Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättsfaktum - Rättsfall - Rättsfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Rättsfall-Rättsfilosofi
92
så att först i och med sådana tilldragelser eller
fakta regeln i det konkreta fallet börjar verka,
resp. verka på ett förändrad t sätt eller upphör att
verka. Sådana tilldragelser eller fakta, som på detta
sätt förändra det konkreta rättstillståndet, kallas
rättsfakta. Eättsfakta kunna uppdelas i följande
grupper: a) naturtilldragelser. En människas död
medför t. ex., att vissa rättigheter upphöra, andra
uppstå eller öfver-flyttas på andra. En eldsvåda
skapar en förpliktelse för en försäkringsgivare att
utge ersättning. Förloppet af en viss tidrymd kan
komma vissa rättsanspråk att upphöra, t. ex. vid
preskription af fordringar eller straff anspråk, b)
Mänskliga handlingar, som innefatta brytandet af en
rättsregel, s. k. orättshandlingar eller dylikt. Dessa
ge upphof till vissa rättsliga verkningar, de
s. k. orättspåföljderna eller rättsliga sanktionerna
(jfr Rätt 2 a), c) Mänskliga handlingar, som utan
att innefatta brytandet af en rättsregel medföra
förändringar i det konkreta rättstillståndet. Sådana
kallas rättshandlingar (i vidsträckt mening). Den
ojämförligt talrikaste gruppen af dessa utgöres af
sådana handlingar, som medföra rättsliga verkningar,
just emedan genom dem en afsikt att åstadkomma en
förändring i det konkreta rättstillståndet kommit till
uttryck, s. k. viljeförklaringar eller rättshandlingar
i egentlig mening. En handling, som är riktad på en
förändring af det konkreta rättstillståndet, kan
emellertid stundom vara ur stånd att framkalla en
dylik ändring; man talar i så fall om (helt eller
delvis) ogiltiga rättshandlingar. Detta är först
och främst fallet, om det subjekt, som företagit
den, icke eger med laga verkan företaga dylika
rättshandlingar. Så t. ex. om subjektet icke nått en
tillräcklig grad af utveckling eller icke eger en
normal psykisk konstitution (jfr Tillräknelighet),
eller om, såsom i vissa länder är förhållandet,
endast köpmän kunna ingå giltiga växelförbindelser
eller om, därest rättshandlingen i fråga utgöres
af en handling af offentlig myndighet, denna icke
eger saklig eller lokal kompetens att företaga
densamma. Men vidare är detta förhållandet, om
rättsordningen bestämmer, att vissa rättsverkningar
öfver hufvud icke kunna genom viljeförklaringar
uppnås genom att uppställa inskränkningar i den
s. k. af talsfriheten. Ytterligare är detta fallet,
om rättsordningen uppställt krafvet på en viss form
hos rättshandlingen för rättsverkningars inträde. En
sådan form kan vara föreskrifven för att göra
rättshandlingen för framtiden mera otvetydig ur
bevisningssynpunkt, såsom t. ex. då i den franska
rätten allmänt fordras medverkan af notarius publicus
vid alla viktigare rättshandlingar; men stundom
äfven för att i särskilda fall afhålla personer
från att företaga oöfverlagda rättshandlingar,
så t. ex. då i romersk rätt någon rättsverkan
af försträckningsaf-tal icke uppstod, förrän
försträckning verkligen lämnats. Slutligen kan det
hända, att rättsverkningar utebli, emedan något
fel förefunnits vid viljeförklaringens afgifvande,
t. ex. emedan den icke varit allvarligt menad eller
framkallats genom tvång eller svek eller afgetts
under inflytande af ett misstag eller framkommit till
adressaten i annat skick, än den afgetts. Om och i
hvad mån en rättshandling i nu nämnda fall skall
förlora förmågan att framkalla rättsverkningar,
därom gälla delvis olika regler inom olika
rättsordningar. För den svenska rättens del har
nyligen en omfattande, om ock icke uttömmande
reglering af dithörande spörsmål, så vidt fråga
är om rättshandlingarna inom förmögenhetsrättens
område, skett genom lagen om aftal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område af 11
juni 1915 kap. 3. Äfven i de fall, då rättsverkningar
verkligen inträda, är det emellertid alls icke sagdt,
att dessa äro desamma som de med rättshandlingen
i fråga afsedda, ity att särskildt vid bristande
öfverensstämmelse mellan vilja och viljeuttryck
det afgörande för rättsverkningarnas omfattning
kan bli icke hvad den handlande verkligen velat,
utan hvad den, till hvilken förklaringen afgetts,
haft anledning antaga vara den handlandes vilja (jfr
A f t a 1). - De egentliga rättshandlingarna indelas
i: 1) offentligt rättsliga och privaträttsliga;
2) tvåsidiga och ensidiga, allteftersom det för
inträdet af de rättsverkningar, som handlingen afser,
erfordras medverkan från jämväl ett annat subjekts
sida eller ej. Ensidiga äro t. ex. en uppsägning, ett
testamente. Däremot är gåfva att anse som en tvåsidig
rättshandling, därest för dess rättsverkan erfordras
accept af gåfvotagaren. De tvåsidiga rättshandlingarna
benämnas inom privaträtten vanligen aftal (se d. o.).
N. S-g.
Rättsfall är den vanliga beteckningen på en inför
dömande myndighet dragen tvistefråga af rättslig
natur, som därigenom blir på visst sätt af-gjord
och bestämd. Rättsfallen ha för kännedomen om lagens
tillämpning och tillämplighet den största betydelse,
och den nutida juridiska vetenskapen plägar i stor
utsträckning tillmäta dem afgörande vikt såsom
prejudikat, så snart de kommit under pröfning
i högsta instans. Otvifvelaktigt får emellertid
härigenom den s. k. praktiska riktningen en alltför
framskjuten ställning inom rättsvetenskapen, hvilken
såsom faktiskt bunden af praxis icke kan i längden
utöfva den kritiska inverkan på den sistnämndas
utveckling, hvilken dock utgör vetenskapens främsta
uppgift. Rättsfallen, så vidt de behandlats af högsta
instans, samlas och utges vanligen i periodiska
publikationer, såsom i Sverige bl. a. "Nytt
juridiskt arkiv" och Regeringsrättens "Årsbok".
Rid.
Rättsfilosofi 1. Filosofisk rättslära, den
del af den praktiska filosofien, som handlar
om rätten. Dess uppgift är att med utgångspunkt
från rättsmedvetandet, rättshistorien och den i en
viss stat vid en viss tid gällande positiva rätten
fastställa och utveckla rättens begrepp (rätts-idén)
och däri söka en måttstock för bedömande af den gifna
rättsordningens värde och en norm för dess utveckling
till att alltmera närma sig "den riktiga rätten",
hvarjämte den också har att i samband med en kritisk
kunskapsteori lämna en rättsvetenskapens logik, som
prof var denna vetenskaps metoder. Den har därvid
också att utreda sådana begrepp, som för juridiken
äro oundgängliga, men ha en större räckvidd än
denna specialvetenskap, såsom vilja, afsikt, frihet,
kausalitet o. s. v. Rättsfilosofien har till sitt
föremål ej blott rätten inom staten, utan också rätten
mellan staterna, den s. k. folkrätten (se d. o,)-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
