Magnus Eriksson, den
s. k. Telgestadgan af 1345, kallades den kungliga
domstolen rättarting. Däri föreskrefs nämligen att,
när konungen vill själf "sin raettserseting haldse
vm alt riket" eller de, som konungens dom hafva,
då skall det kungöras i hvart landskap sex veckor
förut. Detta stadgande upptogs i Magnus Erikssons
Landslag (Thingmålabalken 39), hvars innehåll anges
med följande ord: "Nu vm kunungx rsefst huru hon
segher vara". Ingenting ger sålunda anledning att
antaga, att i denna lag någon skillnad afses mellan
konungsräfsten och rättartinget. På dessa ting, till
hvilka icke blott kunde vädjas från lägre domare,
utan där konungens dom äfven omedelbart kunde sökas,
af dömdes icke blott brottmål, utan äfven civila
mål. I afseende på vissa mål, särskildt edsöres-mål,
hade konungstingen uteslutande kompetens. Den nämnd,
som här afgjorde faktum, utsågs med paiternas och
häradsmännens bifall af Häradshöfdingen (som själf
skulle sitta i nämnden) till ett antal af 12 män af
häradet, af hvilka (Tgmb. 30).

hälften skulle vara "hofmän" och hälften bönder. -
Erik af Pommern ville afskaffa eller med räfstetingen
sammansmälta lagm$nstingen (se d. o.). I en stadga af
1413 föreskref han nämligen, att sådana ej mer skulle
hållas, <men att däremot räfsteting skulle hållas
på bestämda tider i hvarje lagsaga, i allmänhet
två gånger om året (således bli lagtima och ej
urtima såsom enligt Magnus Erikssons landslag) och
att på dem domsrätten skulle utöfvas af biskopen,
två af kapitlet, lagmannen och sex af konungen
utsedda frälsemän. Kristofers landslag återställde
emellertid lagmanstingen, men skilde mellan räfste-
och rättarting, af hvilka de förra blefvo lagtima, de
senare urtima. Dels stadgades det nämligen (Tgmb. 9),
att rcefst eller landztingh skulle hållas åtminstone
en gång om året i hvarje lagsaga. Kunde konungen ej
själf närvara, skulle (Tgmb. 10) biskopen och två af
hans kapitel, lagmannen och två af riksens råd eller
andra goda friborna män, som biskopen och lagmannen
därtill taga i hvarje lagsaga, ha makt att döma öfver
alla mål, som för dem till rätta komma. Den nämnd,
som på dessa räfsteting hade att afgöra faktum,
var, såsom ofvan omtalats, konungsnämnden. Dels
stadgas (Tgmb. 40) att, om konungen eller de, som
hans dom hafva, vilja hålla rcettara ting, då skall
det kungöras i det landskapet med bref sex veckor,
förrän det hållas skall. Vid dessa rättarting skulle
(Tgmb. 41), häradshöfding nämnd nämna: tolf män
af häradet, hälften hofmän och hälften bönder och
landbor, goda bolfasta män, som vederdelomän och
häradsmän säga ja till. Till räfstetingen, men ej
till rättartingen hörde särskildt högförräderimål och
nästan alla brott mot konungsbalken. - Den sålunda
genom lagens ord angifna skillnaden mellan räfsteting
och rättarting torde emellertid icke i verkligheten
ha haft någon synnerligen stor betydelse. För öfrigt
synas dessa konungsting öfver hufvud mot slutet af
medeltiden mer och mer ha råkat i förfall. Det blef
i stället allt vanligare under loppet af 1400-talet,
att den högsta doms-rätten utöfvades af konungen eller
riksföreståndaren jämte rådet på herredagar eller
rådsmöten, eller att rådet ensamt dömde konungens
dom. Den kännbara bristen på stadgad ordning och
regelmässighet i rättskipningen föranledde slutligen,
efter flera försök till införande af större stadga
i den högsta domsrättens utöfning, hvilka mer eller
mindre blefvo utan bestående påföljd, upprättandet
af Svea hofrätt 1614. Och genom den 1615 utfärdade
"Rättegångsprocessen" kunna de gamla konungstingen
sägas vara upphäfda, då det där (§ 20) heter, att
"för thenne vår konungzlige hoffrätt och öfverste doom
skola införas, cognosce-ras och ändtligen slijtas"
bland annat "alle ären-der, som aff konungens nämbd
pläga ransakas och dömas å räfst eller landz-ting,
thesslijkes å rättare-ting". Jfr F. ödberg, "Om den
svenske konungens domsrätt" (1875), H. Blomberg,
"Om Sveriges högsta domstols statsrättsliga
ställning och betydelse" (1880), och K. H. Karlsson,
"Den svenske konungens domsrätt och formerna för
dess utöfning under medeltiden" I (1890). - Om
räfstetingen i Danmark se K o n g e n s t i n g.
I. L. (8. B.)

Räfsvans, bot. Se Amarantus.

Räfsvansaporna, Pithecia, zool. Se Primates.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:45 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free