- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
99-100

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättskipning - Rättskonstruktion - Rättskraft

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

straffande rättskipning in concreto. Slutligen må
framhållas den verksamhet, som staten utvecklar
i civilprocessen och som består däri, att den
dels genom sina organ domstolarna i rättegångarna
fastställer hvad som är rätt (process i inskränkt
mening), dels, där så erfordras, genom de
exekutiva myndigheterna realiserar hvad som
fastställts vara rätt (exekution). Det är denna
sistnämnda statsverksamhet, som i allmänhet åsyftas,
då man begagnar termen rättskipning, och i
synnerhet kommer den till användning såsom beteckning
för domstolarnas verksamhet i rättegång. Äfven
inom internationella förhållanden är det tal om
rättskipning. På detta område är det dock tyvärr
ännu så, att makten betyder mer än rätten.

E. K.

Rättskonstruktion, jur., kallas dels den
verksamhet, hvarigenom i ett visst fall en för dettas
rättsliga fastställande behöflig rättssats genom den
rättstillämpande myndigheten skapas, när hvarken
den skrifna rätten eller sedvanerätten ger
tillräcklig ledning, dels också resultatet af nämnda
verksamhet som rättskälla. Rättskonstruktionen
anknyter antingen till en i det allmänna
rättsmedvetandet omedelbart gifven och som nödvändig
uppfattad norm (necessitas juris, "sakens natur"),
eller också till en analogisk användning af
skrifven rätt eller sedvanerätt, om en sådan öfver
hufvud är möjlig, men eljest blott till myndighetens
egen uppfattning af hvad rättsmedvetandet
objektivt kräfver ("laga efter lägligheten"). Genom
rättskonstruktionen uppstår sålunda en
tillfällighetsrätt, som dock i sig har en inneboende tendens
till upprepning och som genom konstant
förverkligande af denna tendens såväl i form af
småningom uppkommen landssed som genom förnyad
likartad rättskonstruktion kan öfvergå till
sedvanerätt (se d. o.). Se vidare Reuterskiöld,
"Rätts- och samhällsläran" (1912).

Rld.

Rättskraft (domens), jur. Den egenskap hos ett
domstolsbeslut, att det icke kan genom något
ordinärt rättsmedel öfverklagas, betecknar man stundom
så, att man säger beslutet ega formell
rättskraft
. Svensk lag använder emellertid icke denna
beteckning, utan i stället uttrycket laga kraft.
Lagens uttryck är vida att föredraga framför den
andra benämningen, ty denna senare gör det
nödvändigt att skilja mellan formell och materiell
rättskraft, och detta kan ge upphof åt den
missuppfattningen, att det här är fråga om olika
yttringar af en och samma rättsverkan. Endast den
s. k. materiella rättskraften (rättskraft i egentlig
mening) är en rättsverkan af domen. Den s. k.
formella rättskraften är däremot, som redan antydts,
den egenskap hos ett beslut, att ordinärt
rättsmedel icke kan användas emot detsamma; denna
formella rättskraft, vår lags laga kraft, utgör en
förutsättning för rättskraften i egentlig mening.

Med materiell rättskraft förstår man
den ett laga kraftvunnet domstolsbeslut
tillkommande verkan, som består däri, att hvad genom beslutet
fastställts är en gång för alla afgjordt och icke
vidare får i rättegångsväg göras till föremål för
pröfning. Att ett beslut är rättskraftigt, betyder
således, att det innefattar en definitivt bindande
reglering. Materiell rättskraft tillkommer icke alla
domstolsbeslut, utan endast sådana beslut, som
innefatta ett afgörande öfver det materiella parterna
emellan omtvistade rättsförhållandet, d. v. s.
domar i trängre mening. Det är dock inom
processteorien omtvistadt, huruvida icke äfven utslag,
genom hvilka domstol konstaterat bristen på en
förutsättning för pröfning af det materiella
rättsförhållandet och på den grund undandragit sig
sådan pröfning, kunna medföra verkan af
rättskraft. – Den materiella rättskraften framgår ej
af själfva domsbegreppet. Rättskraften har sin
grund i en praktisk nödvändighet, i krafvet på
rättssäkerhet. Ledde rättegång icke till ett
slutgiltigt afgörande, skulle processinstitutet alldeles
förfela sitt syfte: beredande af rättsskydd. –
Angående den materiella rättskraftens väsen råder ej
enighet inom rättsvetenskapen.
Meningsskiljaktigheten angår hufvudsakligen frågan, huruvida
rättskraften är af processuell eller materiell-rättslig
natur. Den förra åsikten, enligt hvilken
rättskraften är ett rent processuellt institut och således
uteslutande hör processrätten till, innebär ett
förnekande af, att domen utöfvar någon inverkan på
det däri bedömda materiella rättsförhållandet. En
dom, som träffar ett oriktigt afgörande öfver
parternas mellanvarande, anses alltså icke ha någon
rättsgestaltande effekt; dömes t. ex. en svarande
att till käranden utge ett belopp, som denne senare
i själfva verket icke har att fordra af svaranden,
så har icke genom domen uppkommit för svaranden
en skuld och för käranden en fordran. Att det
praktiskt taget gestaltar sig, som om domen gett
käranden en fordringsrätt emot svaranden, beror
enligt ifrågavarande teori därpå, att rättskraften
förlänar domen karaktären af obestridbarhet, en
effekt af rent processuell natur. Då domen
sålunda icke vidare kan till riktigheten bestridas,
är i framtida process angående samma sak, vare
sig vid samma eller annan domstol, domaren
bunden af den fastställelse, som innefattas i den redan
gifna domen. Enligt den uppfattning, som i
rättskraften ser ett materiellt rättsligt institut, är
däremot domen en själfständig rättstitel i förhållandet
emellan parterna. Denna sistnämnda teori har –
liksom för öfrigt äfven den först nämnda – funnit
många vedersakare. Man kan knappast undgå att
mot densamma invända, att rättskraftens väsen bör
bestämmas från synpunkten af processens
ändamål. Om processen har till ändamål att fastställa
hvad som är rätt – en sats, hvars riktighet torde
vara allmänt erkänd –, så kan man ej gärna
påstå, att domens verkan, principiellt sedt, är af
rättsproduktiv natur. Man kan icke, med
fasthållande af nyssnämnda synpunkt, komma längre
än till framhållande af, att processen faktiskt kan
leda till ett mot dess ändamål stridande resultat,
nämligen till att fastställa som rätt hvad som icke
är det. – Sedan gammalt har man skilt emellan
två olika rättskraftsfunktioner: den negativa och den
positiva funktionen. Med rättskraftens negativa
funktion förstår man domens verkan att hindra ny
process och dom öfver samma sak, som redan genom
domen blifvit afgjord. Rättskraftens positiva
funktion består däri, att under process, i hvilken en
fråga, som redan är genom dom afgjord, spelar
rollen af förutsättning för den talan, som processen
har till föremål, den föreliggande domens
riktighet icke kan ifrågasättas. Att man kan och bör
tala om en positiv funktion af rättskraften, är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:00:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcd/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free